Synpunkten


Helena Looft
Fria Tidningen

In the psycho zone

Jag har gått i psykoterapi i över 20 år. I omgångar och hos tre olika terapeuter. Våren 2009 slutade jag – helt enkelt för att jag klarade mig bra på egen hand. Jag har alltså blivit en normal, frisk och lycklig människa – vad det nu innebär – och kan ta hand om mina problem utan stöd utifrån.

En stor skillnad mot förut är att jag vet vad som är vad numera. Jag kan identifiera problemen själv, analysera dem och fundera ut en strategi eller lösning. Det kunde jag inte tidigare, då var alla mina känslor och upplevelser suddiga, overkliga och kaotiska och ingenting verkade hänga ihop någonstans.

Jag har alltså haft psykiska problem och har fått åtminstone två olika diagnoser, men det är naturligtvis ingenting jag brukar berätta för vem som helst. Ja, jag skriver ”naturligtvis” eftersom det är så självklart att hålla tyst och skämmas och gömma undan den här sortens erfarenheter – för att inte andra ska bli rädda och tycka att man är konstig och ett psykfall och allt vad det nu är. Jag brukar bara berätta det för sådana som har varit med om samma sak, eller för dem jag känner väl, eller för folk med specialkunskaper i ämnet, men nu tänker jag att skitsamma, jag kanske kan hjälpa någon annan om jag går ut med det här.

Det är nämligen så, tror jag, att många drar sig för att söka hjälp för att det är så stigmatiserat – inte bara att ha psykiska problem utan också att kontakta en terapeut. Först ska vi vara harmoniska, lyckade och problemfria liksom automatiskt från början och sedan ska vi, om vi gud förbjude drabbas av något psykiskt trassel, vara så starka att vi kan ta oss ur det på egen hand.

Det där med terapi anses alldeles för flummigt, dessutom. 1970-talsmässigt på något sätt. Att sitta i en plyschfåtölj med en låda pappersnäsdukar och älta sin barndom, nej tack, det verkar ju bara tråkigt och ineffektivt.

Häromdagen berättade jag för min tioåriga dotter att jag tyckte det var knepigt när hon föddes. Att jag var osäker och oroade mig för om jag gjorde rätt. Att jag undrade om jag skulle bli en bra mamma, om jag skulle kunna ta hand om henne ordentligt; jag hade ju aldrig haft barn förr och visste ingenting.

Jag berättade förstås också att jag lugnade ner mig med tiden – efter några månader såg jag ju att allt gick bra. Men min dotter frågade:

– Vad skulle du ha gjort om du inte hade klarat av det?

Och mitt svar kom direkt, utan tvekan:

– Jag skulle ha sökt hjälp.

Eftersom jag har gått i terapi så pass länge och har kunnat se att det fungerar så känner jag en stor trygghet och tillit i det. Jag vet att det faktiskt finns hjälp att få, att det finns kloka människor med erfarenhet och utbildning därute, och att jag kan söka upp dem om jag skulle hamna i en kris.

Och jag skulle önska att alla tänkte på det viset, att fler visste vilka tillgångar som finns, och att vi inte var så rädda för att erkänna våra svagheter och mänskliga brister för varandra.

Vi kan inte alltid se lösningen på problemen. Vi är ibland så insnärjda i våra rädslor, begränsningar och negativa erfarenheter att vi behöver någon utifrån som kan hitta en utväg åt oss. Vi måste hjälpa till själva, förstås. Vi måste ta vårt ansvar och försöka ta oss fram på den där vägen, men varför tacka nej till en ledsagare om chansen finns?

Det finns siffror som visar att psykoterapi hjälper i 80 procent av fallen. Det är en sanning som sällan eller aldrig lyfts fram. Och jag skulle önska att motståndet inte var så stort, att det fanns en större acceptans runt om i samhället för den här sortens läkning, för då skulle fler människor våga och kunna söka hjälp i tid.

Kanske redan innan depressionen är ett faktum. Kanske innan psykosen har hunnit ta fart. Kanske innan självmordstankarna omsätts i handling. Det finns hjälp att få! Det vill jag ropa ut till alla som har det svårt.

Fakta: 

<h2>Helena Looft är författare och fristående krönikör för Fria Tidningar.</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Längst inne i ett skåp

I går var jag på middag hemma hos min pappa. Han bor i ett hus på Lidingö. Med trädgård där hans fru matar fåglar och odlar blommor. Kronhjortar, rävar och grävlingar hälsar på. Pappas fru är alltså inte min mamma. Mina föräldrar skildes när jag var 20 år. När vi kom – jag och mannen och dottern – fick vi vin och citronvatten och satt på altanen en stund. Det var soligt och vindstilla, vår i luften. Vi pratade. Ja, vad pratade vi om? Min nya bok, bland annat.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu