Fria Tidningen

”Gdeim Izik var startskottet för den arabiska våren”

I slutet av 2010 samlades tusentals västsaharier i ett tältläger för att protestera mot Marockos ockupation. Den arabiska vårens första tecken kvästes brutalt av säkerhetsstyrkor. Brahim Dahane, västsaharisk människorättsaktivist, efterlyser internationell uppmärksamhet för att förhindra ett nytt krig.

För nästan exakt ett år sedan tände tunisiern Mohammed Bouazizi eld på sig själv. Det blev gnistan som ledde till att landets regim senare avgick. Revolutionerna som följde i land efter land har en säker plats i historieböckerna under kapitlet Den arabiska våren.

Men redan en månad tidigare, på morgonen den 8 november 2010, stormade marockanska säkerhetsstyrkor ett enormt tältläger utanför El Aioun, huvudstad i den del av Västsahara som ockuperas av Marocko. Lägret Gdeim Izik hade rests en månad tidigare av västsaharier i protest mot social diskriminering, för yttrandefrihet och demokrati.

Brahim Dahane är ordförande för den västsahariska människorättsorganisationen ASVDH, Asociación Saharaui de víctimas de violaciones graves de los derechos humanos cometidas por el estado Marroquí. Han beskriver hur lägret utrymdes och revs under brutala former.

– Marocko satte upp en cirkel kring protestlägret med fordon och beväpnade soldater. Man öppnade eld och dödade en ung man och skadade andra innan man rev lägret. Gdeim Izik var startskottet för den arabiska våren. Man pratar mycket om Tahrirtorget men inte så mycket om Gdeim Izik, som ändå bestod av 8 000 tält med mer än 30 000 personer och pågick i 29 dagar, säger Brahim Dahane.

 

Varför samlades människor i Gdeim Izik?

– För att protestera mot den situation som människor lever i sedan många år tillbaka. Man ville ha rätt att uttrycka sig och sina tankar. Kraven vi hade var att leva ett värdigt liv och få ta del av våra naturresurser. De här kraven var liknande de som ställts i resten av arabvärlden, plus kravet på självständighet för Västsahara.

 

Han poängterar att protesten var fredlig. Lägret sattes upp i öknen utanför staden El Aioun, för att undvika konfrontationer med marockanska myndigheter och bosättare.

– Gdeim Izik var en ny och kreativ form av protest. Det var en form av självorganisering, man formade grupper för förhandlingar med marockanska myndigheter, för till exempel städning och för säkerhet. Man anordnade också stora möten för att diskutera vad som hände, för att formulera krav. Det var en civiliserad, folklig och hjärtlig protest.

Brahim Dahane besökte Sverige under två veckor i november, inbjuden av Emmaus Stockholm, Palmecentret och Kristna fredsrörelsen. Som en av den västsahariska självständighetskampens förgrundsfigurer träffade han svenska utrikesdepartementet, riksdagspolitiker och olika intresseorganisationer.

Då Gdeim Izik stormades satt Brahim Dahane i marockanskt fängelse, gripen efter att ha besökt ett flyktingläger för västsaharier i Algeriet. Efter påtryckningar från bland annat Amnesty släpptes han i april i år, efter 13 månader i fängelse.

 

Hur yttrar sig ockupationen för västsaharierna?

– Jag kan berätta det med ett ord. Ockupationen är en form av slaveri. Du kan inte ta några initiativ och påbörja något. Du kan inte utveckla ditt liv. Du kan inte få del av de rikedomar som finns, naturresurser och allt annat. Man märker det i en människas liv – var han har möjlighet att arbeta och var han inte har möjlighet att arbeta. Om man vill åka till havet och fiska eller köra taxi behöver man tillstånd. Vi behandlas inte som ett folk som kan fatta sina egna beslut. Det finns även en materiell, praktisk nivå, till exempel stängda städer och militär närvaro. På var och varannan gata ser du militärfordon. Det känns som att militär och polis är fler än befolkningen.

 

Hur har situationen förändrats efter Gdeim Izik?

– Man har ökat övervakningen. Det har även bland annat blivit förbjudet att sätta upp tält – det finns en tradition av att västsaharier tar med sig sina sina barn och åker till stranden och sätter upp sina tält. Man har traditionellt åkt ut i öknen och satt upp sina tält också men det kan man inte längre göra. Om du åker ut i öknen för att göra te så ser någon dig från en helikopter, och snart har du en bil från gendarmerna där. Man har även omringat städerna med tusentals militärer.

 

Västsaharakonflikten är en krutdurk. Våldsspiralen som följde på stormningen av Gdeim Izik är ett exempel på detta – utrymningen ledde till upplopp i El Aioun där västsaharier attackerade och brände ner byggnader som sågs som tecken på den marockanska ockupationen.

Hämndaktioner från marockanska bosättare följde, enligt vittnen delvis med hjälp av säkerhetsstyrkor. Hur många som miste livet på båda sidor är fortfarande inte ordentligt utrett.

En vapenvila råder sedan 1991 mellan Marocko och den västsahariska självständighetsrörelsen Polisario. Västsahariska röster har höjts för att återuppta den väpnade kampen. Brahim Dahane hoppas att internationell uppmärksamhet kan hindra kriget från att bryta ut på nytt.

– Jag hoppas att det kommer att finnas ett internationellt tryck för att västsahariernas rättigheter ska respekteras – och att vi ska kunna se resultat på marken, så att människor kan se att omvärlden ser och förstår det lidande man går igenom, och att det finns tecken på att omvärlden kommer att reagera och försöka förändra situationen.

 

Saharawi arab democratic republic, eller SADR, är namnet på den västsahariska stat som utropades av Polisario 1976. Över 80 länder, mestadels från Syd, har erkänt staten. Ännu har inget europeiskt land gett sitt erkännande, och Brahim Dahane vill att Sverige visar vägen genom en kursändring.

– Jag hoppas att Sverige erkänner SADR. Ur ett folkrättsligt perspektiv är det tydligt vad som gäller. Det man behöver är ett diplomatiskt nätverk, och ur det perspektivet tror jag att Sverige har en hög kapacitet. Det finns flera exempel på svenska diplomater som har varit briljanta.

 

Tror du att Polisario kommer att respektera mänskliga rättigheter ifall de skulle få regeringsmakten i Västsahara?

– Det är en väldigt viktig fråga. Det här förtrycket får på inget sätt leda till att man tar sig ur det och hamnar i ett nytt förtryck. Sin respekt vinner en människa genom sina handlingar. Det gäller även Polisarios ledarskap.

Fakta: 

Västsaharakonflikten

Efter att Spanien släppt kontrollen över den forna kolonin i mitten på 1970-talet delades landet mellan Mauretanien och Marocko. Efter strider med självständighetsrörelsen Polisario drog sig Mauretanien ur landet, men konflikten med Marocko fortsatte. En FN-övervakad vapenvila inleddes 1991, samtidigt som det bestämdes att en omröstning om Västsaharas självständighet skulle hållas. Det har dock inte skett än då parterna inte kunnat enas om vilka som är röstberättigade.

Under tiden kontrolleras ungefär två tredjedelar av Västsahara av Marocko, och en tredjedel av Polisario. Områdena skiljs åt av ett över 2 200 kilometer långt system av ökenmurar som Marocko har låtit bygga. Hundratusentals marockanska bosättare har strömmat till Västsahara, samtidigt som en stor del av västsaharierna lever i flyktingläger i Algeriet. Amnesty rapporterar om hur yttrande- och mötesfriheten kränkts och hur västsahariska aktivister har utsatts för trakasserier. Det finns vittnesmål om tortyr och andra övergrepp.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu