Synpunkten


Victor Estby
Fria Tidningen

Rätten att tycka till om Tintin

För en tid sedan var jag på en fest. Många där var betydligt äldre än jag och utan särskilt skiftande politiska sympatier: vänsterfolk och liberaler, alla med god marginal till de extrema ytterkanterna. Absolut inga sverigedemokrater. Småputtrigt. Ingen höjde rösten eller blev för full. Städat, medelklassigt. Ytterst intellektuellt. Författare, journalister och kulturarbetare av olika slag. Och helvitt.

På något vis hamnar jag och mina bordskamrater i en diskussion om ordet neger. Med ens är jag den enda runt bordet som inte tycker att man ska använda det ordet i dagligt tal. Ingen annan verkar någonsin ha hört något så dumt. Som att debatten aldrig existerat. De har ju alltid sagt neger, varför ska de inte få säga neger? Kanske för att det finns människor som tar illa upp av att bli kallade det, försöker jag, skakad över att sitta där och diskutera detta i dag, med dessa människor. Kanske för att det på 50- soch 60-talen inte fanns särskilt många människor med svart hudfärg i vårt land och att det är en naturlig utveckling att vi förändrar vår syn – och ibland vårt språkbruk – när det nu finns det.

Jag når inte fram. Diskussionen handlar inte om chokladbollar, utan om människor. Och jag kan inte få de här äldre, intellektuella kulturarbetarna att förstå vad jag menar.

Härom veckan återkom den här känslan i Tintindebatten. Några seriealbum flyttades bort från en hylla i Kulturhuset i Stockholms ungdomsavdelning i några timmar, innan albumen flyttades tillbaka. I Serieteket alldeles intill finns alla Tintinalbum och där har det inte ens funnits en tanke på att plocka bort det rasistiska albumet Tintin i Kongo. Och den som orkar ta reda på det vet att det här, och på princip vartenda bibliotek i hela Sverige, finns alla Tintinalbum och att de aldrig skulle plockas bort. Den som inte orkar ta reda på det kan läsa otaliga intervjuer och bloggar med bibliotekarier som försäkrar att de aldrig skulle plocka bort ett enda Tintinalbum.

Ändå fortsätter debatten från merparten av vita, intellektuella kulturarbetares och journalisters håll att dag efter dag handla om Tintin. Om barndomens läsningar av seriealbumen, rigorösa nyläsningar där man hittar exempel på antirasism, han måste läsas och försvaras till varje pris. Det är som en rullande snöboll, en skiva som hakat upp sig och ingen vet hur man lyfter på stiftet.

Merparten av vita, intellektuella kulturarbetare och journalister verkar inte för en sekund reflektera över varför en ny konstnärlig ledare velat plocka bort albumen från början. Är han bara galen? Vill han bara synas och hota den svenska yttrandefriheten? Varför är så många så arga på honom även efter att han fått be om ursäkt och ta timeout från sitt arbete? Den konstnärlige ledaren framstår som en ogenomtänkt svamlare när han intervjuas i SVT den där förmiddagen. Han säger åter och åter igen att han vill fördjupa samtalet om hur människor med svart hud och hårfärg framställs och uppfattas. Kanske har han fått order om vad han ska säga, kanske är han pressad av alla vita, intellektuella tyckares raseri. Kanske säger han vad han menat hela tiden men har svårt att formulera sig mer nyanserat när vartenda massmedium i landet vill ha en intervju och bara prata yttrandefrihet och slutar lyssna när en kille med svart hår och konstigt namn pratar om något de inte vill förstå. Hur många gånger han än upprepar det.

Journalisterna och kulturarbetarna har visserligen undersökandet och lyssnandet till yrke. Men om de bara pratar själva istället för att lyssna ibland har de ju svårt att höra något annat. Han med det konstiga namnet och svarta håret har ju rensat bort alla Tintinalbum och har inte läst dem ordentligt. Han har gjort fel och då ska han och hans fördjupningssvada rensas bort. Som ett obehagligt seriealbum.

Fakta: 

<h2>Victor Estby är frilansjournalist och fristående krönikör för Fria Tidningen.</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu