Fria Tidningen

Graffiti har ingen ålder

Graffitikulturen omgärdas av en rad myter. Som att det bara rör sig om skadegörelse, eller att den alltid utförs av ungdomar. Inte minst i nolltoleransens Stockholm florerar många negativa inställningar. Men TMO3 och TRZ är vare sig vandaler eller särskilt unga. De är båda över 65 år och när ett passionerat intresse för de flesta aspekter av en kultur som i värsta fall brukar betraktas som rent pubertal, trots att den har 40 år på nacken.

Tuula Ollila och Taru Keinänen, som TMO3 och TRZ egentligen heter, är medlemmar i crewet K65. Tuula har varit med från start i gruppen, som har en åldersgräns på 65 år.

– Jag hade inte riktigt fyllt 65 men gick dit ändå, och jag var så lycklig att jag fick komma med i projektet, säger hon med eftertryck. Hon har alltid ritat och bland annat ägnat sig åt porslinsmålning som hobby.

Taru är crewets senaste medlem. Hon bor i Helsingfors medan de andra bor i Esbo, två mil utanför huvudstaden. Taru kände ingen i gruppen innan, det var hennes dotter bildläraren som i våras hittade K65 på nätet.

– "Där har du säkert folk som är roliga att umgås med, inte helt vanliga 65-plussare...", sa hon och uppmanade mig att gå på en träff, säger Taru och skrattar.

– Men du har kommit in bra i gruppen, det känns som om du har varit med hela tiden, säger Tuula.

K65 bildades 2009 på initiativ av konstpedagogen Veera Jalava som då var anställd på EMMA, Moderna museet i Esbo. Numera har hon sagt upp sig för att ägna sig åt seniorgraffitin på heltid och arrangera workshops på bland annat äldreboenden. Många nyväckta graffitientusiaster har problem med rörelseförmågan, så det blir en del resor i landet. Den äldsta medverkande hittills var 92 år.

– Först gjorde jag det som en hobby i över ett år. Men det blev ett heltidsjobb i sig. Vi får se hur det går ekonomiskt men det har varit stor efterfrågan, nu ska vi snart till Stockholm och lära era äldre graffiti.

K65 består av åtta medlemmar som träffas ett par gånger i månaden i en lokal i Esbo. När jag möter Veera, Taru och Tuula arbetar de på temat skog. Taru visar entusiastiskt upp sin skissbok med teckningar på träd, grenar, fåglar – och graffiti i blockbusterstil.

– Här ska jag fylla i med bokstäver, säger hon och pekar i blocket på några slingriga trädgrenar.

– Den där är bra, lite som den vi gjorde till Kalasatama, säger Veera uppmuntrande.

– Just nu gör vi ett beställningsjobb, förklarar Veera. Vi ska göra en mural med skogstema i Kauniainen (Grönkulla). De har redan en seniorgrupp på plats så det blir featuring K65. Vi ska göra bokstäver, men lite mer visuellt än vanligt.

Alla medverkande har sin egen signatur. Att fråga om en graffitimålares "namn" är i vanliga fall mycket känsligt. Det är inget man anförtror en främling. Jag överträder gränsen för att se vad som händer. Men varken Tuula eller Taru gör någon hemlighet av sina alias.

– Det här är mitt namn, säger Taru och pekar på pappret. TRZ står det med kantiga bokstäver.

Hur kom du på namnet?

– T som i Taru. Och så var det nån som kallade mig för Tarzan, så det var ju passande, säger hon och skrattar.

– Det var underbart när hon kom som ny och inte riktigt vågade ta för sig. Så efter ett par gånger kom hon stolt: "Nu har jag ett namn!", berättar Veera och alla skrattar.

Så hur förhåller de sig egentligen till graffitins oskrivna regler?

– På Facebook har vi faktiskt inte använt våra riktiga namn. Det är förmodligen därför vi har så många unga kamrater, vi har försökt hedra "lagen", säger Veera. Vi har fått respekt, för hardcoremålarna ser att vi lägger ner mycket hårt jobb och samtidigt hela tiden hedrar kulturen. Samtidigt vill jag inte att det ska bli någon maskerad. Vi försöker skapa fler lagliga väggar och för att lyckas måste vi vara öppna. Men vi väljer nog lite vad vi berättar också, en gång hade Tuula med sig en bok om Londons burners till mig....

Men målar ni verkligen alltid lagligt...?

– Vi medger i alla fall inget annat, säger Taru med ett leende.

När Helsingfors efter tio år avskaffade nolltoleransen 2008 blev situationen som omvänd. Graffitidebatten nyanserades och från att ha jagats av polis och vaktbolag fick graffitimålare plötsligt grönt ljus; en stor laglig vägg uppfördes i hamnområdet, något som förmodligen har bidragit till att det i dag blivit nästan trendigt att arbeta med sprejfärg.

– Det är en mycket mer positiv attityd och tidningarna skriver mer om graffiti. Det är verkligen överallt nu, säger Veera med en ton av besvikelse. Vi fick frågan om att måla graffiti på möbler... Jag förklarade vänligt men bestämt att det inte är det som är grejen.

– Nej verkligen inte, flikar Tuula in.

För Veera Jalava är huvudsyftet med K65 att överbrygga klyftor mellan olika åldrar och skapa förståelse mellan generationerna. K65 fyller också en viktig social funktion. Man får nya vänner och ett nytt, brinnande intresse. Kanske erbjuder K65 en väg bort från den isolering som riskerar att följa med ålderdomen.

– Från början ville vi bara ha kul. Men min poäng är att bredda bilden av graffitin och av ålderdomen – på samma gång.

Att det fungerar visade sig bland annat under utställningen Helsinki Graffiti Blast på galleriet Myymälä2 tidigare i år.

– Vi hade ett rum, EGS ett annat och ett tredje var det typ femtonåringar i. Alla var där samtidigt under två veckor. Till skillnad från de andra hade vi med oss kaffe, bullar och karelska piroger. När en av de unga killarna kom in i vårt rum frågade vi: vill du ha en smörgås? Först var han reserverad men snart tänkte han: varför inte? Genom att rikta vår uppmärksamhet mot ungas kultur visar vi att gamlingar inte behöver vara så konstiga.

Taru och Tuula ser också mer personliga syften med K65.

– Jag vill glädja andra. Sen är det väldigt kul att bryta gränser. Det är roligt om människor blir lite förvånade och börjar prata: "Vem tror hon att hon är?", säger Taru.

– Själv tänker jag att trots att allt åldras så bevaras insidan så mycket att jag är redo att hoppa in i ett sånt här projekt! säger Tuula.

Vad tänkte du innan om graffiti?

– Jag tänkte att det bara var klotter, "hemskt vad de har förfulat där", säger Tuula. Då såg jag inte allt jobb som låg bakom. Med Veeras hjälp har jag lärt mig att se om något är bra eller dåligt. Under broar till exempel, som egentligen är mycket bra platser för graffiti... (skratt) Men om platsen är felvald eller om någon har valt fel färger, då är det inte så roligt.

Gruppen gick nyligen igenom bilder på sina verk. Och alla har utvecklats enormt, konstaterar Veera nöjt.

– När vi var på Myymälä2 och mina nära och kära kom dit... De tappade andan! De blev väldigt förvånade över kvaliteten, säger Tuula.

– Och den här senaste vi gjorde, jag tycker att färgkompositionen i den blev riktigt bra. Jag tänkte: var jag verkligen med på det här? säger Taru stolt.

K65 har inte bara medfört att de medverkande nu behärskar graffitins speciella kalligrafi med säkrare hand. De läser böcker, fotar målningar och visar bilder för varandra. Intresset för kulturen har ökat. Under intervjun tar Taru plötsligt fram mobilen, bläddrar och visar.

– Titta vad jag tog i Lissabon förra veckan. Det här var den första vi såg från tågfönstret. Sen gjorde jag inte annat än att fota graffiti hela veckan.

Fakta: 

K65

Graffiticrew från Finland, endast för 65-plussare. Har i dag åtta medlemmar och bildades 2009 av konstpedagogen Veera Jalava (född 1975). Den 25–26 augusti kommer K65 till Riksteaterns omdiskuterade graffitievenemang Art of the streets i Stockholm för att hålla i en workshop och berätta om projektet.

Annons

Rekommenderade artiklar

En rasande röd rockpoet

Skivaktuella Nike Markelius berättar om sorgen över den politiska utveckliingen och avskyn mot arbetslinjen.

Fria Tidningen

SR censurerar inslag om Gaza

Israel–Palestina

Kritik mot Israel klipptes bort från ett inslag om Gaza. Sveriges Radio berättar varför.

Fria Tidningen

© 2014 Fria.Nu