Våren har kommit till Bregottfabriken | Fria.Nu

Synpunkten


Lina Flyrén
Fria Tidningen

Våren har kommit till Bregottfabriken

Det är lördag förmiddag och äppelträden blommar. Vi står tre tusen människor på en åker. Barnen hänger på stängslet. Pensionärerna med rullatorer och de rullstolsburna har fått en egen sektion på första parkett, avdelad med plastband. Fotografer trängs över axlarna på varandra. Klockan elva öppnas dörrarna och korna tittar ut. Bönder i fleecetröjor med Arlalogga manar dem: Spring nu! En del kor springer, andra tvekar. Några försöker vända tillbaka, skrämda av folkmassan. En ko bryter igenom avspärrningen i sitt försök att ta sig in i ladugården igen. Det stör konceptet om glädjeyra och vår: Arlabönderna slår med pinnar på bakbenen och drar henne ut i hagen.

Det är maj månad och tusentals människor besöker mjölkgårdar runt om i landet. Det årliga betessläppet har blivit mjölkbranschens bästa chans att synka verkligheten med reklamen: efter nio månader inomhus hälsar många av korna gräset med krumsprång. När djuren kommit ut i hagen intar vi lantbrukarfamiljens trädgård och bjuds på varsitt paket mjölk och en kanelbulle.

Det är en märklig syn att se flera tusen människor halsa mellanmjölk samtidigt. Jag går Arlas tipspromenad mellan träden med frågor om varför mjölk ger starka ben. Barnen får gnuggtatueringar med Arlakon på och föräldrarna kan köpa korv och kaffe i fiket.

I ett hörn av trädgården står några släpvagnar uppställda med galler runt. På ett av flaken står en ko som föds upp för köttproduktion och hennes två veckor gamla kalv. Hon flämtar, råmar och försöker avvärja besökarna som flockas. ”Jag heter Rosa och är ett köttdjur av rasen Hereford. Min kalv heter också Rosa”, säger lappen som hänger på gallret.

På insidan av ett annat galler försöker en tacka med sitt lamm också trycka sig undan besökarna. Men föräldrarna är lika ohämmat närgångna som sina barn, de skrattar och petar på de exotiska varelserna. Här går man runt som turist i de tämjdas rike. Om man blir sugen kan man beställa ett lamm för egen konsumtion.

”Det är kul för barnen att se hur det går till på en gård”, säger en pappa medan hans son låter sig slickas av en kalv. Mjölkkornas kalvar står i små inhägnader långt från sina mödrar. Kalvarna slickar på allt; otillfredsställda i sitt starka sugbehov som ska garantera dem mjölk under barndomen. ”Han gillar mig!” ropar pojken förtjust med kalvslem på händerna.

Jag motstår glädjedödarimpulsen som hugger till i hjärtat. Jag säger ingenting om att kalvarna tagits ifrån sina mammor efter ett dygn tillsammans för att pojken ska kunna dricka deras mat. Jag säger inget om att hankalven förmodligen ska stå inomhus på ett halt och smutsigt spaltgolv resten av sitt 18 månader korta liv. Eller att kvigkalven så fort det är möjligt ska föda en egen kalv, att den ska ryckas bort från henne och att hon sen ska insemineras på nytt. Jag säger inget om hennes förväntade juverinflammationer och klövproblem eller att hon har potential för ett tjugo år långt liv men kommer slaktas vid fem. Jag säger inte att betesperioden kommer utgöra max tio procent av hennes liv. Jag tänker bara: Arlas PR är genialisk.

För vem kan säga nej till blommande hagar, springande kor, söta kalvar och gratis mjölk? Idyllen är fantastisk reklam. En positiv upplevelse kan göra ett barn till vän för livet. Samtidigt är idyllskapandet ett vågat spel. Att låta konsumenter tro att modern svensk djurhållning utspelas i Bullerbyn bäddar för avslöjanden.

Men när jag tryckt tillbaka glädjedödarimpulsen försöker jag frammana lite hopp för mig själv. Kanske säger det enorma intresset för betessläppen inte enbart något om vår förljugna relation till djuren och djurindustrin. Det kanske kan ligga något positivt i att vi väljer att besöka kornas verklighet just den dag då de släpps ut ur nio månaders instängdhet. Även om vi blundar och tiger om resten vittnar det om att många människor uppenbarligen hoppas och vill att korna ska må bra.

Ur den viljan borde en potentiell politisk kraft kunna mobiliseras. Tretusen människor på en åker är ju trots allt inte att leka med.

Fakta: 

Lina Flyrén 
är frilansjournalist 
och fristående 
krönikör för 
Fria Tidningar.

 

ANNONS
ANNONS

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Dömd kärlek

Det är sommar igen. Dagarna ramas in av molnens riktning; regnar det inte här så regnar det där. Jag bor i farmors gamla hus på landet och om mornarna åker jag mot kusten, till djurkliniken där jag jobbar tillfälligtvis. En dag kommer en människa in med en hund. Hunden ska avlivas, jag står i receptionen och tar betalt. Han skäller och nafsar och för det ska han dö. Det finns ingen betänketid.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Att sila mygg och svälja kameler

Fyraåriga Tyra har en öroninfektion och hennes pappa är orolig. På vårdcentralen ordineras hon vila och Bamsetidningar. Någon antibiotika skrivs inte ut – kroppens eget maskineri får bekämpa bakterierna. Pappa klagar. Flickan är sjuk, hon måste väl få behandling? Nej, säger läkaren, det kommer gå över. Antibiotikan sparar vi tills det är absolut nödvändigt.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

15 sekunder av ett minkliv

En dag när jag går längs vattnet glider en mink upp på en sten. Pälsen glittrar. Ögonen är små runda korn som tydligt fäster blicken. Den springer och hoppar mellan stenarna. Svanstippen släpar efter på ytan. Jag stannar och minken hajar till: en snabb knyck med huvudet, ner i vattnet igen, simmande bortåt, utåt. Det har gått 15 sekunder av ett liv jag annars bara sett bakom galler.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Vi är inte våra utopier

Jag står på Systembolaget och ska köpa vin till kvällens middag. Har hittat ett av mina favoritviner, det är röda som jag sällan köper. Jag fingrar på flaskan och sedan ser jag på flaskan bredvid. Ekologiskt. Favoritvinet saknar märkning och har transporterats långt. Jag darrar på fingrarna och tar på båda flaskorna, en obeslutsam hand rör sig mellan dem. Slutligen väljer jag det ekologiska, det är säkert också gott.

Fria Tidningen

© 2022 Fria.Nu