Att skala bananer och att skapa jobb
Häromdagen höll jag och en vän på att plocka äpplen från trädgården till ett av stadens gamla läroverk. Vi hade planerat tilltaget väl och tagit med fyra cykelkorgar och varsin äppelplockare. När vi stod och smakade oss igenom sorterna berättade min vän att hen sett färdigskalade bananer förpackade i plastpåse till salu i närmaste så kallade välsorterade matbutik. Jag höll på att sätta äpplet i halsen. Jo, det är sant! Skalade bananer.
Vi lever i en märklig tid. Å ena sidan har vi forskare som lägger stor möda på att få fram nya maskiner och tekniker som kan effektivisera olika verksamheter. Nuförtiden gäller det inte längre bara välmenta mål som att minska slitaget på människokroppar eller öka kossornas valfrihet att mjölkas på sina egna tider (dock ej av sina egna kalvar). Nuförtiden gäller det även mer tveksamma mål som att minska så kallat tidsslöseri och öka tjänstemäns prestanda genom högteknologiska kaffeautomater och diverse smarta mejlprogram.
Å andra sidan har vi politiker som lägger minst lika stor möda (om inte ännu mer och allt mer i takt med forskarnas framgångar) på att skapa jobb. Att skapa jobb. Smaka på orden. Smakar det mer lycka? Mer välfärd? Smakar det mer av någonting annat än idioti?
Skalade bananer, liksom andra skapade jobb, förutsätter att det finns klassklyftor. Skalade bananer kräver att det finns en viss mängd ekonomiskt rika människor som kan tänka sig att lägga en del av sina pengar på att slippa de där fem sekunderna det tar att klä av en banan.
Skapade jobb, alltså sådana jobb som inte uppstår av sig själva i en sund ekonomi, kräver också att det finns ekonomiskt fattiga människor som kan tänka sig att utföra bananskalning och andra monotona jobb. Eller att det finns maskiner som gör dem. Fast det är kanske snart samma sak.
Arbetsdelning och marknadsekonomi är nog bra så länge de sker på mer jämlika villkor. Så länge en människas tidsenhet i alla fall någorlunda motsvarar en annan människas tidsenhet. Detta är inte fallet i dag. Och vi ser inga ideologiska penslar som verkar vara villiga att måla om den kartan. I dag har vi ett så kallat socialdemokratiskt parti som vill behålla bidragslinjen för lyxkonsumtion av hushållsnära tjänster och som inte vill ha större beskattning av de ekonomiskt rikaste i samhället. Vi har ett socialdemokratiskt parti som presenterar en affärsplan för Sverige. Som om ett land vore ett företag där målet är vinstmaximering.
Men om målet med samhället som kallas Sverige är något annat? Om målet är välmående människor och friska ekosystem. Vad gör vi då? Ja inte röstar vi på Miljöpartiet i alla fall. Vi har ett så kallat grönt parti som inte längre tror att ett friår från arbetslöshet kan gå att kombinera med ett friår från jobbet. Ett parti som inte vågar påpeka att Sverige faktiskt redan i praktiken har en medborgarlön men som skulle kunna fungera mycket bättre. Ett parti som säger sig värna om planeten men som inte inser att dess resurser är ändliga och att ingen tillväxt i världen kan vara smart eller grön nog för att ändra detta faktum.
Och så har vi de andra riksdagspartierna som är typ samma skrot. Valfrihet är tidens melodi.
<h2>Caroline Loohufvud, kulturgeograf och stadsodlare, är fristående krönikör för Fria Tidningen.</h2>