”Den revolutionära processen är långt ifrån över” | Fria.Nu

Fördjupning


Nada Matta
  • Demonstranter firade på Tahrirtorget i Kairo den 11 februari 2011, efter att landets diktator Hosni Mubarak avsatts av militären efter 18 dagars massiva protester.
  • Klotter på husvägg i den krigshärjade och delade syriska staden Aleppo, september 2012.
  • Demonstranter samtalar med soldater under en demonstration mot Tunisiens före detta president Zine El Abidine Ben Ali - vars avgång och landsflykt blev början på en våg av uppror i arabvärlden.
  • Fem år efter att demokratirörelsen i Bahrain krossades äger gatuprotester i mindre skala regelbundet rum i landet, och möts av brutal repression av säkerhetsstyrkorna.
  • Arbetare inspekterar ruinerna efter ett matförråd som förstörts av ett saudiskt flyganfall i Jemens huvudstad Sanaa, oktober 2015. I snart ett år har Saudiarabien och flera av dess allierade varit inblandade i inbördeskriget i Jemen.
  • Anhängare av en islamistisk milis i den Libyska staden Benghazi demonstrerar mot en islamkritisk film, den 21 september 2012.
  • Saudiarabiens kung Salman förblir en av USA:s viktigaste allierade - samtidigt som man blandat sig i utvecklingen i flera länder i regionen och aktivt krossat demokratirörelsen i grannlandet Bahrain.
  • Den tunisiska fackföreningen UGTT är den enda självständiga fackliga organisationen i regionen med något reellt politiskt inflytande.
  • Gilbert Achcar är en libanesisk akademiker och författare som skriver regelbundet för Le Monde Diplomatique, ZNet och International Viewpoint.
Fria Tidningen

”Den revolutionära processen är långt ifrån över”

Fem år efter upproren i arabvärlden tycks den arabiska våren ha ersatts av mörkaste vinter. Men instabiliteten i regionen kommer att förvärras så länge de ekonomiska och sociala problem som utlöste upproren inte får en lösning, menar Mellanösternexperten Gilbert Achcar i ett samtal med Nada Matta.

Gnistan som tändes i Tunisien den 17 december 2010 ledde till en revolutionär våg som spred sig över hela arabvärlden. Fem år senare har kontrarevolutionära krafter i form av de gamla regimerna och muslimska fundamentalister återtagit det politiska initiativet och för en våldsam kamp om makten. Egypten lider under en värre diktatur än före upproret. Inbördeskrig rasar i Syrien, Libyen och Jemen. Hundratusentals har dött och miljontals tvingats på flykt.

När det arabiska upproret inleddes i Tunisien och sedan spred sig över regionen slog du tidigt fast att det skulle bli en lång och utdragen kamp med perioder av framsteg och reträtter. Hur skulle du utvärdera situationen fem år senare?

– Det dominerande synsättet i början, särskilt i västerländska medier, var att arabvärlden gick in i en period av demokratiska övergångar som skulle ta veckor eller månader, förbli relativt fredliga och leda till en ny era av demokrati i regionen.

Enligt det här synsättet hade övergången i princip fullbordats i Tunisien med Ben Alis fall, och i Egypten med Mubaraks fall. Många trodde att samma mönster skulle spridas till andra länder i regionen genom en dominoeffekt, ungefär som i Östeuropa 1989–91. Den här visionen fångades i uttrycket ”den arabiska våren” som spreds väldigt snabbt. Analysen grundades på tron att ”våren” var ett resultat av en kulturell och politisk förändring som drevs fram av en ny generation, kopplad till global kultur tack vare ny informations- och kommunikationsteknologi. Upproren var i grund och botten, om än inte uteslutande, en kamp för politisk frihet och demokrati.

Den bilden var inte helt felaktig. De dimensionerna var utan tvekan viktiga inslag i upproret. Men den regionala omvälvningens djupa rötter var sociala och ekonomiska, snarare än politiska. Det som inträffade var en social explosion i första hand, även om den tog en politisk form, som alla storskaliga sociala explosioner gör.

– Omvälvningens sociala rötter framgick tydligt av det faktum att den först ägde rum i de två länder som sett den tydligaste ackumulationen av sociala strider och klasskamp under de föregående åren: Tunisien och Egypten. Upprorens slagord var inte bara politiska, de handlade inte bara om demokrati och frihet, utan i väldigt stor utsträckning om sociala krav. Det regionala upproret kan analyseras genom marxistiska glasögon som ett klassiskt fall av social revolution orsakad av långvarig blockering av all utveckling, något som karakteriserat den arabisktalande regionen i tre årtionden. Jag var extra förberedd på att se saker ur den vinkeln eftersom jag hade undervisat i en kurs om ”Utvecklingens problem i Mellanöstern och Nordafrika” i flera år före upproret. Det var tydligt för mig att den blockerade utvecklingen i regionen förr eller senare skulle leda till en omfattande social explosion.

Upproren var början på en långsiktig revolutionär process, alltså en historisk process som inte utspelar sig under veckor eller månader, utan sträcker sig över år och årtionden. De öppnade upp en lång period av regional instabilitet som oundvikligen skulle gå igenom toppar och dalar, revolutionära uppsving och kontrarevolutionära bakslag, och involvera åtskilligt våld.

I början lät jag pessimistisk eftersom jag sa åt folk att lugna ners in euforin och betonade att det här var långtifrån slutet på historien. Jag betonade att det tunIsiska och egyptiska scenariot där härskare störtats relativt fredligt inte skulle kunna upprepas i länder som Libyen och Syrien, eller i monarkierna för den delen.

I dag låter jag nog snarare optimistisk när jag hävdar att den revolutionära processen är långtifrån över och uppmuntrar folk att se bortom mörkret som omsluter dem. Situationen ser fruktansvärd och katastrofal ut i flera länder. Framför allt, naturligtvis, i Syrien där en enorm tragedi utspelar sig, men också i Jemen, Libyen och Egypten. Men detta är inte slutet. Det kommer inte finnas någon stabilitet i regionen, på lång sikt, om inte radikala sociala och politiska förändringar äger rum.

Naturligtvis är det inte oundvikligt att sådana förändringar inträffar. Min attityd handlar inte om optimism, utan om att förstå krisens dynamik i ett historiskt perspektiv och betona att det fortfarande finns hopp. Den enda säkra förutsägelse man kan göra är att regionen är dömd att se ännu fler katastrofer, så länge inga organiserade politiska krafter som kan leda kampen för progressiv förändring framträder.

Vilka ekonomiska och sociala faktorer låg bakom upproren? Vad är det som blockerat utvecklingen i regionen så länge?

– För att uttrycka det enkelt: Om man ser på tillväxten i den arabisktalande regionen jämfört med alla andra delar av Afrika och Asien, så kan man inte undgå att se att den har varit ganska låg. I synnerhet har BNP-tillväxten per capita varit väldigt låg.

Det här betyder att ekonomierna inte har skapat jobb i samma takt som befolkningstillväxten, vilket har skapat massiv arbetslöshet, särskilt bland ungdomar och kvinnor. Den arabisktalande regionen har haft världens högsta arbetslöshet i årtionden.

Detta har lett till explosiva sociala konsekvenser: inte bara massiv arbetslöshet, utan även en rad sociala problem inklusive enorma lokala och regionala klyftor. När extrem rikedom och extrem fattigdom existerar sida vid sida skapas enorm frustration. Det här problemet har förvärrats kraftigt efter 70-talets oljeboom. Den verkliga frågan år 2011 var därför inte varför explosionen inträffade, utan varför den dröjde så länge.

Orsaken till den ekonomiska blockeringen är nyliberalismens funktion i den arabiska kontexten. Liksom de flesta länder i världen började arabstaterna omfamna det nyliberala paradigmet på 1970-talet. Det ledde till att staten gradvis drog sig tillbaka från ekonomin. Enligt den nyliberala ideologin skulle minskade offentliga investeringar kompenseras av den privata sektorn, som stimulerades med en rad incitament.

Den här modellen med privatledd tillväxt fungerade i några länder med gynnsamma förutsättningar, som Chile, Turkiet eller Indien, om än till ett högt socialt pris. Men i den arabiska regionen kunde den helt enkelt inte fungera – på grund av statens karaktär.

De flesta arabstater kombinerar två egenskaper: de är rentierstater, det vill säga länder där inkomster från naturresurser eller strategiska funktioner utgör en betande del av statens intäkter, och samtidigt stater där makten helt eller delvis går i arv. Regionens mest särskiljande drag är en kärna av monarkier där staten ”ägs” av den härskande gruppen, till skillnad från den ”moderna staten” vars styrande skikt utgörs av tjänstemän.

Lägg till det regionens allmäna politiska instabilitet och konflikter, så inser du att den privata sektorn aldrig kunde bli motorn i något slags ekonomiskt mirakel. De privata investeringarna förblev begränsade, och till stor del spekulativa och inriktade på snabba vinster. Eftersom de uteblivna offentliga investeringarna inte kompenserades av den privata sektorn misslyckades den nyliberala modellen brutalt.

Allt det här pekar mot att omvälvningen var resultatet av en strukturell kris, inte en tillfällig eller cyklisk sådan. Den var inte en demokratiseringsprocess som krönte en lång period av utveckling, som i en del ”tillväxtländer”, utan resultatet av en långvarig blockering. Den logiska slutsatsen är att de här ländernas sociopolitiska struktur behöver förändras radikalt om den här blockeringen ska övervinnas. Att avlägsna toppen av isberget, genom att avsätta Ben Ali eller Mubarak och deras närmaste krets, kan inte göra slut på instabiliteten.

Kom de som organiserade upproren från en specifik samhällsklass? Fanns det skillnader mellan olika länder?

– Det fanns så klart skillnader, men också gemensamma drag. Medierna framställde rörelsen som ledd av internetkunniga ungdomar som bildade nätverk genom sociala medier. Upproren kallades till och med ”Facebookrevolutioner”.

Återigen är detta inte helt felaktigt, men det är bara en del av sanningen. Bland organisatörerna fanns verkligen ungdomar som förts samman av sociala medier. De spelade en viktig roll i organiseringen av demonstrationer, från Marocko till Syrien.

Men det fanns också andra krafter som inte fick lika mycket uppmärksamhet av medierna. Vilka de var blir tydligt om man frågar sig varför upproren först segerade i Tunisien, och därefter i Egypten. Om du undersöker saken ordentligt ser du att det utmärkande draget för dessa två länder är arbetarrörelsens betydelse.

Tunisien har den enda inflytelserika organiserade arbetarrörelsen i regionen med någon grad av självständighet från regeringen, vilket skapar utrymme för verklig klasskamp på gräsrotsnivå och på mellannivå inom organisationen. Tunisiens nationella fackförbund UGTT är en anmärkningsvärd organisation som spelat en nyckelrol i Tunisiens sociala och politiska historia. Bland dess aktiva medlemmar finns många som tillhör den politiska vänstern. UGTT var den verkliga organisatören av upproret i Tunisien när det väl startat. Utan den hade rörelsen aldrig uppnått den seger man vann på mindre än en månad.

I Egypten finns det tyvärr ingen motsvarighet till UGTT. Den organiserade arbetarrörelsen är fortfarande under regeringens kontroll, med undantag för ett fåtal självständiga fackföreningar som fortfarande var nya och små när upproret började. Rörelsen leddes istället av en allians av politiska krafter. Facebook-aktivister spelade helt klart en roll. Men det var inte bara ett virtuellt nätverk som kallade till massdemonstrationerna den 25 januari, utan en sammanslutning av 17 verkliga politiska krafter. Verkliga politiska nätverk som var aktiva på marken låg bakom.

Dessutom var arbetarrörelsen avgörande för att att bana väg för upproret. Explosionen i Egypten kom efter fem år av intensiv arbetarkamp, den viktigaste perioden på det området i landets historia. Den här vågen toppade under 2007 till 2008, men fortsatte ända in i 2011. Under själva upproret anslöt sig arbetarklassen till kampen: hundratusentals arbetare gick ut i strejk så fort regeringen manade folk att återgå till arbetet. Denna våg av strejker var en viktig orsak till Mubaraks fall.

I Bahrain spelade arbetare också en viktig roll, som förbisågs fullständigt. Där, liksom i Tunisien, fanns en självständig arbetarrörelse, om än inte lika mäktig. Men arbetarrörelsen i Bahrain utsattes för omfattande repression, inte bara politiskt utan också genom massavsked av arbetare. Till och med i Jemen föregicks upproret av en våg av strejker.

I länder med extremt auktoritära regeringar, som Syrien och Libyen, fanns å andra sidan inga självständiga organiserade grupper, vare sig politiska eller sociala. De flesta oppositionella hade gått i exil på grund av den fruktansvärda repressionen – och ett antal dissidenter mördades till och med utanför landet. De regimkritiker som fanns kvar i Syrien var under hård övervakning och kunde inte ägna sig åt någon verklig aktivism.

Därför spelade nätverk baserade på internet en viktig roll i sådana länder. Under det syriska upprorets första fas, som varade några månder, organiserades det av samordningskommittéer som framförallt bestod av ungdomar som använde sig av internetbaserade nätverk. Så de olika ländernas sociala och politiska förutsättningar gjorde att organiseringen tog olika former.

I Egypten fanns också växande motsättningar mellan en framväxande nyliberal elit och det som brukar kallas det gamla gardet eller den militära eliten. Vilken roll spelade sådana spänningar och är de ett exempel på en allmän trend i arabvärlden?

– De inslagen har överdrivits kraftigt och utgjort en form av önsketänkande baserat på den statsvetenskapliga dogmen att medelklassen är den centrala aktören bakom demokratisk förändring.

I början hörde vi ofta att upproren leddes av en västinfluerad medelklass. I själva verket var den nyliberala bourgeoisien väldigt rädd för upprorens dynamik. Om vissa av dem, i länder som Tunisien och Egypten, valde att ta avstånd från härskaren så var det bara för att härskaren hade blivit en belastning. Men de gjorde det i grund och botten för att rädda staten. Och även om några nyliberala kapitalister, som Naguib Sawiris i Egypten, opportunistiskt framställde sig som liberaler, så stödde de allra flesta aldrig upproret.

Men i både Tunisien och Egypten blev både armén och stora delar av statsapparaten övertygade om att de måste göra sig av med presidenten för att förhindra att upproret fortsatte och radikaliserades. Folk glömmer att det som hände den 11 februari 2011 i Egypten, när Mubarak avsattes, var lika mycket en kupp som det som hände den 3 juli 2013, när hans efterträdare Morsi avsattes. Båda kupperna genomfördes av SCAF, de väpnade styrkornas högsta råd. Och båda kupperna innebar att gigantiska massmobiliseringar skapades.

Kontrarevolutionen vann i nästan alla arabländer, möjligen med undantag för Tunisien. Även om tunisierna inte uppnått sin dröm om demokrati och social rättvisa, så finns där åtminstone en chans att utmana maktens centra.

– Tunisien är inget undantag från den regionala kontrarevolutionära trenden, är jag rädd. Det upplever också en fas av kontrarevolution, om än mildare. Den gamla regimens män gör comeback i stor skala. Den nuvarande presidenten är själv i högsta grad en medlem av den gamla regimen. Det nya dominerande partiet i Tunisien är i stor utsträckning en putsad version av den gamla regimens styrande parti.

Men till skillnad från i Egypten äger allt det här rum på ett mjukare och fredligare sätt. Tunisien styrs i dag av en koalition av den uppdaterade versionen av den gamla regimen och Ennahda, Tunisiens motsvarighet till det Muslimska brödraskapet i Egypten. Det är ett scenario där kontrarevolutionens båda grenar är i koalition istället för att bekämpa vandra, exakt det scenario som USA skulle vilja se i hela regionen: en koalition av den gamla regimen i ny skrud och den så kallade moderata oppositionen som representeras av Muslimska brödraskapets regionala grenar.

Hur, om alls, skiljer sig de som gick ut och protesterade mot Bashar al-Assad i Syrien från de som revolterade i Tunisien och Egypten?

– För att legitimera sitt stöd till Assadregimen hävdar en del att det syriska upproret, till skillnad från upproren i andra länder, leddes av reaktionära islamistiska krafter. Det är inte alls sant.

Till att börja med var det islamistiska fundamentalister som bäst lyckades dra fördel av upproren i Tunisien och Egypten också. Både Muslimska brödraskapet i Egypten och Ennahda i Tunisien vann de första valen i sina länder. Så om argumentet är att det syriska upproret dominerats av islamistiska krafter, så borde de som framför det i konsekvensens namn också ha stött de gamla regimerna i Tunsien i Egypten.

Om muslimska fundamentalister blev dominerande bland de organiserade krafterna i upproren så beror det å ena sidan på vänsterns svaghet, å andra sidan – och framförallt – på årtionden av auktoritärt styre. Detta måste alla inse. Den syriska regimen var inte någon sköld mot islamisk fundamentalism, och inte Mubarak eller Ben Ali heller. Liksom varken Assad eller Sisi är det i dag.

Alltsedan Bashar al-Assad ärvde makten av sin far har han uppmuntrat salafismen i Syrien. De som känner till Syrien kunde se hur de heltäckande slöjorna bredde ut sig på gatorna. Detta uppmuntrades av den unge Assad, som trodde att det skulle köpa social fred åt hans regim, och att den reaktionära salafistiska islamistiska ideologin skulle hålla människor borta från politiken. Till slut slog det tillbaka mot honom själv.

– Något liknande har hänt på den regionala nivån. USA självt föredrog muslimsk fundamentalism framför den arabiska nationalismen och vänstern, tills det slog tillbaka mot dem själva. För att bekämpa den nationalistiska Nasserismen släppte Sadat ut Muslimska brödraskapet från fängelset och lät dem organisera sig. De tolererades som ett massparti under Mubarak, om än under hård övervakning. Genom att krossa vänstern med hjälp av muslimska fundamentalister skapade USA och de lokala regimerna förutsättningarna för framväxten av en islamistisk opposition.

När det syriska upproret inleddes gjorde Assadregimen allt den kunde för att förhindra att dess demokratiska, sekulära och icke-sekteristiska potential kunde utvecklas. Detta var det största hotet i regimens ögon. Den krossade rörelsen brutalt och fängslade tiotusentals, mestadels unga, människor som varit upprorets organisatoriska kraft och spjutspets.

Samtidigt, vilket har dokumenterats i många artiklar och böcker, frigav regimen jihadister som den hade fängslat efter att ha använt sig av dem i Irak. Det här var ett Machiavelliskt knep för att säkra den självuppfyllande profetia som regimen baserat sin propaganda på från dag ett: att upproret inte var något annat än en jihadistisk konspiration. Dessutom förlitade sig regimen i allt högre utsträckning på Irans regionala ombud i Irak och Libanon, som sannerligen inte är mindre fundamentalistiska än majoriteten av de syriska islamiska styrkor som bekämpar Assad. De som kallar den syriska regimen ”sekulär” bortser helt från detta uppenbara faktum.

När Isis växte fram i Syrien var det en fördelaktig utveckling för Assad och hans kumpaner. Isis stred mycket mer mot oppositionen än mot regimens styrkor. Isis är i själva verket just den fiende Assad-regimen önskar sig. Eftersom de är så motbjudande för väst är de regimens bästa argument för att få västmakterna att ändra inställning till den. I dag kan man tydligt se hur den syriska regimen gör allt den kan, med Rysslands hjälp, för att få väst att stödja den i namnet av kampen mot Isis.

Många hävdar att alla krafter på marken i Syrien i dag är kontrarevolutionära. Är det korrekt? Är inte majoriteten av de stridande syrier som kämpar mot diktaturen?

– Det är de. Men en av komplexiteterna i situationen är att det inte finns någon klassisk binär uppdelning mellan revolution och kontrarevolution. Det finns en triangel av styrkor.

På ena sidan finns ett revolutionärt block av sociala och politiska styrkor som representerar förhoppningarna hos de arbetare, ungdomar och kvinnor som revolterade mot den gamla regimen för att skapa ett annat, progressivt samhälle. På den andra sidan finns inte bara ett utan två kontrarevolutionära läger. Det ena är den gamla regimens läger, den klassiska kontrarevolutionen. Och sedan, av historiska skäl som jag redan nämnt, finns det reaktionära styrkor av en religiös karaktär. Båda är kontrarevolutionära i den meningen att deras grundläggande intressen och agendor står i direkt motsättning till den revolutionära polens kamp för social, ekonomisk och demokratisk förändring.

Det syriska upproret hade en enorm progressiv potential under sitt första år. Den var lika stor om inte större än i andra länder eftersom progressiva idéer var mer spridda bland den syriska befolkningen – mer än i Egypten, men mindre än i Tunisien. Men denna potential förverkligades inte i någon organiserad form. Virtuella nätverk är bra på att organisera demonstrationer och protester, men de kan inte ersätta verkliga organisatoriska nätverk.

Lägg till detta den aktiva inblandningen av den regionala kontrarevolutionens centrum, monarkierna i Gulfen, som gjorde sitt bästa för att stärka den fundamentalistiska grenen av oppositionen på bekostnad av alla andra. Detta eftersom ett verkligt demokratiskt uppror utgör ett stort hotet mot dem också. På sätt och vis samverkade de med Assadregimen genom att stärka den islamistiska oppositionen till nackdel för den sekulära och demokratiska.

Men den potential som exploderade år 2011 har inte krossats utan snarare marginaliserats politiskt. Många som representerade den här potentialen har lämnat landet eftersom de hotas av regimen samtidigt som de ser reaktionära styrkor som är lika farliga för dem breda ut sig. De flesta som överlevde och inte fängslades har lämnat landet. Dessa tusentals aktivister som förkroppsligade upprorets demokratiska och progressiva potential och nu befinner sig i exil är en anledning att bevara hoppet om framtiden.

För tillfället finns det inget som helst hopp om en progressiv utgång. Den som tror det drömmer. I avsaknad av sådana utsikter är det bästa som kan hända slutet på den stadiga försämring som kriget innebär. För att kriget ska ta slut behövs någon slags kompromiss mellan regimen och oppositionen. Och för att det ska hända måste Assad avgå, för det finns ingen kompromiss och inget slut på konflikten så länge han sitter kvar. Genom att stöjda Assad blockerar Ryssland och Iran möjligheten till kompromiss. De fruktar att om Assad-klanen försvinner så skulle det undergräva hela regimen, som blivit ganska ostadig, och de skulle förlora Syrien som en av landets viktigaste allierade i regionen.

En kompromiss mellan regimen och oppositionen skulle verkligen vara långt från idealisk. Men så länge inte kriget tar slut kan det syriska upprorets progressiva och demokratiska potential inte väckas till liv på nytt. Om kriget tar slut och de sociala och ekonomiska frågorna hamnar i fokus igen så kommer folket se att inget av de stridande lägren har några lösningar på landets problem.

Många säger att om Assad lämnar makten kommer Isis och Nusra-fronten ta över. Men du menar att Assads avgång kommer att påskynda kampen för befrielse?

– Absolut. Huvudskälet till att Nusra och Isis kan växa är Assadregimens fortsatta existens. Det var Assadregimens barbariska krossande av upproret som skapade en grogrund för al-Qaida och Isis i Syrien till att börja med. Det fanns inga massor som väntade på att ansluta sig till sådana galna grupper. Men en del såg i dem ett lämpligt svar på regimens förbrytelser och på det rådande kaoset. Isis spelade på det och införde en religiös totalitär ordning samtidigt som man tillhandahöll statsliknande sociala tjänster. Det är därför man kallar sig Islamiska staten.

Det enda sättet att bli av med Isis och al-Qaida är genom att avlägsna orsakerna till att folk anslöt sig till de här grupperna. I Syrien måste orsakerna till sunniarabernas ilska avlägsnas för att minska den sekteristiska lockelsen hos Nustra, Isis och andra fundamentalister. Det första villkoret är att Assad-klanen avlägsnas från makten, eftersom den är avskydd av en stor del av det syriska samhället.

Kungadömet Saudiarabien och andra monarkier i gulfen har varit ivriga att krossa upproren. Kan saudierna fortsätta spela den här rollen länge till?

– Det saudiska kungadömet har alltid varit en grundbult i regionens reaktionära krafter. Den rollen har man spelat ända sedan landets bildades, eftersom man alltid varit den mest reaktionära staten på jorden. Om man ser Isis som en stat, så kan man säga att den konkurrerar med Saudiarabien i det avseendet. De har många gemensamma drag och delar en liknande historia, bortsett från att den ena grundades i början av 1900-talet och den andra ett århundrade senare med helt andra medel.

Saudiarabien är ett fäste för reaktionen, men dess förmåga att spela en direkt militär roll är begränsad till dess närmaste omgivning, i gulfen. Det spelade en central roll i krossandet av upproret mot monarkin i Bahrain. I Jemen intervenerar Saudiarabien för att skydda den koalitionsregering som bildades i en kompromiss i november 2011, mot den förre presidenten Ali Abdullah Saleh som nu är allierad med Houthi-rebeller. Detta är i grund och botten ännu en kamp mellan två kontrarevolutionära läger. I Syrien spelar den saudiska regimen en roll främst genom finansiering, inte genom direkt intervention.

Till vår stora olycka tog saudierna kontroll över ett land som visade sig ha de största oljereserverna i världen. Det gav dem otroliga medel som de har använt i årtionden för att hjälpa sina amerikanska överherrar och för att sprida sin djupt reaktionära fundamentalistiska ideologi. Man kan inte förstå fundamentalismens styrka i den muslimska världen i dag om man ignorerar den stora betydelse som det saudiska kungadömet har för dess utveckling. På lång sikt måste den här ultra-reaktionära stötestenen avlägsnas om den regionala revolutionära processen ska få en progressiv utgång.

Vilka utsikter finns det för förändring i Saudiarabien – med tanke på hur mycket pengar de har?

– Ja, de har mycket pengar, men trots det finns också mycket fattigdom i Saudiarabien. Paradoxen att en så rik stat har så mycket fattigdom – bland de infödda, för att inte tala om migranterna – skapar djup avsky mot monarkin.

Hittills har de råaste uttrycken för opposition mot monarkin överträffat dess egen form av islamisk ultra-fundamentalism, som är känd som wahhabism. Det var fallet under upproret i Mecca 1979 och på senare tid med al-Qadia. Alla vet att 15 av de 19 som låg bakom attackerna i USA den 11 september 2001 kom från Saudiarabien. Al-Qaida hade och har fortfarande ett stort antal medlemmar med saudiskt medborgarskap. Den sortens opposition har varit den enda som lyckats växa i Saudiarabien just eftersom den kunnat arbeta inifrån regimens ideologi, medan det är mycket svårare för en progressiv opposition att utvecklas där.

Trots det existerar en progressiv potential i kungadömet, och den kommer att explodera för eller senare. Den kommer att explodera på samma sätt som den gjorde i andra länder i regionen. Inga regimer varar för evigt, och verkligen inte den saudiska som baseras på fruktansvärt förtryck, enorm ojämlikhet och fruktansvärd behandling av kvinnor.

Med tanke på vad du vet om den radikala vänstern i arabvärlden, är du optimistisk om den arabiska revolutionen?

– För att sammanfatta det hela är jag fortfarande hoppfull, även om jag inte skulle beskriva mig själv som optimistisk. Det är viss skillnad. Hopp är tron att det fortfarande finns en progressiv potential. Optimism är tron att den till slut kommer att segra.

Jag skulle inte slå vad om att den vinner eftersom jag vet hur svår uppgiften är, särskilt som byggandet av progressiva ledarskap måste börja från grunden i många länder. Uppgiften är överväldigande, den är enorm, men inte omöjlig. Ingen förväntade sig ett så imponerande progressivt uppror som det som ägde rum 2011.

Den långsiktiga revolutionära processen i regionen kommer att pågå i årtionden snarare än år. Ur ett historiskt perspektiv är vi fortfarande i dess första skede. Detta borde vara ett starkt incitament för intensiva försök att bygga progressiva rörelser som kan ta ledningen. Alternativet är en fortsatt spiral ner i barbari, en allmän kollaps av den regionala ordningen och en utbredning av det fruktansvärda kaos som vi redan sett utvecklas i flera länder.

– När jag talar om progressiva ledarskap är det för mig självklart att arbetarrörelsen måste vara en viktig del. Därför måste länder med stor potential i det avseendet, som Tunisien och Egypten, visa vägen. Då skulle vi kunna få se en snöbollseffekt.

Vi får inte heller glömma att den arabiska regionen inte finns på en annan planet. Den är en del av en global scen, och väldigt nära Europa. Därför kan den radikala vänsterns utveckling i Europa också utöva ett viktigt inflytande på dess motsvarighet i den arabiska regionen.

Fakta: 

Gilbert Achcar

Gilbert Achcar är en libanesisk akademiker och författare. Han är professor i Utvecklingsstudier och internationella relationer vid School of Oriental and African Studies vid University of London. Achcar växte upp i Libanon men flyttade till Frankrike 1983. Han skriver regelbundet för Le Monde Diplomatique, ZNet och International Viewpoint.

Artikeln har tidigare publicerats i den amerikanska tidskriften Jacobin. Översättning av Per Björklund.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2018 Fria.Nu