Därför är vi fångar i skuldberget | Fria.Nu
Per Björklund

Fördjupning


Per Björklund
  • Internationella valutafonden IMF, Riksbanken och EU-kommissionen, samt även svenska storbanker har uttryckt oro över den överhettade bostadsmarknaden.
Fria.Nu

Därför är vi fångar i skuldberget

I dag lånar bankerna ut pengar som aldrig förr till bostadsköp. Svenska hushålls skulder är nu över 90 procent av BNP. Men vad händer då om bostadsbubblan spricker och priserna rasar?

Snart tio år efter att bostadsbubblan i USA utlöste en global finanskris av historiska proportioner pekas Sverige allt oftare ut som ett av världsekonomins problemländer. De svenska hushållens växande skuldberg överstiger numera 90 procent av BNP, och de senaste årens extremt låga räntor har fått bostadspriserna att på nytt skjuta i höjden. Lånemarknaden domineras av fyra storbanker som var och en blivit ”för stor för att falla” - om en av dem hamnar i kris kan hela det finansiella systemet haverera. En kraftig nedgång på bostadsmarknaden kan få förödande konsekvenser både för tiotusentals enskilda hushåll och för ekonomin som helhet.

När ekonomiprofessorn Steve Keen vid Kingston university i London nyligen granskade vilka länder i världen som löper störst risk för att råka ut för en omfattande skuldkris kom Sverige på tredje plats. För bara några år sedan hade Steve Keen förmodligen placerats i facket virrpannor och olyckskorpar. Men i dag är han i gott sällskap med internationella organ som Internationella valutafonden IMF, Riksbanken och EU-kommissionen. Till och med svenska storbanker har uttryckt oro över den överhettade bostadsmarknaden.

Till sist har politikerna också blivit tvungna att agera. Men trots att de åtgärder som vidtagits eller diskuteras är blygsamma är de högst kontroversiella. Vare sig det handlar om slopade ränteavdrag, amorteringskrav eller bolånetak så är kritiken densamma: åtgärderna kommer att försämra hushållens ekonomi och göra det svårare i synnerhet för de med lägre inkomster att ”ta sig in” på bostadsmarknaden. Finansminister Magdalena Andersson har också flera gångar varnat för åtgärder som riskerar att skada den svenska tillväxten.

Det ligger nära till hands att avfärda finansministerns oro som ett svepskäl. Amorteringskrav och avskaffade ränteavdrag kommer aldrig bli några valvinnare, och hur rationella sådana reformer än är kostar det på att genomföra dem. Men det är också möjligt att det ligger mer bakom finansministerns oro. Kanske ser Andersson det som Steve Keen och andra kritiska ekonomer ser: att den svenska ekonomin blivit beroende av att skuldberget fortsätter växa.

Keens argument är i grunden enkelt. Ökad skuldsättning kan under en period bidra till ett lands ekonomiska tillväxt. Men för eller senare måste skulderna sluta att växa - på grund av stigande räntekostnader eller för att bostadspriserna helt enkelt inte längre kan fortsätta öka. Om skuldexpansionen varit kraftig kan ekonomin gå in i en djup recession.

I värsta fall följs boomen av en utdragen och smärtsam period av ”skuld-deflation”. Medan tillväxt och stigande priser (inflation) gör att existerande skulder krymper i förhållande till företagens och hushållens inkomster - och därmed blir lättare att betala tillbaka - innebär en krympande ekonomi och sjunkande priser (deflation) att det existerande skuldberget växer, relativt sett. När hushåll och företag drar ner på konsumtion och investeringar för att betala av sina skulder leder det till ytterligare deflation. Och så vidare i en negativ spiral.

Ett liknande argument förs fram av ekonomerna Atif Mian och Amir Sufi i boken House of debt, som handlar om bostadsbubblan i USA. Medan många politiker och ekonomer förklarade krisen med att problem i det finansiella systemet gjorde att företag fick svårt att låna pengar till investeringar, menar Mina och Sufi att huvudorsaken till den djupa recessionen i USA var sjunkande bostadspriser som ledde till ett tvärstopp för den privata konsumtionen.

Att sjunkande bostadspriser kan leda till minskad konsumtion är i sig inte kontroversiellt. Nationalekonomer brukar tala om en ”förmögenhetseffekt”: individer vars tillgångar stiger i värde svarar ofta med att öka sin konsumtion och minska sitt sparande, eftersom de känner sig rikare. Omvänt drar de flesta ner på sin konsumtion när deras tillgångar sjunker i värde, för att kunna spara mer och återställa sin ”förmögenhet”. Förmögenhetseffekten av förändringar i bostadspriserna brukar uppskattas till 5-6 procent. Det vill säga om ett hushålls bostad ökar i värde med 100 000 kronor så kommer det att öka sin årliga konsumtion med 5 000-6 000.

Men den verkliga effekten kan bli mycket större när stora skulder är inblandade, enligt Mian och Sufi. En person vars bostad är högt belånad påverkas mycket mer av ett prisfall än den som är fri från skuld. Den som till exempel köpt ett hus och lånat 80 procent av köpeskillingen har i praktiken en ”förmögenhet” motsvarande 20 procent av bostadens värde - resten ”ägs” av banken. Om priset går ner med 20 procent har hela kapitalet, som kanske sparats ihop under många år, utraderats. Den verkliga förmögenhetsminskningen är alltså inte 20 procent utan 100 procent.

På många håll i USA sjönk priserna ännu mer än så under åren före finanskrisen, i extrema fall med upp till 65 procent. I delstaterna Florida, Arizona och Nevada hamnade över hälften av bostadsägarna ”under vattnet” - fast med skulder som översteg bostadens värde. De flesta som hamnar i en sådan situation reagerar genom att dra ner på sin konsumtion kraftigt. Många har inget val eftersom de kanske behöver spara ihop till en ny insats när de vill flytta till en större bostad i framtiden. Andra kanske hade planerat att flytta till en mindre och billigare bostad på ålderns höst och räknat med att använda överskottet vid försäljningen av sin nuvarande till att dryga ut pensionen. Åter andra vill helt enkelt bli skuldfria så fort som möjligt - ”den som är satt i skuld inte är fri”, brukar det ju heta. Och när miljoner hushåll minskar sin konsumtion samtidigt är recessionen snart ett faktum.

Bostadslån är bakernas grund

Liknar Sveriges situation den i USA före den stora finanskrisen? Både ja och nej. En skillnad är att det i USA och många andra länder med bostadsbubblor byggdes rekordmycket, medan problemet i Sverige tvärtom är att det byggs för litet bostäder. Många ekonomer och politiker menar därför att det centrala är att få den svenska bostadsmarknaden att fungera bättre - gärna genom avregleringar som friare hyressättning, begränsad rätt att överklaga byggprojekt, med mera.

Men likheter finns också - inte minst den snabba ökningen av hushållens skulder och de kraftiga prisökningarna på bostäder. Att beskriva bostadsprisernas utveckling som en funktion enbart av utbud och efterfrågan är dessutom en grov förenkling. Bostäder är inte som vilken vara som helst. För den majoritet av svenskarna som äger sin egen bostad är köpet av bostad oftast den största affär de gör i livet. Bostadslån är grunden i de svenska storbankernas verksamhet och har blivit allt viktigare sedan 90-talet. Från att ha utgjort runt en tredjedel av bankernas utlåning står de i dag för omkring hälften. Eftersom bostadsmarknaden är så intimt sammanbunden med finansmarknaden påverkas den inte bara av faktorer som befolkningstillväxt och lagar och regler kring byggande och hyressättning, utan också av förändringar i det finansiella systemet.

Regler och normer kring bankernas långivning kan vara avgörande. Den danska riksbanken har till exempel i en studie uppskattat att införandet av amorteringsfria lån låg bakom hälften av prisuppgången under den danska bostadsbubblan. Även i Sverige har synen på lån och amorteringar förändrats kraftigt. Under 2000-talet blev de genomsnittliga amorteringstiderna på nya bostadslån allt längre och helt amorteringsfria lån blev vanliga. År 2005 var statliga SBAB först ut med att erbjuda sina kunder bottenlån på upp till 95 procent av marknadsvärdet, och flera andra banker följde snart efter av rädsla för att tappa marknadsandelar. Sedan Finansinspektionen år 2010 införde ett bolånetak på 85 procent av bostadens pris har utvecklingen bromsats, men en växande andel av de nya låntagarna belånar sig fortfarande till maxbeloppet på 85 procent.

En central faktor för bostadspriserna är hur räntorna utvecklas - och inte minst hur banker och hushåll förväntar sig att de kommer att utvecklas i framtiden. Hur mycket en köpare är beredd att betala för en bostad beror ju i högsta grad på vad man räknar med att de framtida räntekostnaderna kommer att bli. Även förväntningar om framtida löneutveckling spelar stor roll, inte minst för bankernas bedömning av hushållens kreditvärdighet. I värsta fall kan det gå som i Lettland före finanskrisen, då både långivare och privatpersoner intalade sig att 30-procentiga årliga löneökningar var en långsiktigt hållbar trend. Det blev en självuppfyllande profetia - tills gränsen var nådd och bubblan sprack.

Inlåningsgapet ökar

Att beskriva växande skuldsättning som en konsekvens av tilltagande bostadsbrist är med andra ord en förenkling, och i värsta fall helt missvisande. En expanderande kreditgivning kan tvärtom vara en bidragande orsak till stigande bostadspriser. Men om så är fallet så uppstår två frågor: Vad ligger i sin tur bakom att bankernas växande utlåning? Och varför tycks de politiska makthavarna ofta uppmuntra utvecklingen snarare än försöka göra något åt den?

Den första frågan är den svåraste, eftersom så många olika faktorer kan ligga bakom. 1980-talets snabba avreglering av kreditmarknaden i Sverige ledde till en fastighetsbubbla som slutade med en av de värsta finansiella kriserna i den industrialiserade världen sedan 1930-talet. En lång högkonjunktur med stigande bostadspriser kan leda till orealistiska förväntningar om att utvecklingen ska fortsätta i samma takt. Hårdnande konkurrens - som på den allt mer integrerade europeiska bankmarknaden - kan få banker att tävla om marknadsandelar genom att bli mindre noga i sin granskning av potentiella kunder.

Bankernas vilja att låna ut pengar beror också på deras möjligheter att hitta billig finansiering. På det här området har kanske den viktigaste förändringen av den svenska bolånemarknaden ägt rum på senare år. Så sent som 1998 matchade bankernas utlåning ungefär dess inlåning, det vill säga kundernas pengar i konton på banken. Men sedan dess har utlåningen ökat i mycket snabbare takt än insättningarna. Det så kallade ”inlåningsgapet” hade år 2005 ökat till nästan 2000 miljarder, för att 2010 ligga på över 3000 miljarder.

Förutom inlåning finansierar bankerna sina bostadslån genom att ge ut obligationer. År 2013 uppgick marknaden för bostadsobligationer till 1940 miljarder kronor, vilket motsvarade drygt halva Sveriges BNP och långt mer än statsskulden som låg på 1190 miljarder. Bland de som investerar i bostadsobligationer finns andra banker, försäkringsbolag och pensionsfonder. Ditt pensionssparande finansierar grannens bostadslån.

I en ekonomisk kommentar som publicerades för ett par år sedan konstaterar tre ekonomer på Riksbanken att det nya pensionssystemets konsekvenser för hushållens skuldsättning bör ”utredas närmare.” Tillgångarna inom tjänste- och premiepensionssystemen har växt kraftigt och de senaste 20 åren och uppgår idag till nästan 2 400 miljarder kronor. Eftersom uppbyggnaden av det kollektiva pensionssparandet ungefär motsvarar bankernas inlåningsgap gentemot hushållssektorn kan man misstänka att pensionssystemet bidragit till att underblåsa hushållens växande skuldsättning.

Ytterligare en faktor som lyfts fram är att avregleringar och internationalisering av det finansiella systemet har skapat nya finansieringsmöjligheter för företagssektorn. Allt fler företag ger till exempel ut egna obligationer som säljs direkt på marknaden utan banker som mellanhänder. Det kan i sin tur ha drivit bankerna att istället försöka öka sin utlåning till hushållen för att kompensera.

När bubblan spricker

Om växande skuldberg är så farliga, varför gör politikerna sällan något för att stoppa utvecklingen i tid? Ren okunskap spelar säkert ofta in. Men en viktigare orsak är kanske att politiska makthavare mer än något annat bedöms efter hur hög ekonomisk tillväxt de lyckas ”skapa”, oavsett hur hållbar den är på längre sikt. Liksom skattesänkningar kan låga räntor och generösare lånevillkor få hushåll att känna sig rikare, även om den underliggande faktiska tillväxten och löneutvecklingen är måttlig eller obefintlig.

Artiklar i svenska tidningar med rubriker som ”Här har vi tjänat pengar på att bo” avspeglar en föreställning om att stigande bostadspriser faktiskt kan göra oss alla rikare. Värdet på våra bostadsrätter och villor betraktas inte som en teoretisk vinst vid en framtida försäljning utan en tillgång jämförbar med pengar på banker. Och faktum är att många svenskar faktiskt använder sin bostad precis så - som en bankomat som det bara är ta ut mer pengar från när behoven uppstår.

Mellan år 2000 och 2009 tog svenska hushåll ut hela 800 miljarder kronor i nya bostadslån som inte gick till köp av bostäder, enligt Boverket. Ungefär hälften gick till underhåll och reparationer. Resten har gått till annat - som köp av finansiella tillgångar eller ren konsumtion. Boverket menar också att nästan hälften av ökningen av den privata konsumtionen under 2000-talet kan förklaras av den ökade bostadsförmögenheten. Den ”rekordtillväxt” som Sverige upplevde förra året förklaras på samma sätt till stor del av växande privat konsumtion - som i sin tur delvis förklaras av de senaste årens kraftiga prisökningar på bostadsmarknaden i spåren av Riksbankens extrema lågräntepolitik.

Baksidan av detta är naturligtvis att fallande bostadspriser kan få mycket allvarliga följder för hela ekonomin. Statens bostads kreditsnämnd (BKN) beräknar att ett prisfall på 20 procent kan leda till ett BNP-bortfall på 10 procent. Det kan jämföras med att Sveriges BNP föll med cirka 5 procent på 3 år under den svåra 1990-talskrisen. Men det finns ingenting som säger att ett prisfall måste stanna vid 20 procent. Och om ekonomer som Atif Mian och Amir Sufi har rätt kan konsekvenserna även vid ett måttligt prisfall bli ännu värre. I värsta fall kan Sverige stå inför just en sådan skulddeflationsspiral som allt fler icke-ortodoxa ekonomer varnar för.

Enligt Steve Keen är den kommande krisen oundviklig. En skuldexpansion kan aldrig pågå i oändlighet. Däremot kan den förlängas med politiska medel, vilket är vad Keen menar hände i Sverige och några andra länder under den senaste globala finanskrisen 2008-2009.

Kraftiga räntesänkningar, den borgerliga Alliansens många skattesänkningar, omfattande likviditetsstöd till bankerna och andra stimulansåtgärder bidrog till att en större krasch undveks den gången. Men efter en kort paus under finanskrisen har skuldberget på senare år fortsatt att växa - inte minst efter Riksbankens historiska beslut att införa negativa räntor.

Om Sverige undvek en riktig krasch för åtta år sedan kan det alltså ha skett till priset av att smällen blir mycket större när den väl kommer.

Fakta: 

Källor:

Riksbanken: Den svenska marknaden för säkerställda obligationer.

”Här har vi tjänat pengar på att bo”, Metro 9 oktober 2014.

Boverket, Marknadsrapport februari 2010.

Annons

Rekommenderade artiklar

Robotrevolutionen – verklighet eller myt?

Vissa varnar för massarbetslöshet medan andra ser det som en möjlighet att dela på jobben. Men hur kommer det sig att jobb som borde kunna utföras av maskiner redan i dag, inte gör det?

Fria Tidningen

© 2018 Fria.Nu