Jag blev mamma relativt sent och hade ingen aning om vad som pågick i barnfamiljer och föräldragrupper, på skolor och fritidshem, men jag blev snart varse att det är en värld som följer sina egna traditioner och konventioner och att man – även där – får jobba hårt för att bryta mönstret och gå sin egen väg.

Första gången jag fick ett hum om det som inom feminismen brukar kallas strukturella problem var när min dotter var ett par månader gammal och jag tog henne till en av träffarna med föräldragruppen på BVC. Hon var klädd i en gul dräkt – byxor och jacka – och en av mammorna, som hade en pojke, sa: ”Å, vad roligt det måste vara att ha en flicka och kunna klä sitt barn så där!” Jag förstod ingenting. Jag frågade varför inte en pojke kunde ha gula kläder, men jag fick inget riktigt svar; däremot öppnades mina ögon och jag upptäckte att alla små pojkbebisar i gruppen var klädda i blått, brunt och beige.

Detta utspelade sig alltså på 2000-talet på Södermalm i Stockholm, i ett av världens mest jämställda länder, och jag har grubblat mycket på det sedan dess. Särskiljandet av flickor och pojkar börjar redan vid födseln och jag har fått se otaliga exempel på det, det ena mer märkligt än det andra. Som när min dotter var tre år och för första gången skulle åka vattenrutschbana i en plaskdamm; hon klättrade upp och stod sedan och tvekade och vågade inte riktigt ta sig ner. Då kom två större pojkar, knuffade undan henne och trängde sig före. Jag sa åt dem att vänta på sin tur, varpå deras mamma blev sur och fräste: ”Det här är vilda pojkar, din dotter får se upp!”

Vi blev osams, så klart, den där mamman och jag, men hon har säkert glömt hela episoden vid det här laget. Hos mig fastnade dock det där uttrycket – ”vilda pojkar” – för i det låg en hel värld av romantisering, bagatellisering och omskrivningar; sådant som brukar användas för att rättfärdiga och försvara ett patriarkalt förtryck.

En annan episod som har fastnat i minnet är när en bekant till mig, en pappa, beklagade sig över att förskolan hade tagit kontakt med honom angående hans son: ”De säger att han slår de andra barnen... det är väl ingenting att bry sig om.” Jag sa att jag tyckte det var viktigt att lära barn att inte slåss men pappan bara fnös: ”Han är ju kille! Pojkar slåss, det hör till, det gjorde jag också.”

Förra året anmäldes 27 000 fall av våld mot kvinnor och oftast är den misstänkta en man. Anmälningarna ökar varje år och Brottsförebyggande rådet uppskattar att det verkliga antalet fall är fyra–fem gånger fler. Från regeringshåll menar man att det länge har funnits oacceptabla brister när det gäller att förebygga våldet och skydda de utsatta och därför satsade man 900 miljoner på olika åtgärder mellan 2007 och 2010. Det är ändå bara en liten del av vad mäns våld mot kvinnor kostar samhället – fyra och en halv miljard för sjukvård, rättsväsende, socialtjänst, försäkringskassa och frånvaro från arbetet. Varje år.

Tidigare i höstas skrev författaren Kristian Lundberg en artikel i Helsingborgs dagblad om de utsatta kvinnorna – han berättade hur han suttit med vid förhör och sett hur polisen lägger undan anmälan och hur ändlösa samtal med sociala myndigheter inte leder någon vart. ”Våld mot kvinnor är inte en enskild man som slår en kvinna. Det är ett samhällsproblem där vi alla blir skyldiga genom vår flathet” skrev Lundberg och frågade: ”Vad kan vi göra åt det?”

Ett svar är: Börja med barnen. Så länge föräldrar tycker det är okej med små pojkar som slåss kommer samhället att acceptera vuxna män som tar till våld.