Det är 50 år sedan Jurij Gagarin blev den första människan i rymden. ”Pojechali!” (”Vi reser!”) hördes hans röst över radion när rymdraketen Vostok 1 lyfte från den kazakstanska stäppen den 12 april 1961. Bevingade ord som omedelbart blev lika legendariska som senare Neil Armstrongs ”ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten” skulle bli vid månlandningen 1969.

Valet av vem som skulle bli den första människan i rymden stod mellan de båda kosmonauterna German Titov och Jurij Gagarin. Den förste bedömdes som en något skickligare pilot än Gagarin, men Titov saknade något Gagarin hade.

Titov berättade i en intervju med två amerikanska journalister 1998: ”Jag ville bli den förste. Så klart! Men nu har det gått många år, och jag kan medge att de gjorde rätt när de valde Gagarin. Jurij visade sig vara den som folket älskade. Jag skulle aldrig ha blivit lika älskad.”

Titov framstod som stel och arrogant, medan Gagarin var mer ödmjuk samtidigt som hans karismatiska utstrålning var enorm. ”Vilket mänskligt ansikte Jurij Gagarin hade. Det är klart att han valts också för sitt ansiktes skull”, skrev poeten Jevgenij Jevtusjenko: ”Gagarins ansikte var Jordens leende ute i kosmos.”

Dessutom kom Titov från en akademikerfamilj, medan Gagarin, likt Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov, hade växt upp bland bönder under enkla förhållanden på landet. Tack vare revolutionen hade han fått möjlighet att utbilda sig, och han representerade således bättre den nya Sovjetmänniskan.

Sovjets triumf i rymden 1961 kan också ses som en seger över Stalin, då rymdforskningens framgångar var ett direkt resultat av Chrusjtjovs avstalinisering som påbörjats bara fem år tidigare. Sergej Koroljov, vetenskapsmannen som ledde rymdprogrammet och konstruerade farkosten Vostok som förde Gagarin upp i rymden, hade under Stalins tid suttit fängslad i Gulag.

Men framför allt visade Sovjets seger över USA i rymdkapplöpningen på planekonomins egentliga potential som ekonomiskt system. Ryssland hade tack vare den socialistiska revolutionen, och trots den stalinistiska degenereringen av arbetarstaten, byråkratin och diktaturen, lyckats resa sig från att ha varit ett efterblivet bondeland bebott huvudsakligen av analfabeter, till att bli en teknologisk supermakt.

Först nästan ett år efter Gagarins rymdfärd, den 20 februari 1962, lyckades USA efter enorma ansträngningar att komma ikapp, få sin första astronaut John Glenn att nå jordens omloppsbana och flyga tre varv runt jorden. Men då hade Sovjet redan hunnit skicka upp även German Titov i augusti 1961, och som den andra mannen i rymden ombord på Vostok 2 hade han flugit hela 17 varv runt jorden.

Hade amerikanerna varit smarta kunde de istället för ännu en man i rymden ha satsat på att få upp en kvinna. Men de tänkte inte så långt, så istället fick Sovjet stoltsera också med den första kvinnan i rymden: Valentina Teresjkova, som reste 48 varv runt jorden i Vostok 6 sommaren 1963.

Gagarin dog i en flygolycka 1968, bara två veckor efter att han fyllt 34 år. Han hade då sedan ett par år fallit i onåd hos den nye Sovjetledaren Leonid Brezjnev, som störtade den mer liberale Chrusjtjov 1964 och återinförde en hårdare stalinistisk politik.

Jurij Gagarin var den första människan som kunde betrakta jorden i ett större perspektiv. Efter sin resa förklarade han: ”Från rymden kunde jag se hur vacker vår planet är, men också hur litet och skört det blåa jordklotet framstod i rymdens oändliga mörker: Folk! Låt oss beskydda denna ömtåliga skönhet, och göra allt vi kan för att inte förstöra henne.”