Fem dagar hade gått sedan Egyptens diktator Hosni Mubaraks fall när Carl Bildt klev upp i riksdagens talarstol för att läsa upp regeringens utrikespolitiska deklaration. Han inledde med att slå fast att Sveriges röst behövs i Europa och att Europeiska unionen ska var en stark kraft för frihet – vilket konkret tycktes handla om att verka för öppna ekonomier och frihet på internet. Nästa talare var Socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin, som kritiserade regeringens försiktiga hållning inför demokratikampen i Egypten. Det blev början till ett meningsutbyte som inte lär gå till historien som en av den svenska utrikespolitiska debattens ljusaste stunder:

– Jag kan förstå att Urban har ett behov av att skrika lite högre än andra just nu. Man satt ju och mös med Mubaraks män i de socialistiska salongerna i decennium efter decennium när det var undantagslagar i Egypten, sade Carl Bildt syrligt – med hänvisning till att Mubaraks parti NDP varit medlem i Socialistinternationalen sedan 1989.

Men Urban Ahlin var förberedd. Han kontrade med att även han ibland är ”ute på internet och tittar på hemsidor.” Där hade han hittat en videosnutt som beskrev hur det konservativa Europeiska folkpartiet EPP, där moderaterna ingår, inlett ett fördjupat samarbete med den tunisiske diktatorns Ben Alis parti så sent som hösten 2010. ”Herr utrikesministern kastar nog en del sten i glashus”, konstaterade Ahlin, varpå Carl Bildt avfärdade hans anförande som ”allmänt bludder”.

Det intressanta med pajkastningen är inte den låga debattnivån, utan vad vad som aldrig sades i debatten. Det är kanske inte förvånande att Urban Ahlin valde att inte ta upp den omfattande svenska vapenexporten till några av Mellanösternas hårdaste diktaturer. Flera av de affärerna godkändes ju under den tidigare socialdemokratiska regeringen. Av samma skäl är det inte konstigt att Ahlin aldrig tog upp det militära samarbetsavtal med Saudiarabien som undertecknades av den socialdemokratiska regeringen 2005, och förlängdes av den borgerliga regeringen så sent som förra året.

Snarare än några djupa meningsskiljaktigheter avslöjar Ahlins och Bildts gräl i riksdagen därmed en grundläggande enighet kring centrala delar av svensk utrikespolitik gentemot till Nordafrika och Mellanöstern. Den stora skillnaden tycks inte röra hur man ska förhålla sig till regionens kvarvarande diktaturer, utan hur snabbt den svenska regeringen borde har krävt Hosni Mubaraks avgång i Egypten. Men i takt med att de arabiska revolterna spridit sig har regeringens och socialdemokraternas gemensamma tystnad i förhållande till andra diktaturer blivit alltmer påfallande.

I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet den 23 mars kritiserade Urban Ahlin återigen Bildts passivitet under massprotesterna i Egypten. Men kritiken förlorade något av sin udd eftersom artikeln inte med ett ord nämnde det ännu pågående upproret i Jemen, där en folklig proteströrelse just då ställde samma krav. Inte heller tog Ahlin upp situationen i Bahrain, där regimen knappt två veckor tidigare utlyst undantagstillstånd, kallat in Saudiarabiska pansartrupper och slagit ned en folklig proteströrelse med brutalt våld. Istället väljer Ahlin att lyfta fram Bildts förflutna i styrelsen för Lundin Oil, som gjort oljeaffärer i bland annat Sudan, Libyen och Tunisien. Ett förflutet som ”minskar trovärdigheten i svensk utrikespolitik /.../ Det ligger en risk i att dessa gamla affärsrelationer kan misstänkas ha inverkan på svensk utrikespolitik. Kan umgänget i de oljefinansierade bankirpalatsen ha påverkat vad en svensk utrikesminister tar för ståndpunkt?”

Urban Ahlins retoriskt tacksamma orsaksförklaring är ett typiskt exempel på en vanlig inställning. Det råder stor enighet om att såväl USA som EU länge satt ”politisk stabilitet” och strategiska intressen framför mänskliga rättigheter och demokrati i sina relationer med Nordafrika och Mellanöstern. Den svenska utrikespolitiken framställs däremot – ofta underförstått – som ett undantag, och på något sätt fristående från krassa materiella intressen. Om Carl Bildt tiger om de arabiska diktaturernas övergrepp så antas det därför bero det på att han blandar ihop sina personliga intressen med sin roll som Sveriges utrikesminister.

Mot kritiken om Sveriges passivitet har Carl Bildt gång på gång upprepat att det i själva verket inte råder någon motsättning mellan en intressedriven och en idédriven utrikespolitik, mellan främjande av svenska exportintressen å ena sidan och stöd till demokrati och mänskliga rättigheter å den andra. Det ironiska är att många av hans kritiker tycks hålla med – så länge diskussionen kretsar kring Sverige och inte USA eller andra stormakter. Men även om det var länge sedan Sverige uppträdde som en stormakt är våra ekonomiska intressen i Nordafrika och Mellanöstern knappast obetydliga. Att de sällan uppmärksammas kan bero på att de är fokuserade kring tillgång till marknader snarare än utvinning av olja och andra råvaror, som är sinnebilden för kolonial utsugning.

Vapenexporten och biståndet i siffror (pdf)

Den samlade svenska exporten uppgår till runt 50 procent av Sveriges BNP, vilket gör oss extremt beroende av tillgång till marknader – och därmed av goda relationer till strategiska handelspartners. När handelsminister Ewa Björling i juni förra året slog fast att den svenska exporten ska fördubblas på fem år lovade hon därför samtidigt att fortsätta ”jobba hårt för att öppna dörrar för våra företag utomlands”. Med marknadsliberalens sedvanliga tro på staten när det gäller att främja näringlivets intressen, talar hon om det offentliga exportstödets viktiga roll och behovet av en tydlig strategi för marknadsföring av Sverige. Och en titt i utrikesdepartementets kalender visar att hon inte legat på latsidan de senaste åren – i synnerhet när det gäller att uppvakta auktoritära stater i Nordafrika och Mellanöstern.

I november 2007, inom två månader efter sin utnämning, blev Ewa Björling den första svenska ministern någonsin att besöka Förenade arabemiraten, en federation av sju ”emirat” vid persiska viken – i praktiken absoluta monarkier. Sedan dess har hon varit en flitig besökare i regionen. I mars 2008 besökte hon Qatar och Saudiarabien. Då blev hon den första handelsministern att besöka det senare landet på över tio år – men hon återvände redan i november samma år. Sedan dess har Björling besökt nästan samtliga diktaturer i Nordafrika och Mellanöstern minst en gång: Oman, Kuwait, Förenade arabemiraten, Bahrain, Syrien, Libyen, Tunisien, Egypten, Marocko, Algeriet och Jordanien.

I centrum för den svenska uppmärksamheten står dock Förenade arabemiraten, som sedan det första ministerbesöket i november 2007 tagit emot en lång rad av svenska regeringsföreträdare. I mars 2010 genomförde Carl Bildt det första officiella besöket av en svensk utrikesminister i landet – och redan i november var han tillbaka för fyra dagars ”informella samtal”. Under samma period har har landet förärats med besök av svenska kungligheter inte mindre än tre gånger – ett av kungen och två av kronprinsessan Victoria. Den svenska charmoffensiven har varit så framgångsrik att den emiratiska engelskspråkiga morgontidningen Gulf News flera år i rad publicerat en särskild Sverigebilaga på nationaldagen den 6 juni.

Det stora intresset för länderna vid gulfen är inte omotiverat. En notis på utrikesdepartementets hemsida beskriver gulfstaterna som ”rena guldgruvan för svenska företag” – en formulering som nog väckt större uppmärksamhet om den använts om Kuba, Vitryssland eller någon annan mindre rumsren diktatur. Under 2000-talet har den svenska exporten till regionen växt med rekordfart, och finanskrisen dämpade inte intresset – snarare tvärtom. Exportrådets stora mingelträff Middle East Summit i Abu Dhabi i december 2009 blev en stor succé, med över 100 svenska företag representerade. Som Svenska dagbladet konstaterade var förklaringen enkel: gulfen var en av få regioner dit den svenska exporten väntades växa trots finanskrisen: ”Oljepengar, behov av miljöteknik och länder som Irak med stora behov av investeringar gör att pengar finns att tjäna.”

Regionens framtidspotential insågs redan av den senaste socialdemokratiska regeringen, som i juli 2006 beslutade om en särskild satsning på 3,5 miljoner kronor på investerings- och exportfrämjande insatser i Gulfstaterna – Saudiarabien, Förenade arabemiraten, Kuwait, Qatar, Bahrain och Oman. Sex månader senare öppnade Exportrådet ett nytt regionalt kontor i Dubai i Förenade arabemiraten – vid sidan av de kontor som redan fanns på de svenska ambassaderna i Saudiarabiens huvudstad Ryad och Egyptens huvudstad Kairo.

Om emiraten är den strategiska inkörsporten för företag som vill etablera sig i regionen är Saudiarabien den verkligt stora marknaden – guldgruvans renaste malmåder. Med export på runt 10 miljarder årligen är Saudiarabien redan den överlägset viktigaste marknaden för svensk export i Nordafrika och Mellanöstern. Det är dock småpotatis i jämförelse med potentialen för framtida affärer.

De närmaste femton åren väntas Saudiarabien göra investeringar i infrastruktur till ett värde av över 6000 miljarder kronor. Det handlar om utbyggnad av vägar och järnvägar, telenät och elförsörjning, vatten och avlopp – storskaliga projekt inom områden där svenska företag i många fall står redo att konkurrera om lönsamma kontrakt. På Exportrådets hemsida lyfts Ericsson fram som ett exempel på ett företag som framgångsrikt etablerat sig i regionen, delvis med statlig hjälp. Andra storföretag står på kö: i juni 2010 arrangerade rådet ett besök av en svensk energidelegation i Förenade arabemiraten, där företrädare på chefsnivå från bland annat Alfa Laval, Securitas och Vattenfall ingick.

Att den svenska staten satsar skattemiljoner på stöd till exportsatsningar i diktaturer är i sig inte särskilt uppseendeväckande. Men den svenska regeringens flitiga resande går utöver det vanliga. Täta kontakter på ministernivå är trots allt något annat än affärsmässiga relationer mellan företag eller ofrånkomliga kontakter diplomater emellan – i synnerhet när det gäller länder där korruptionen frodas och affärskontrakt ofta fördelas av regimen eller statsägda företag. När Ewa Björling besökte Syrien med en delegation av representanter från bland annat Telia Sonera, Ericsson och ABB träffade hon enligt Exportrådets hemsida bland annat medlemmar i ”inflytelserika familjer”. När Syriens vice premiärminister Abdullah al-Dardari återgäldade visiten den 

7 mars i år avstod UD taktiskt nog från att skicka ut ett pressmeddelande om hans besök i Stockholm – ett tecken på att man trots allt har en känsla för vilka förbindelser som går hem i opinionens ögon.

Om Gulfstaterna utgör intressanta exportmarknader på grund av kassakistor fyllda till brädden med oljepengar är Syrien och många av de Nordafrikanska länderna intressanta av ett annat skäl. Nästan alla dessa länder har på senare år i varierande utsträckning öppnat upp sina ekonomier, slutit frihandelsavtal med EU eller inlett omfattande privatiseringar av statliga företag – vilket skapat nya möjligheter för utländska företag. Följden har varit att flödet av varor och investeringar över Medelhavet ökat snabbt, samtidigt som EU satsat allt större summor på att jaga båtflyktingar som försöker korsa detsamma.

Mest påtaglig har förändringen varit i Libyen, där de senaste årens u-sväng i den forna terrorstämplade regimens relationer med omvärlden och avskaffade handelssanktioner lett till en formlig anstormning av utländska företag. ”Det är en liten guldruschstämning”, förklarade Plena Capitals vd Mattias Sjöborg i ett inslag i SVT:s Rapport, efter att ha besökt landet som del av en delegation ledd av Ewa Björling i september 2009. Med på den resan fanns även det statliga Rymdbolaget som hoppades sälja ett system för luftburen övervakning till Khadaffis regim.

Om guldruschen i Libyen för tillfället är över – på grund av inbördeskrig och sanktioner – fortsätter den i andra delar av regionen. Åren före finanskrisen ökade den svenska exporten till Marocko med 25 procent årligen, och den har fortsatt att växa trots den globala lågkonjunkturen. När Ewa Björling besökte landet i samband med öppningen av Exportrådets kontor våren 2008 träffade hon handelsminister Ahmed Chami, som hoppades på fördjupat samarbete i framtiden och lyfte fram landets fördelar: ”billig produktion, bra läge mot Afrikas länder, närhet till EU-länderna, och till USA är det bara sex dagar bort med båt”. Han kunde också ha nämnt en annan viktig fördel: politisk stabilitet.

Men det finns orosmoln på horisonten. 

I februari i år tog EU:s ministerråd upp frågan om en förlängning av det kontroversiella fiskeavtal som ger europeiska fiskeföretag tillgång till vattnen utanför Marockos kust – men också vattnen utanför Västsahara, som Marocko ockuperar sedan 1975. Den svenska regeringen röstade nej, just med hänvisning till ockupationen. EU:s förhållande till Marocko är kanske det tydligaste exemplet på att idealism och ekonomiska intressen ofta står i direkt konflikt. Inte ens Carl Bildt kan förneka att Sverige faktiskt röstade mot ett ekonomiskt fördelaktigt fiskeavtal av uttalat principiella skäl. Men Marocko är långtifrån unikt.

Det är inte svårt att föreställa sig de överväganden som gjorts när regeringens linje i förhållande till de arabiska revolterna slagits fast. Sverige är i dag väl positionerat för att få en del av kakan när Syrien gradvis öppnar upp den tidigare statskontrollerade ekonomin, inleder privatiseringsprogram och sluter frihandelsavtal med EU. Ska då flera år av hårda ansträngningar för att ”öppna dörrar” – och Ewa Björlings fördubbling av exporten på fem år – sättas på spel genom kraftfulla fördömanden av säkerhetsstyrkornas massaker i staden Daraa i slutet av mars, bara några veckor efter att en av regimens höjdare i all tysthet besökte Stockholm?

Finns de svenska exportföretagens intressen någonstans i bakhuvudet på Carl Bildt, när han väger orden på tungan efter att militären i Bahrain skjutit skarpt mot obeväpnade demonstranter och Saudiarabiska pansarkolonner intagit landet för att hjälpa till att krossa den folkliga demokratirevolten? Den som tvivlar behöver bara fråga sig om svenska ministrar och kungligheter skulle vara lika välkomna i Gulfstaterna om Sverige verkat för ett internationellt fördömande av deras gemensamma intervention i Bahrain.

Men om Carl Bildt är medveten om de ekonomiska intressen som står på spel så gäller det samma rimligen Socialdemokraternas utrikespolitiska talesman. Och kanske har Urban Ahlin mest av alla skäl att vara tacksam över Carl Bildts privata oljeaffärer. De ger honom en lätt måltavla att attackera utan att väcka liv i en debatt om Sveriges relationer till ”guldgruvan” i gulfen – en debatt som kan komma tillbaka och hemsöka även en framtida socialdemokratisk regering.