Synpunkten


Anna Remmets • Gästkrönikör
Fria Tidningen

Rätten till abort måste försvaras

Sverige har haft fri abort sedan 1970-talet. Ändå är denna rätt något som, långt ifrån att bli mer självklar ju äldre den blir, ständigt måste försvaras, om än kanske inte så mycket i Sverige som en global nivå.

I USA är den så kallade pro life-rörelsen och dess åsiktsanhängare inom den kristna högerfalangen, som inte sällan har politisk makt, ett högst reellt hot mot kvinnans rätt till sin egen kropp. I ljuset av detta är det givetvis lätt hänt att man, för att visa på ett abortförbuds mest förödande konsekvenser, låter argumenten för rätten att avsluta en graviditet handla om dem som ett förbud skulle slå hårdast mot. Den mycket unga flickan. Den mycket fattiga kvinnan. Kanske en ung, fattig flicka som har blivit våldtagen.

Detta är naturligt. Om man vill slå hål på en ideologi måste man visa på dess mest förödande konsekvenser. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det finns något av en kompromiss i ett detta sätt att argumentera. Det är som om man går med på abortmotståndarnas beskrivning av abort som någonting så allvarligt att det måste kompenseras med att omständigheterna (en våldtäkt, fattigdom) beskrivs som lika allvarliga. Jag tror att det riktiga slaget, inte bara om vår juridiska rätt till abort utan även om ett diskursskifte kring abort, måste utkämpas över något annat än den utsatta, ofrivilligt gravida tonåringen. Det är dags att vi i högre grad börjar tala om den högavlönade, gifta 30 plus-kvinnan som väljer att göra abort av den anledningen att hon inte vill ha fler barn.

I höstas skrev nöjesreportern Lotta Gray på sin blogg om en abort hon gjort. Då bloggen i huvudsak har dokumenterat hennes smärtsamma och ångestfyllda tid med spridd tarmcancer hade det nog legat nära till hands för hennes läsare att anta att aborten, som genomfördes direkt efter cancerbeskedet, var det enda alternativet inför en stundande cellgiftsbehandling. Lotta Gray hade då, trots att hon är en framgångsrik kvinna på över 30, med lätthet kunnat inordnas i den ”utsatta” kategorien där det jämte ”den våldtagna” också finns plats för den ”svårt sjuka”.

Istället valde hon att berätta som det var. Att hon helt enkelt inte ville ha ett barn till. Aborten var planerad före cancerbeskedet. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Hon fick höra att det enda hon brydde sig om var sin karriär, att det var synd om hennes stackars man och son.

Jag tror även att det faktum att hon inte beskrev beslutet om abort som något svårt och ångestfyllt bidrog ytterligare till de upprörda reaktionerna. För även i ett samhälle där abort är tillåtet och de flesta inte delar pro life-gruppernas religiöst präglade syn på livets början tas det i det närmaste för självklart att abort ska vara ett enormt svårt och laddat beslut.

Givetvis måste alla sorters känslor kring abort kunna artikuleras och mötas med respekt. Men jag undrar ändå om vi inte har fått en diskurs som istället utesluter de röster som inte talar om trauma, skuld och sorg. En diskurs som tjänar till att befästa skam- och skuldkänslor hos kvinnor som väljer att göra abort. Jag vet inte vad Lotta Grays avsikt med inlägget var, men röster som hennes är viktiga. Vi behöver fler röster i den offentliga debatten som talar om aborter där ungdom, utsatthet och avsaknaden av partner inte varit faktorer i beslutet. Det är genom vår inställning till kvinnor som Lotta Gray som vi verkligen visar huruvida vi är villiga att ge kvinnan villkorslös makt över sin egen kropp. Obetingad rätt att välja. Det är sant att dessa kvinnor förmodligen skulle hitta sätt att genomföra aborter även om rätten inskränktes, det har privilegierade kvinnor gjort i alla tider. Men i diskursen kring abort är denna kategori av kvinnor kanske den viktigaste. För fokuserar vi alltför mycket på faktorer som social utsatthet, övergrepp och sjukdom riskerar vi att hamna i en situation där det vi kräver mer liknar flera dispenser än en grundläggande rättighet. Det är en stor skillnad.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2014 Fria.Nu