Vi skumpar fram i Carlos fackföreningsbil på en grusväg i södra Bahia, Brasilien. På ena sidan vägen står räta rader av 15 meter höga eukaplytusträd. Plantagen – för att kalla det här för skog vore att missbruka ordet – sträcker sig kilometervis åt båda håll. Man ser långt in mellan träden för det finns nästan ingen markvegetation. Utöver träden är det dött. På andra sidan vägen växer däremot majs, cassava, bönor, bananer, potatis, ananas... Carlos pekar först åt vänster och säger ”monokultur”, sedan åt höger och säger ”mångfald”. Han gör om samma rörelse och säger först ”åt storföretagen”, sedan ”åt folket”.

I grönsaksodlingarna står stubbar som bildar samma snörräta mönster som träden på andra sidan vägen. Även det här var en eukalyptusåker fram till en marsmorgon 2003, då familjer tillhörande rörelsen för jordlösa, Movimiento Sem Terra, ockuperade området. De fällde träden, byggde enkla skjul av grenar och plastsäckar och började odla jorden.

Markägaren Veracel – som till hälften ägs av svensk-finska skogsjätten Stora Enso – hotade först att bespruta ockupanterna med bekämpningsmedel om de inte flyttade. Men ett nytt politiskt läge rådde i landet. Arbetarpartiets Lula da Silva, som lovat att förbättra situationen för alla landets fattiga, hade nyligen valts till president. Familjerna fick snart mark i närheten för en permanent bosättning, som namngavs efter Lula.

Många andra jordlösa kämpar fortfarande för land, men här har varje familj nu ett litet tegelhus och 3,4 hektar mark att bruka. De har gemensam mark där de odlar kaffe och håller djur. Halva arealen består dessutom av atlantisk regnskog, en biotop med rikare biologisk mångfald än Amazonas. En gång täckte den så gott som hela delstaten, i dag återstår bara spillror.

Vi skumpar vidare i Carlos bil in i skogens intensiva grönska. Där en stig öppnar ett hål i den gröna väggen parkerar vi och går in. Efter bara några meter har solen skuggats och hettan förvandlats till behaglig svalka. Fåglar sjunger och en tusenfoting, ett par decimeter lång, rullar lekfullt runt i sanden vid kanten av en bäck.

Regnskogsmarken skulle kunna offras för mer åker- och betesmark. Men de fattiga bönderna i bosättningen har bestämt sig för att låta den stå kvar. Annat var det när Veracel och andra stora skogsbolag kom hit för 20 år sedan. Då röjde de – illegalt – stora områden av regnskog för att ge plats åt eukalyptusen.

Många vittnar om hur de snabbväxande träden stjäl vatten från omkringliggande jordbruk. Och, säger de, Veracel använder så mycket bekämpningsmedel att fiskarna i vattendragen dör. Men problemen är även sociala. När jordägare säljer sina gårdar till Veracel blir jordbruksarbetarna arbetslösa och drivs in i städerna där trångboddheten, fattigdomen och våldet ökar.

Nästa vecka inleds miljötoppmötet i Rio de Janeiro 100 mil söderut. Landkonflikten i södra Bahia speglar väl vad som står på spel där, fast i global skala: Är jorden en rättighet för den som behöver föda sig och sin familj eller en handelsvara att bruka för den som kan betala bäst?