Blick på samhället i Avesta art | Fria.Nu

Recension


Konst
Avesta art – Struktur
Plats: Verket, Avesta
Pågår: 8 maj– 18 september.
Deltagande konstnärer: Magnus Alexandersson, Petra Bauer, Alexandra Carr, Hanna Hallgren, Melissa Hendersson, Helene Hortlund, Francesco D’Inc

  • Facing, av Karen Oetling och Erik Ravelo.foto: Avesta art
  • Gestalter inlåsta i burar utgöra Francesco D’Inceccos verk.foto: avesta art
  • Olek visar upp sin virkade värld.foto: avesta art
  • Petra Bauer har djupdykt i den tidiga socialistiska kvinnorörelsen i Sverige.foto: avesta art
Fria Tidningen

Blick på samhället i Avesta art

Fria Tidningens Niels Hebert har varit på Verket i Avesta och sett en samlingsutställning på temat Strukturer.

Årets Avesta art har inletts i det gamla järnverket, som nu härbärgerar museum och annan kultur. Fria Tidningens Niels Hebert åkte dit och fick se en utställning om samhällets strukturer.

Strukturer är temat för årets Avesta art. Strukturer kan vara regler, lagar, vanor, ideologier, konstruktioner och brukar anses nödvändiga för att något ska fungera eller förstås. Strukturer kan också möjliggöra förtryck och övergrepp.

Järnverket i Avesta byggdes 1874, men är nedlagt sedan länge. Verket med sina murar, trätrappor, prång, stora salar, sitt mörker i sju plan på fyra våningar har blivit en bra plats för konst. Det är spännande att irra på trägolv, grus och järnplåtar innan helheten klarnar.

Avesta art speglar den datorstödda konstens frammarsch. Teknik gör det möjligt att gestalta det som tidigare inte kunde uttryckas i en krävande miljö. Datorn erbjuder ljus, ljud och rörelser på nya sätt.

Karen Oetling och Erik Ravelo blottlägger med fem monumentala kvinnoporträtt i den stora Martinhallen strukturer av grymhet. Deras ambition har varit att framställa ansikten som uppfattas som vackra. Verkets titel Facing syftar på de syraattacker som män i olika delar av världen utsätter kvinnor för, genom att vanställa deras ansikten som hämnd för ett nej till giftermål eller nej till sex. Syran kan orsaka blindhet, men också leda till döden. De stora porträtten är gjorda med hjälp av syra på järnplåt. Karen Oetling är från Mexiko och Erik Ravelo från Kuba.

Hårda strukturer finns också i den italienske konstnären Francesco D’Inceccos installation av ett antal burar i hallen. I burarna sitter män, ensamma eller två och två. De är anonyma, men hör samman genom sina enkla kläder, kepsar och magra kroppar. Ovanför burarna hänger ett gevär. Männen kan vara missbrukare, funktionsnedsatta, brottslingar eller terrorister. Åtminstone dyker schablonbilderna upp. Men frågan varför de är inspärrade återstår för besökaren att fundera över. Att avskilja, att låta människor utanför buren veta att de själva inte hör hemma där inne är omänskligt, liksom det våld man anar i de inspärrades liv och avsikter.

Helene Hortlunds vita, smäckra figurer av lingarn lindad på ståltråd blir en stark kontrast till de skoningslösa strukturerna. Figurerna svävar som tredimensionella teckningar intill den gamla masugnen. En del är helt små, medan den största figuren tycks ha landat på golvet eller ännu inte lyft. De är strukturer, men osäkert av eller för vad. Kanske skelett av okända djur, kanske drömfarkoster, strukturer för att erövra det okända. En röd figur formad som ett människohjärta med kärl tycks förvandla de omgivande murarna till en stor kropp.

Åtta år gammal flydde Sirous Namazi tillsammans med sin familj hals över huvud från Iran. I verket 12.30 rekonstruerar han flyktens ögonblick i form av sina egna och familjens minnen av lägenheten: ytterdörren, stolarna, fönstret, handfatet. I projektioner visas foton, skisser och genomlysningar av kvarterets strukturer. Trots den exakta formen är det ett starkt verk om förlust, ett barns exil.

Den polska konstnären Olek (Agata Oleksiak) har tillsammans med en grupp syriska kvinnor i Avesta, och inspirerad av en stuga i trakten, virkat en hel interiör som placerats i utställningen. Det kunde vara ett skydd, men interiören är sönderslagen. Under ett fönster har en bomb rivit upp ett hål i vägen och skapat stor oreda i rummet.

I videocollaget Liana kontrasterar Jakub Nepraš från Tjeckien en stadskonstruktion med de ekologiska ramarna. Människor och tecken rör sig snabbare än myror och trafiken tycks evig och tät. I verkets oregelbundna utkant finns vegetation. I sin helhet påminner Liana om en jättelik, skimrande brosch. Världen är vacker, men läget komplicerat.

Svenska kvinnor fick rösträtt 1921. Petra Bauer har letat fram rösträttskampen som den speglas i affischer från det tidiga 1900-talets kamp. Affischerna berättar om en uppsjö av föredrag, debatter och fester. Av affischerna framgår att Kata Dahlström avverkade nästan ett möte varje kväll i det stora Gävleborgs län under tre veckor. En del av verket består av fotografier av kvinnor samlade till möten under dessa kampår mot sega strukturer.

Helene Schmitz fotograferade sitt barndomshem efter en brand. Fotona visar böcker som stapplat omkull, en spegel som spruckit och tak, väggar och dörrkarmar som svartnat av sot. Strukturer kan vara så sköra som bilderna berättar när det Oförutsägbara inträffar.

Annons

Rekommenderade artiklar

Konst i skuggan av kriget

Recension

Issa Touma är en syrisk konstnär och fotograf som har fristad i Gävle. Han är aktuell med utställningen Meddelanden från Aleppo.

Fria Tidningen

© 2017 Fria.Nu