Nyligen började jag och musikern Fred Lane framträda tillsammans med hans musik och mina dagsverser, som jag publicerat drygt 1000 stycken av i olika tidningar. En av de mest populära verserna handlar om Försäkringskassan.

Jag läste den på en visfestival i Hälsingland i somras. Det räckte med att säga att jag skulle läsa en vers om den populära Försäkringskassan för att publiken skulle skratta högt. Därefter berättade jag att myndigheten faktiskt gjort bra saker också, som när den började jaga kriminella motorcykelgäng för bidragsfusk. För en stund fick jag skrattarna på försäkringskassepersonalens sida.

Det spelar ingen roll om jag läser versen på en scen i Stockholms innerstad eller i Norrlands finnskogar. De flesta i vårt land har ett minst sagt ansträngt förhållande till Försäkringskassan.

När min mamma sitter i publiken brukar jag tillägna henne min vers. Hon arbetade som handläggare på Försäkringskassan i tjugo år. Med all sorts service myndigheten erbjuder: Underhållsstöd, bostadsbidrag, barnbidrag, in- och avregistrering av personer i landets socialförsäkring och telefonkundtjänst. Alla som känner henne vet hur passionerat intresserad hon är av det svenska socialförsäkringssystemet och hur hon på middagar och släktfester försvarat det glödande.

Fram till strax efter millennieskiftet kunde man som handläggare på Försäkringskassan informera och vara trevlig mot folk – ”och man hörde att de blev gladare”, säger min mor. Personalen gjorde vad som jämt varit dess självklara uppgift: Hjälpa människor att få rätt ersättning.

Men med den alltmer marknadsanpassade sparpolitiken förvandlades personalens arbetsuppgifter. Besparingar blev viktigare än god service åt medborgarna. Socialdemokraterna började försämringarna och Alliansen förfinade det hela till iskall perfektion efter valet 2006.

Den viktigaste arbetsuppgiften blev att mäta tiden handläggarna tog på sig för att hjälpa de försäkrade. Cheferna blev ett slags arbetslinjens lägervakter och ägnade alltmer tid åt att avlyssna personalens samtal. Känslan att arbetsgivaren inte litade på en blev allt starkare, berättar min mamma.

Samtalen klockades. Information och beslut om människors hälsa och överlevnad skulle pressas in i fyrkantiga tidsmallar. Min mamma, som fortfarande såg som sin uppgift att stå till allmänhetens förfogande och hjälpa till, fick veta att hon drog ner resultatet. Hon pratade för länge med folk, hade fel inställning, sparade in för lite pengar och tid. Avslutade inte i första hand samtalen så fort det gick.

På nära håll fick min mor uppleva hur det nya systemet fick folk som mådde dåligt att må sämre. Hon såg till slut ingen annan utväg än att gå tidigare i pension. Sitt arbetsliv avslutade hon i Försäkringskassans växel, där hon ”inte fick göra ett pip mer än det minsta möjliga”. Hon tilläts inte använda alla kunskaper hon samlat på sig genom åren, utan skulle förvandla sig till en kall, tidsuttickande röst.

”Jag kunde inte utföra ett arbete där jag kände mig stolt över mig själv”, säger hon.

Så hon slutade, ”ursinnig över hur Försäkringskassan behandlade folk, både sina anställda och allmänheten”.

Men hon fick en liten revansch. Ett mail kom under hennes sista tid i kundtjänstväxeln. Det var från en kvinna som ringt och varit generad för att hon tappat bort sina blanketter och inte fått den ersättning för vård av sjukt barn hon skulle ha. Min mamma hade sett till att kvinnan fick en utbetalning Försäkringskassan missat, och skickat nya blanketter med A-post – något man inte fick göra. Den mailande kvinnan ville visa att inte alla såg den så kritiserade Försäkringskassan som enbart genomusel. Att myndigheten inte helt glömt bort varför den finns.