Analys: Jakten på billigaste priset

Klädfabrikerna i Bangladesh är en del av det ”globaliserade landskap” som återfinns till exempel längs den nordamerikanska-mexikanska gränsen, i Haiti, på Sri Lanka eller i Kambodja. Detta är platser som öppnade sina dörrar för det ”nya” sättet att producera kläder eller andra varor när de stora, utländska kedjorna inte längre ville investera i egna fabriker utan istället vände sig till underleverantörer som kan erbjuda det absolut lägsta priset. Underleverantörer med hårt pressade marginaler, som nu får bära skulden för ytterligare en ”olycka”. Den globala trenden med enkla, hastigt byggda fabriker för produktion av kläder, skor eller elektronik från vilka de multinationella företagen bara köper, har lett till ökade vinster och lägre skatter för dem – på bekostnad av den hårt utnyttjade och billiga arbetskraften i producentländerna.

Det är värt att nämna att den fabriksbrand i New York City som 1911 skakade hela världen och satte fokus på kapitalismens mörka baksida tog 146 liv, drygt en tredjedel så många som i Savar, Dhaka. Hur många liv som krävs i Bangladesh för att någonting konkret ska förändras får framtiden utvisa.

En fråga nu är vem som bär ansvaret för olyckan och hur diskussionerna och strategierna utvecklas i kölvattnet av två stora industriolyckor, i samma sektor och inom loppet av ett halvår? En annan fråga är vad för slags lärdomar fackföreningar och arbetarorganisationer – inte bara i Bangladesh utan även internationellt – kan dra av det inträffade och hur de svarar. Även om ägarna till byggnaden gripits och kommer att ställas inför rätta är olyckan utanför Dhaka bara en i raden av liknande händelser i landet och ett tecken på någonting mycket större.

Återigen har det visat sig att det låga pris företagen betalar för sina varor får betalas av någon annan, i det här fallet de mestadels unga, kvinnliga arbetarna vid fem av landets närmare femtusen klädfabriker. Och återigen tvår både den bangladeshiska regeringen och köparna sina händer och skyller på varandra. Under många år har de mestadels USA-ägda och europeiska klädkedjor som kontrakterar underleverantörer i Bangladesh vägrat vara med och betala för en förbättrad arbetsmiljö. Dessutom är det ofta svårt att få fram fakta om i vilka fabriker de producerar varor för att diskutera konkreta fall.

Arbetarnas svar den här gången var detsamma som vid de flesta konflikter eller olyckor i klädsektorn: När fabrikerna i landet öppnade i måndags, fyra dagar efter olyckan, tog de till gatorna. I Savar vandaliserades flera fabriker, bilar tillhörande fabriksägarna slogs sönder eller stacks i brand och de stora motorvägarna i området blockerades.

I det närliggande Gazipur demonstrerade minst 10 000 människor och även där utbröt oroligheter. Regeringen i landet har dock skaffat sig vapen mot de spontana våldsamheterna som bryter ut med jämna mellanrum, bland annat i form av tyngre kravallutrustning för polisen och ett nära samarbete mellan den vanliga poliskåren och de halvmilitära, specialtränade styrkorna i Rapid Action Batallion, RAB.

Vad regeringen fruktar mer än de spontana våldsutbrotten, och gör allt för att motarbeta, är en organiserad arbetarkamp. För att möta en sådan skapades nyligen den nya styrkan The Industrial Police, med uppgift att spionera på, och kartlägga, fackliga aktivister och organiserade protester. Mordet våren 2012 på arbetarledaren Aminul Islam, som hittades död utanför en polisstation med spår på kroppen av tortyr, visar med all tydlighet att protesterna varken kan avfärdas som ”spontana vredesutbrott” eller anklagas för att vara anstiftade av ”utländska element”. En anklagelse den bangladeshiska regeringen brukar framföra vid spontana våldsutbrott och kravaller i klädarbetarområdena i landet.

Det visar också att den bangladeshiska regeringen, åtminstone fram tills nu, inte har för avsikt att göra annat än kosmetiska förändringar i branschen. Med en årlig tillväxt på för närvarande drygt 6 procent tillhör Bangladesh en av Asiens ”boomande” ekonomier och produktionen av färdigsydda kläder står för en stor del av tillväxten. Balansgången mellan att tillåta en fortsatt stenhård exploatering av klädarbetarna eller att tillmötesgå lönekrav eller andra förbättringar i den så kallade ”ready made garment”-sektorn och samtidigt riskera att förlora kunder till andra låglöneländer är hårfin. Fram tills nu tycks landets regering ha klarat av balansgången, trots omfattande störningar. Visserligen hotar både de europeiska och de USA-ägda klädkedjorna att lämna landet om inte en mer stabil situation kan uppnås, men hittills har de – just på grund av de låga priserna – valt att stanna kvar.

Nu är frågan om Bangladesh klarar av fler olyckor eller fler långa perioder av oro och gatuprotester. Och om köparna är villiga att betala mer för produkterna eller väljer att flytta till andra billiga, men mer stabila, länder. Färdigsydda kläder utgör ungefär 80 procent av Bangladeshs exportinkomster och en företagsflykt skulle i dagsläget få mycket allvarliga konsekvenser.