Omstart för humanismen | Fria.Nu

Synpunkten


Victor Estby
Fria Tidningen

Omstart för humanismen

Det kan vara lätt att tappa tron på mänskligheten när man jobbar med utsatta människor.

Jag tänker på polisbrutaliteten, väktare som slår hemlösa blodiga, torskar som tvingar upp dildos i prostituerades ändtarmar. Jag tänker på fastighetsägare som vräker barnfamiljer och bostadsrättsföreningar som tvingar bort verksamheter för hemlösa, hiv-positiva, alkoholister, narkomaner och psykiskt sjuka människor från städernas centrum. Jag tänker på politiker som skapar förutsättningar för – och skyndar på – den utvecklingen, eftersom bostadsrättsinnehavare i ett samhälle som vårt är en mer åtråvärd grupp väljare än de som inte ens har något hem.

Men från de tio år som redaktör på en tidning som säljs av hemlösa människor är det trots allt ändå mänskligheten jag minns tydligast. Kanske för att den sticker ut och för att den mitt i allt elände trots allt finns där.

Som poliserna som skulle avhysa ett hemlöst par från ett grovsoprum. Poliserna gjorde det inte med hårda grepp eller ord. Utan med en frukost från Pressbyrån. Den hemlösa mannen och kvinnan fick dricka ur sina kaffemuggar och äta sina ostfrallor innan de packade ihop sina tillhörigheter och lämnade grovsoprummet.

Ett antal gånger rapporterade tidningen jag jobbade på om det våld och den förnedring väktare och kontrollanter i tunnelbanan gång på gång utsatte hemlösa, tiggande och missbrukande människor för. Därför var det roligt att i en artikel kring millennieskiftet också få rapportera om Spärrvakter för tolerans. En grupp anställda inom kollektivtrafiken som gick ut i media och protesterade mot stadens nolltolerans och råheten från vaktbolagen i tunnelbanan. I programförklaringen skrev man bland annat: ”Vi i Spärrvakter för tolerans vill ha en kollektivtrafik där alla kan känna sig välkomna och trygga oavsett social och ekonomisk ställning, etnisk tillhörighet, m.m.”

De flesta av tidningens försäljare berättade ofta om kioskägare som lät dem ställa in sina osålda tidningar, ryggsäckar och hopfällbara stolar. Om väktare, poliser, politiker och spärrvakter som hälsade och blev stamkunder.

En av tidningens hemlösa försäljare, Raine Gustafsson, tog sig en vårnatt in i en port i centrala Stockholm för att få lite värme och nattsömn på en träbänk i trapphuset. Någon i porten tillkallade ett vaktbolag som grep försäljaren. Jag var med och skrev från rättegången, där han blev dömd för olaga intrång. 900 kronor i böter. Jag satte rubriken på min artikel till ”Dömd för hemlöshet” och över den en bild på Raine Gustafsson på Rådhusets trappa. Några dagar efter att numret börjat säljas kom det fram en äldre kvinna, en stamkund, till hans försäljningsplats vid Hornstull. Hon lämnade över ett par raggsockor hon stickat till honom, en kasse mat och tog hans bot och betalade den.

Hos bekanta har jag noterat en frustration när de velat hjälpa till på daghärbärgen och sociala center kring juletid och fått svaret att frivilligorganisationerna inte kan ta emot fler volontärer. För den som vill hjälpa känns detta förstås tråkigt och otacksamt. Men är det inte fantastiskt ändå att så många frivilligt och utan ersättning vill hjälpa dem som har det sämre? Att intresset är så stort att det blir kö?

Samma sak gäller mat. Ingen som är utan hem borde behöva gå hungrig kring jul. Givmildheten hos företag, privatpersoner och restauranger vid den här tiden på året är enorm när det gäller julmat. Särskilt överbliven.

Självklart kan inte den här individuella omtänksamheten ersätta en fungerande och mänsklig bostads- och socialpolitik. Men att så många uppenbarligen mår bra av att göra en annan människa väl skänker hopp. Kanske är det rentav där vi kan börja om?

Fakta: 

<h2>Victor Estby, journalist och författare, är fristående krönikör för Fria Tidningen.</h2>

ANNONS

Rekommenderade artiklar

© 2021 Fria.Nu