En sal i anrika Konstakademien i Stockholm är fylld av svart graffiti, sprejad direkt på de stora, vita väggarna och det grå golvet. Det är ett slingrande flöde av tunn och tjock färg, plumpar, fläckar och droppar. Konstnären är Magnus Gustafsson, mer känd som graffitimålaren Nug, vars film Territorial pissing med den nedsprejade tunnelbanevagnen fick kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att tala om illegal verksamhet.

Nu uppträder Nug på landets mest anrika konstinstitution och utställningen är om inte en provokation så en markering – för konstens frihet att välja väg.
Scenen är Akademiens gamla modellsal. Där finns också teckningar av den snart 90-årige konstnären Erland Brand liggande på stora bord omgivna av den slingrande graffitin – ett storslaget möte, helt enkelt!

Med sprejburken på en stör har Nug gått till attack, inte blint, utan snarare som den amerikanske målaren Jackson Pollock, som på frågan varför han inte målade mer ”efter naturen” svarade ”Jag är naturen”. Det vill säga, han litade på en inre rytm eller ett flöde som han strävade efter att översätta i sina droppmålningar.

Nug arbetar inte med drop-painting, snarare med air-painting. Han sträcker sig mot väggen, mot livets och samhällets murar och försöker komma över eller igenom den betong som omger människan i så kallade urbana miljöer och som kan vara hur frånstötande som helst.

Färgen flyger och fastnar i stigar, slingor och öglor. Ibland är den tunn, ibland tjock, ibland droppar den eller bildar tjocka fläckar eller blir grått diffus. Dessa trådar, som araber och kineser förvandlar till arabesker eller kalligrafi, är likt ett nystan som Nug gör allt trassligare ju mer han sliter i det.

Till sist är graffitin en protest med den rådande oordningen, mot ett samhälle som sorterar och stänger ute, som inte förmår skapa en samhällsväv som håller för alla... Det är klart att någon sliter i den, ibland i ilska.

Det är ironiskt nog detta samhälle som har försett de protesterande med ytor, färgburkar och internet – och kulturministrar som säger att ”visst ska konst kunna provocera, men…”.

Erland Brands teckningar vetter inåt. Hans planetsystem och horisonter välver sig över landskap, han kommer närmare jordens yta, fördjupar sig i marken, nätstrukturer friläggs och han tycks fortsätta inåt och man är plötsligt inte säker på om vi ser in i ett mikroskop eller ut mot rymden. Men det spelar mindre roll, det är rörelsen, de överraskande perspektiven och plötsliga djupen han berättar om.

Erland Brand visar också en rad porträtt av åldrade ansikten: slitna, nednötta, tveksamt stirrande, frusna och förvridna. De ser åt vårt håll, som om vi visste mer, som om vi hade förstått. Om inte för att de väntar sig en förklaring, så vill de i alla fall stirra en stund.

Kanske ska det stora Mysteriet – varför de har levt – få ett svar. Men deras hopp är svagt. Och vi andra kan tänka: det där är inte vi, så ser inte vi ut; men det är fel. Förvirringen ska komma ikapp oss och förvrida också våra ansikten.