På en grisfarm i södra Sverige har grisarna hosta. Det är inget ovanligt. Men grisbonden ringer inte till veterinären. Istället ställer hon själv diagnos, öppnar skåpet där hemma och behandlar djuren med ett antibiotikum. Egentligen säger lagen att antibiotika bara får skrivas ut efter en undersökning av veterinär men grisbönderna har gått en kurs på tolv timmar och undantas från reglerna. Det blir billigare och enklare så. Grisarna är sjuka så ofta att det inte skulle löna sig att ha veterinären springande på farmen jämt. Det räcker att en veterinär från Svenska djurhälsovården (ett företag som ägs av bland andra Scan) kommer var femte vecka och fyller på förråden.

Antibiotikaresistens räknas som ett av de största hoten mot folkhälsan. Statistiken är tydlig och uppåtgående. I värsta fall är vi några generationer från att ha oskadliggjort sjukvårdens viktigaste vapen. Vi vet varför och vi vet hur. Ju mer antibiotika vi använder, desto hårdare selektionstryck. De bakterier som förvärvat resistens överlever och kan spridas vidare. Därför har regeringen 2011 tillsatt 100 miljoner för att sjukvården ska arbeta aktivt med att bromsa resistensutvecklingen. En viktig del i det är att förebygga spridning av infektioner, använda rätt sorts preparat till rätt bakterie och framför allt: att minska användningen av antibiotika.

Trots detta har grisbönder länge fått ha ett brett spektrum av medicin hemma. Trots detta tillåts grisar födas upp under förhållanden som knappast kan klassas som sjukdomsförebyggande: inomhus, trångt, smutsigt, intensivt och stressande stimulanslöst. Vi vet att slaktsvinsuppfödningar har stora problem med ledinfektioner, svansbitning (vilket lätt leder till infektioner) och lunginflammationer som kräver behandling.

I Sverige är resistensläget betydligt bättre än i många andra länder, men det är ändå oroväckande. 2010 hittades sjukvårdens skräck, MRSA (Meticillinresistent Stafylococcus aureus) på grisar i Sverige. Många av grisarnas E. coli-bakterier är resistenta mot flera antibiotikasorter. Vi vet att resistens sprids. Ändå är djurindustrin märkligt särbehandlad.

Samtidigt som läkaren på vårdcentralen förklarar för Tyra och hennes pappa varför hon inte får några tabletter med sig hem, sjösätter landsbygdsministern ett pilotprojekt där även mjölkbönder får ha ett hemmaapotek på gården. Eskil Erlandsson vill förenkla för dem också. Spöket Danmark flåsar i nacken, det är svårt med lönsamheten. Dessutom dukar korna under för produktionstrycket; över 60 procent av dem får juverinflammation under ett år. Det blir många veterinärbesök och många behandlingar. Lösningen är att mjölkbönderna själva får avgöra när det är dags att ge penicillin.

Kanske beror animalieproduktionens särställning på att alla inblandade vet att en kraftig begränsning av medicin och krav på miljöer som djuren mår bra av skulle innebära en kris för den moderna djurproduktionen. Aveln, fodret och antibiotikan har varit tre nödvändiga förutsättningar för att kunna driva djuren till extrema produktionsökningar i ett industriellt system. Det tog ifrån dem deras sista utväg – möjligheten att dö från eländet. Så ironiskt om det istället tar kål på oss själva.