Synpunkten


Helena Looft
Fria Tidningen

Känner du attackborgaren?

I dag var jag och handlade på Lidl på Folkungagatan. Efter mig i den lördagförmiddagslugna kön stod en kvinna och pratade i handsfreemobil medan hon la upp sina varor på bandet; jag hörde henne säga någonting om “epic fail” så jag blev nyfiken och spetsade öronen.

Jo, det var så att det hade uppstått ett missförstånd – familjen Siochså hade tagit fel på ett eller annat klockslag och därför tänkte de i stället komma på besök nu, redan samma dag, klockan ett. Kvinnan meddelade detta till någon i den egna familjen och hoppades att det var okej: ”Det blev lite panik där hos dem, men vi kom överens om att ta det i dag så nu kör vi!”

Hennes varor på bandet såg ut att kunna förvandlas till någon snabb lunchmat – cocktailtomater, champinjoner, lufttorkad skinka et cetera – och jag såg framför mig hur hon skulle pila hem till Sofo och svänga ihop någonting fiffigt i sitt nyrenoverade bostadsrättskök med öppen planlösning och soft belysning och smidiga glidarlådor och en sådan där spis med Tipperaryhäll eller vad det heter som alla ska ha nu för tiden fast det kanske redan är ute, vad vet jag. Men det som fascinerade mig mest var hennes effektivitet och målmedvetenhet, det var liksom inte ”jaja, familjen Siochså kan väl komma över på en fika” utan det var uppenbart att lunchen var ett projekt, en tung och betydelsefull bit som skulle passas in i det så kallade livspusslet.

De blir allt fler, de där människorna, och min man brukar kalla dem attackborgare. Ni vet, den där sorten som likt en pitbullterrier biter sig fast – i sin livsstil, sina möjligheter, sitt ägande. Man ser dem till exempel joggandes med barnvagnen samtidigt som de pratar i mobilen. Eller på Twitter där de diskuterar avancerade kötträtter, ju köttigare desto bättre, liksom demonstrativt. Eller på föräldramöten där de tycker att skolan borde bli bättre på ”det här med genus” medan deras döttrar bantar och deras söner lever rövare i klassrummet. Eventuellt kan man också se dem i en sådan där mössa med pälstofs, en liten bit ihjälplågad räv som käckt och rebelliskt signalerar att ”den här pälstussen är varken snygg eller ändamålsenlig men den råkar vara inne i år och nu är det jag och min sort som regerar så pilutta er, alla vänstermiljömuppar, pk-aktivister och avlivade djur!”

Borgarna har haft det svårt i gamla vänstersverige, de har legat lågt och muttrat i kulisserna – ”Varför ska det vara fult att tjäna pengar? Måste alla ha det lika dåligt? Ska det inte löna sig att jobba?” – och bara väntat på sin revansch. Och nu är den här! Äntligen! Till attack! Livet är en härlig karneval med rut och rot och sänkta skatter och festliga modedetaljer och utrivna kök i drivor på gatorna – klimathot och bankkriser och utbrändhet och överkonsumtion, nej, sådant vill vi inte höra talas om! Tjo och kött och nytt ska det vara, i en glad och livad långdans efter Reinfeldt, Björklund, Hägglund och Lööf som har gjort kometkarriär och vill ”visa vägen för andra unga kvinnor”.

På pitbull.se läser jag att det som skiljer en pitbull från andra hundraser är något som kallas ”gameness”. Det kan enklast översättas med ”vilja” och innebär att en pitbull inte ger sig, även om det skulle innebära att den själv går under. Detta ska dock inte förväxlas med aggressivitet: ”En pitbull är inte aggressiv och farlig av sig själv, utan en hund som gillar att träna och vara sin ägare till lags.”

Detsamma gäller förstås för attackborgaren. Det handlar i grund och botten om vänliga personer; trevliga, sociala konditionsfenomen som håller samhället igång. De har hundra bollar i luften och tusen järn i elden – de snyter sina barn och löneförhandlar med samma frenesi. Och de kommer aldrig att ge upp! Deras tid är nu och de kommer outtröttligt att hänga fast vid allt det de har skaffat sig. Lycklig och framgångsrik, full av energi och kamplust – attackborgaren låser käkarna i ett segervisst leende.

Fakta: 

<h2>Helena Looft är författare och fristående krönikör för Fria Tidningen.</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Längst inne i ett skåp

I går var jag på middag hemma hos min pappa. Han bor i ett hus på Lidingö. Med trädgård där hans fru matar fåglar och odlar blommor. Kronhjortar, rävar och grävlingar hälsar på. Pappas fru är alltså inte min mamma. Mina föräldrar skildes när jag var 20 år. När vi kom – jag och mannen och dottern – fick vi vin och citronvatten och satt på altanen en stund. Det var soligt och vindstilla, vår i luften. Vi pratade. Ja, vad pratade vi om? Min nya bok, bland annat.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu