Folkfest i krom och neon | Fria.Nu
  • Spring remake helgen 17–19 april lockade 8 000 nyfikna stockholmare.
  • "Mina kompisar kallar mig graffitins Markoolio för att jag har en lite barnslig stil. Men det är lugnt. Jag gillar Markoolio", skrattar Shora Dehnavi, ny ordförande för Graffitifrämjandet.
  • Lilla Elayah tittar på Puppets jättelika målning.
  • En del av Piroz Kianersis och Mats Sundgrens 23 meter stora målning. Den målades över efter ett dygn då fastighetsägaren var rädd att det politiska budskapet skulle skrämma kunderna.
  • Måleriexperten Claes Moser från SVT:s Antikrundan var på plats och talade sig varm för graffiti som konstform. Snart kommer konstsamlarna att börja slåss om de kända namnen, menar han.
  • Gatukonst på Spring remake, här ett verk av Hello Banana.
  • Hugo Röjgård från Graffitifrämjandet målar med pensel.
  • Anya Blom kallar sig Bless och är relativt ny som graffitimålare. Hon beskriver sin stil som new school, serietidningsaktig.
Stockholms Fria

Folkfest i krom och neon

Möt veteraner, nykomlingar och antikexperter när SFT besöker en färgstark folkfest med smak av Berlin.

Redan när jag går av tunnelbanan i Rågsved förstår jag att de fem småkillarna på kickbike är på väg mot samma mål. Men de är långt ifrån några typiska besökare. En strid ström av stockholmare av alla slag vill uppleva Sveriges största graffitievenemang i industriområdet Snösätragränd.

Det blåser kastvindar och dammet yr upp i ögonen medan en grånad dam frågar ut Ziggy om olika sprejtekniker, hon har provat airbrush tidigare men tyckte inte om det.

– Sprej är mycket roligare, säger han, det kombinerar airbrushens delikata uttryck med en råhet.

Ziggy är en av våra första, han började när graffitin kom till Sverige 1984 och har inte slutat sedan dess. Han står och färdigställer en stor målning med parhästen Disey men tar sig tid att prata med alla som undrar något. Skyddsmasken åker av och på.

Det finns många påståenden om graffiti, det ena mer fantasifullt än det andra. Att det leder till kriminalitet och drogmissbruk är väl de vanligaste. Den som besöker Spring remake behöver inte leta länge efter motröster. För Ziggy handlar det helt enkelt om kreativitet.

– Det behövs ett ställe som det här där man får måla offentligt, och jag tror absolut inte att det ökar utan tvärtom minskar klottret. Det är bra för barn som vill prova, alla kan inte måla i pappas garage. Och nej, de flesta kommer inte att gå ut och måla tåg sen. Graffiti är en inkörsport till kreativitet, första steget in i en skapande värld för många, säger han och tar en tugga på lunchmackan.

Så var det fastslaget. För det är svårt att tycka annat när man står här, i ett slitet industriområde i utkanten av Rågsved och ser hundratals nyfikna strömma till. Spring remake är en folkfest och evenemanget i sig ett tydligt tecken på att vi gått vidare från nolltoleransen. Kanske utgör graffitins färgsprakande bildspråk i storformat en lockelse oavsett ålder, kön, etnicitet och bostadsområde?

– Eller helt enkelt att så många och välgjorda målningar aldrig har kunnat ses på en och samma plats i Sverige tidigare, säger arrangören Daniel Rohlin. Folk är intresserade av sprejkonst, men den bör vara välarbetad.

Snösätra industriområde är sedan förra sommaren en fristad för graffiti i Daniel Rohlins regi. Den här gången har inbjudan gått till 120 graffitimålare och gatukonstnärer, den yngsta 13 år, den äldsta 70. Inte bara graffiti utan även muraler och stencilkonst pryder väggarna och uttrycken spänner från serietidningsestetik till ren kalligrafi. Men det är mer bildbaserad konst som dominerar, ett krav från fastighetsägarna, berättar Daniel Rohlin.

Vad tycker du om graffiti? frågar DN-krönikören Fredrik Strage sin dotter Bianca.

– Jag gillar den där blomman, svarar hon och pekar på en vägg.

Han berättar att de brukar prata om graffiti. Om det fortfarande är graffiti när man gör det hemma.

– Vi har haft den diskussionen några gånger. Så jag har inget att säga till mitt försvar när hon ger sig ut med sprejburkar om tio år, säger han och skrattar.

Fredrik Strage kände inte till Snösätra sedan tidigare men tyckte att det lät spännande med ett så stort evenemang.

– Jag går ofta på konstutställningar men graffitin svischar ofta bara förbi när jag sitter på tunnelbanan, man uppfattar den under en bråkdel av en sekund. Så det är kul att gå ut och se det på närmare håll under en lite längre tid, säger han.

Själv har han inte målat – eller jo, en gång.

– Jag sprejade ”Free Mandela” på min skola i Linköping en gång. Och han släpptes fri bara ett halvår senare! Det var fantastiskt.

Anya Blom, snart 25 år, kallar sig Bless. Hon har målat sedan 2013 och är överväldigad.

– Responsen har varit galen, jag trodde inte att det skulle vara så här mycket folk. Och jag fick just ett beställningsjobb, en äldre man som sa: ”jag har alltid velat ha det så här hemma”.

Hon brukar göra uppdragsmålningar för bland annat förskolor och vill måla lagligt för att kunna ”synas och presentera sig själv”. Det är möjligt eftersom hon kommer från Örebro.

– Det finns en laglig vägg i Lindesberg, 30 minuter därifrån, så det var dit jag åkte för att prova på, säger hon och går upp på stegen för att fortsätta med den serietidningsliknande figuren som går i turkost och gult.

Jag möter också måleri- och sekelskiftesexperten Claes Moser, känd från tv-programmet Antikrundan där han har varit sedan 1996. Han är mycket entusiastisk.

– Det här är megastort. Det borde kapslas in och k-märkas. Jag beundrar graffitimålare, de har en otrolig intellektuell kapacitet och en hantverksskicklighet som är fantastisk.

Sanna Evers påpekar att hennes man är en stark förkämpe för konstformen och förmår se den i ett historiskt sammanhang.

– Det handlar om att beträda ny mark, säger hon. Det är lätt att se i efterhand hur nya ismer föds, men vem ser det först? säger hon och Claes Moser fortsätter:

– Konstens ismer skapas alltid av folkets röster och när trycket blir för stort kapitulerar man. Det är samma sak med graffitin. Den har haft en lång väg och arbetat mot det etablerade. Men plötsligt släpper det. Sedan går det ofta fort. När acceptansen kommer är det som att dra av täcket, då är plötsligt alla ja-sägare.

Det verkar ligga något i det. I ett färskt nummer av tidningen Antik & auktion ägnas graffiti fyra sidor. Och kanske har till och med en nolltoleransförespråkare som förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth mjuknat. När Claes Moser talade om kopplingen mellan graffiti och det nordiska ljuset på antikmässan i Älvsjö förra året kom hon fram och sa att hon aldrig tänkt på de aspekterna, berättar han.

– Det behövs ambassadörer utanför den närmsta kretsen för att påverka, inflikar Sanna Evers.

En viktig del av graffitins själ är dock att den verkar olagligt och anonymt. Men Claes Moser kallar det för ”växtvärk”.

– Alla ismer har fått passera sådana tullstationer. I dag känns det snarare som att klottret kommer att försvinna. Sedan kommer förstås en motrörelse, många av de tidiga målarna börjar ju bli gamla.

Att just Snösätra attraherar så många tror han har att göra med att det är eventbetonat.

– Det är många konstarter runt varandra och det händer mycket. Så var det även kring sekelskiftet 1900 med Sibelius, Hugo Alfvén, Grieg och de där. Men de var ändå långt ifrån varann. Här är de på samma plats och jobbar mot samma mål, samtidigt. Det känns nytt.

Shora Dehnavi, konstnär och nybliven ordförande för föreningen Graffitifrämjandet, lyfter fram en annan aspekt.

– Jag tror att många lockas av att se konstnärerna arbeta. Man får se processen, kika in bakom kulisserna och se verken växa fram. Det är ganska unikt, du får inte sitta med när musiker gör låtar till exempel.

För en stockholmare är det fortfarande en mycket ovanlig upplevelse.

– Det här, säger Shora Dehnavi och sveper med handen över området, finns ju överallt annars, USA, Berlin... Graffiti är ett naturligt sätt att uttrycka sig på. Det sjuka är ju att det inte har funnits här tidigare. För uppenbarligen finns kompetensen, det här är inte folk som började måla i går.

Stockholm har länge varit ökänt för sin nolltolerans mot sprejmålad estetik. Den politiken är inte riktigt begravd, men åtminstone allvarligt skadeskjuten. Totalt 8 000 besökare hittade till Snösätra i helgen.

– Polisen var här. De stannade, tutade, gjorde tummen upp och åkte vidare, säger Ziggy. Vi har levt med en osynlig Berlinmur som har varit blank i åratal. Nu ska vi måla fram den.

Förra året arrangerade Claes Moser en utställning på Ljusterö där fyra graffitimålare fick tolka temat det nordiska ljuset, som Zorn med flera gjorde till sitt i slutet av 1800-talet. Han ser tydliga paralleller bakåt, men graffitin har något helt eget.

– Den stora grejen med graffiti är att det är konst för alla. Den når ut i alla samhällsskikt på ett helt annat sätt än någon annan konst-ism har gjort tidigare. Det känns tryggt för framtiden.

Daniel Rohlin återkommer flera gånger till ordet fristad när han beskriver känslan i efterhand och han har fler visioner för området.

– Det föddes en Berlinkänsla här i helgen. Alla svenskar vill inte ha det där sterila. Det ska vi bygga vidare på. Folk ska kunna komma hit på lördagar när det är fint väder och hänga, måla och grilla korv.

Fakta: 

Spring remake

• Hölls i Snösätra industriområde utanför Rågsved 17–19 april med 120 inbjudna graffitimålare och gatukonstnärer som Ziggy & Disey, Puppet, Motel, Hop Louie, Mogul, IOH, Veganflava, Zappo & Merley, Ollio och Sker.

• Målningarna finns ännu kvar men kommer att börja målas över vartefter. En stor målning har redan målats över efter önskemål från fastighetsägarna.

Annons

Rekommenderade artiklar

Laglig graffiti ska utredas

Leder lagliga väggar till ökad eller minskad skadegörelse? En ny utvärdering ska titta på frågan.

Fria Tidningen

Graffiti har ingen ålder

Graffitin är starkt förknippad med ungdom och nattliga äventyr. Men det är faktiskt en högst föränderlig kultur. Kristian Borg har träffat finländska K65, ett crew för 65-plussare.

Fria Tidningen

© 2017 Fria.Nu