Synpunkten


Caroline Loohufvud
Fria Tidningen

Förstatligad solidaritet

I begynnelsen av det storartade projektet välfärdssamhället Sverige skulle vi alla hjälpas åt, kollektivt, att skapa ett folkhem. Detta folkhem skulle vara tryggt och säkert och bygga på gemensamma värden. Ingen skulle behöva gå hungrig eller utan tak över huvudet. Staten ombesörjde via skattsedeln de nödvändigheter som ansågs vara grundläggande. I välfärdslandet fanns myndigheter som styrde samhällsutvecklingen, som byggde skyddsnät och som gav råd åt vilsna medborgare. Bilen gav frihet och utveckling. Miljonprogrammen var välplanerade och hygieniska. Och att äta sju skivor bröd om dagen var nyttigt.

I 60- och 70-talens trevliga radhusområden var allt likadant och alla likadana. Men snart blev Arabiaporslin, tv, Volvo-amazoner och resa till Mallis viktigare än verklig gemenskap. Makarna Myrdal makade in ungarna i barnkolchoser när föräldrarna skulle jobba heltid, och samhället kunde tidigt lära både föräldrarna och barnen rätt och fel. Individen frigör sig själv genom att arbeta, tjäna pengar och konsumera, detta postulat tjänar också staten på. Här blev samhället individualiserat på ett sätt som inte tog hänsyn till individen och vips så började det stora svarta kapitalistiska giftmolnet torna upp sig. Demokrati blev att kunna välja mellan ett stort antal produkter och tjänster. Frihet att ha semester fem veckor per år. Välfärd att slösa och slänga.

När socialdemokratin någon gång på 80-talet bestämde sig för att släppa bankerna fria att skapa pengar (ja, det är faktiskt sant!) ringde inga varningsklockor. Den långsamma nedmonteringen av välfärdssamhället är lika mycket som uppbyggandet av detsamma ett ovanifrånprojekt, där medborgarna som marionettdockor glatt dansar med. Människorna som de många åren av fred och socialdemokratiskt omhändertagande har skapat är människor med liten förmåga att problematisera och reflektera över de budskap som faller som störtskurar över samhället – oavsett om det kommer från staten, media eller marknaden. De här människorna är bland de bästa i världen att leva den individualistiska och konsumistiska förkunnelsen.

Dagens utifrån hamrade budskap om karriär, måluppfyllelse, skönhet och utveckling är en saga om individen och hennes förmåga att driva sig själv som ett projekt. Men det är också en saga om konkurrens, vassa armbågar, självplågeri och nedbrytning. Det finns inte längre några gemensamma projekt, några samhälleliga mål eller visioner. Inget större än oss själva. Ingen Mening. Vi har våra prylar, våra vitaminpiller och våra karriärsstegar att klättra på. Och det räcker. Eller?

Sverige har inte haft krig på 300 år, vi har inte haft någon militärmakt eller galen diktator. Vi har inte upplevt folkmord, förtryck eller etnisk rensning. Våra fötter har aldrig stått på barrikaderna. Våra sinnen har aldrig gjort revolution. När vi har en fredlig kung, en reko statsminister och kompetenta myndigheter – varför kritisera överhögheterna? Varför tänka själv? Varför ifrågasätta ett System som är så bra – som ger oss asfalterade gator, dagis, profylaxkurser, semester och kostråd?

Individen som socialismen skapat står på skakiga ben, snubblar när hon tvingas gå på mark som inte har sopats av staten, tänka tankar som inte förberetts av Systemet. I välfärdens land Sverige har den kollektiva hjälpsamheten förstatligats, men människorna har förlorat det verkligt kollektiva – den personliga gemenskapen där man hjälper varandra. Socialdemokratins röda riddare skänker konsumtionen, eller jag menar konsumenterna, höjda barnbidrag, sänkt moms och extra julbidrag (ja så lät det faktiskt hösten 2008!). Allt för det ädla syftet att rädda ekonomin. Hur detta rimmar med ansvarstagande för miljön eller solidaritet med de människor som producerar vårt överflöd är upp till – just det: individen – att fundera på. Inte sällan med resultatet att hon lutar sig mot argument om utjämningssystemens inneboende björntjänster, konsumerar mer ”gröna” prylar och klimatkompenserar vårens shoppingresa till London och vinterns solsemester till Thailand. De röda riddarna kämpar för allas lika rätt till hög konsumtionsnivå. Rosor influgna från Kenya är ju nästan en mänsklig rättighet i Sverige, eller i alla fall en symbol för social demokrati. Eller? Tänket är inom ramen.

Framtiden organiseras av staten och kapitalet, vanliga människor har tappat förmågan att sätta sig upp mot idealen och den rådande maktordningen. Och denna maktordning har även inom socialdemokratin länge varit kapitalism, ekonomisk tillväxt och ökad materiell standard. Detta formar människor. Socialdemokratin har länge banat väg för ett mer ekonomistiskt samhälle, och det dröjer inte många generationer förrän Individen också väljer ledare som ger henne maximal personlig potential. Och det är väl ungefär där vi står i dag.

Fakta: 

<h2>Caroline Loohufvud, kulturgeograf och stadsodlare, är fristående krönikör för Fria Tidningen.</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Att skala bananer och att skapa jobb

Häromdagen höll jag och en vän på att plocka äpplen från trädgården till ett av stadens gamla läroverk. Vi hade planerat tilltaget väl och tagit med fyra cykelkorgar och varsin äppelplockare. När vi stod och smakade oss igenom sorterna berättade min vän att hen sett färdigskalade bananer förpackade i plastpåse till salu i närmaste så kallade välsorterade matbutik. Jag höll på att sätta äpplet i halsen. Jo, det är sant! Skalade bananer.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Gud vilket väder!

Jag börjar bli lite trött på vädrets plötsliga vredesutbrott, det är sol ena minuten och nästa öser regnet ner. Det är svårt att veta när man ska kunna skörda på kolonilotten, och när jag cyklar ut till bonden på landet måste en av cykelkorgarna fyllas med ombyteskläder för alla upptänkliga temperaturer.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

En spansk sommar

Asturien sommaren 2012. Lite molnigare och svalare men samma krisrubriker som i resten av Spanien. På min resa genom det hänförande landskapet snappar jag upp fragment av nyhetsflödet: nya rekordhöga arbetslöshetssiffror, sänkta löner och indragna subventioner av mediciner.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Den oansvarige individen

Jag ringde Studio Ett:s telefonväkteri för att fråga Fredrik hur han ser på Individens roll för att skapa ett mer hållbart samhälle. Jag ville veta hur han tycker att Individens eget ansvar för miljöfrågor stärks av regeringens politik. Det nyliberala gardet är ju inte sena att poängtera att Individen själv ska ta ansvar för sina egna beslut, statsmakten ska inte lägga sig i. Staten ska bara skapa förutsättningar för Individen att agera utifrån sin egen vilja och sina egna behov.

Fria Tidningen

© 2026 Fria.Nu