Jag vet att jag inte kan ta hand om en hund. Om några veckor åker jag tillbaka till Stockholm och är hemifrån hela dagarna. Jag bor i en lägenhet där man inte får ha djur. Jag vet att kärleken och ansvaret fjättrar mig som ett äktenskap, det går inte.

Hunden heter Bell. Han åker med mig hem den eftermiddagen. Han gör sig snabbt hemmastadd. Han springer runt i varje rum och skäller. Sen lägger han sig på filten i soffan och sluter ögonen. Han har vit päls och svarta fläckar på huden, ett öra som står rakt upp och ett annat åt sidan. Alla ljud får honom att lystra spänt. Efter två dagars oroligt gnäll sover Bell tyst om nätterna. Helst vill han ligga under filten, så att det blir riktigt varmt. Om dagarna sträcker han ut sig mitt i solen, reser sig bara ibland och växlar till några minuters svalka i skuggan.

Vi går oändliga promenader genom naturreservat jag aldrig förut besökt. Vi springer varv efter varv genom byn. Bell skäller på gässen som samlats på fälten och kråkorna som letar mask efter regnet. Hans päls blir genomskinlig efter en regnskur så hudens svarta fläckar framträder. Nere på klipporna blir han trött, lägger sig med huvudet på mitt ben och somnar. När han vaknar får han syn på en annan hund några klippor bort. Först skäller han intensivt men när kopplet åkt av är han bara vild och glad. Hundarna leker och vi skrattar, sanden rivs upp och de drunknade maneterna trasas sönder i vattenbrynet.

Jag vet inte mycket om Bells historia. Men han gör vad han kan för att berätta. I början följer han efter på toaletten. Han står vid dörren och gnäller när jag går; en ständig vaksamhet. Blicken är alltid med. Hans otrygghet blir till skall utomhus. Vi åker till affären och biblioteket och alla människorna med sina plastkassar får honom att tappa fattningen, han skäller på allt. Inga ord tränger igenom. Folk tittar ilsket tillbaka. Vi åker hem igen, Bell kryper nära och somnar. Jag tänker: allt vill jag lära mig om ditt språk.

Det blir augusti. Jag räknar dagarna som återstår på landet. Det här är en kärlekshistoria som måste ta slut. Lika bitterljuvt som det är för mig, lika dödsallvarligt är det för Bell. Han är en hund som saknar hem. Som hund i allmänhet och hemlös hund i synnerhet är han alltid en spruta bort från döden.

Bells utsatthet påminner mig om hur mycket makten över djuren korrumperar. Så även i denna relation. Det är svårt att verkligen lära känna någon annan när alla dagar följer min rytm, när min vilja alltid vinner. När det är så lätt att inte försöka förstå och lydnad är en förutsättning för att få existera. Det är en vansinnig idé att valla runt någon med en snara runt halsen och kalla det kärlek. Även utan kopplet manar historiska och sociala band Bell till anpassning.

Men ibland blixtrar det till. När han rasar runt på fältet, när han följer lukterna och min röst dränks i vinden ser jag något annat, något bortom kontrollen: en glimt av integritet.