Vem behöver bevisa att man är svensk? | Fria.Nu

Synpunkten


Maria Padrón Hernández
Fria Tidningen

Vem behöver bevisa att man är svensk?

Kuba och Sverige är olika på många sätt och vis men under mina år i Havanna, först som student och sedan som antropolog, har jag många gånger tänkt på likheterna. Den lite självgoda bilden till exempel. Vi har ingen fattigdom, den gjorde vi oss av med på 1960-talet. Och har vi någon fattigdom så är den annorlunda. Den är inte lika farlig, lika djup och hemsk som i andra länder. Dessutom är ingen här rasist.

Vad gäller synen på rasism finns skillnader. Kuba lutar sig mot nationalismen – landet är en smältdegel, svarta och vita är bröder och systrar som enats i en revolutionär kamp. Svarta kubaner kallar sig inte afro-kubaner. De är bara kubaner. Och svarta. Eller någon annan av de många beteckningar som finns för att beskriva utseende: trigüeña, jabao’, criolla, indio, mulatica, china. Färgen på hud och hår, ansiktsdragen och hårets textur är alla betydelsefulla för att avgöra hur man beskriver sig själv och andra. Det pratas som olika typer av utseende, man diskuterar hur olika personer i bekantskapskretsen ska klassificeras och ofta råder det delade meningar. Men det talas inte speciellt mycket, i alla fall inte utanför den privata sfären, om hur olika typer av utseende påverkar hur människor bli bemötta och vilka chanser de har i livet.

Att prata om olika typer av (rasifierat) utseende på det sätt man gör på Kuba skulle vara tabu i Sverige. Herregud, det kvittar ju hur folk ser ut! Japp, själv ser jag inte ens hudfärg och det brukar jag vara extra noga med att påpeka för alla som inte är grisrosa. För vi är ju inte rasister så klart.

Men det finns en skiljelinje i Sverige, det känner vi, mellan två olika grupper av personer. Vi vet att vi inte får tala om ras (det gick ju inte så bra sist vi testade) så istället pratar vi om något annat. Till exempel säger vi invandrare som om det vore födelselandet som är det relevanta. Vi pratar om etnicitet och kultur som om det vore klart avgränsade homogena enheter där varje person tillhör den ena eller andra. Kanske använder vi nationella beteckningar som ”svensk” och ”icke-svensk” som om det var folks pass vi brydde oss om. I själva verket kokar allt ner till utseende, namn och språk. Det finns en bild av hur en ”riktig svensk” ser ut, heter och talar. Vi är många som levt hela våra liv i Sverige men som bara passar in på en eller två av dessa tre. Eller på ingen alls.

Att utseende är långt ifrån betydelselöst på Kuba och i Sverige vet de flesta icke-vita i de båda länderna alldeles oavsett vad den fina självbilden och de goda intentionerna säger. Ber du en svart kuban beskriva hans eller hennes upplevelser av diskriminering återkommer ständigt ett exempel: polisen ber alltid svarta om id-handlingar. På Kuba kan polisen begära id-handlingar närhelst de vill. Om de vid kontrollen skulle känna för det kan de utan större anledning eller förklaring låsa in dig i ett par timmar. Icke-vita är speciellt utsatta för kontroller av den typen, särskilt i närheten av turistkvarteren.

På Malmös gator och i Stockholms tunnelbana ombeds vissa, men inte andra, visa id-handlingar. Vissa personer – som lika gärna kan vara från England, USA eller Sydafrika – ser nämligen inte ut som vi tänker oss att papperslösa ser ut medan andra – som lika gärna kan vara från Partille, Umeå eller Bredäng – gör det. Vissa svenskar kan åka tunnelbana ifred medan andra svenskar ständigt måste vara beredda att bevisa att de är svenskar. Det är numera inte bara självgodheten och färgblindheten som Sverige har gemensamt med Kuba.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

© 2021 Fria.Nu