Nya bilder av arbetet | Fria.Nu
Fria Tidningen

Nya bilder av arbetet

Hur representeras arbetslivet i konsten? Hur ser dagens lönearbete ut och vad tycker egentligen kulturvolontärer om att jobba gratis? Det är några frågor i utställningen Xposeptember, som nu pågår på olika platser i Stockholm.


Xposeptember startade 1998 som en fotofestival i olika lokaler i Stockholm. Den har återkommit vartannat år sedan dess och har gradvis gått från att inkludera videokonst och samarbeta med konstinstitutioner till att numera vara en mer renodlad konstutställning med ett starkt reducerat antal utställningsplatser.

I årets upplaga visas fram till 19 december respektive 18 februari utställningar på Index och Rumänska Kulturinstitutet. Dessutom ordnar Moderna museet några filmvisningar och Iaspis ett antal seminarier. Temat är Bilden i arbete, och det handlar dels om reflektioner av det samtida lönearbetets förändrade villkor, men också om frågan hur konstnärer kan representera arbete och arbetare. Några verk tar upp konstnärers arbetsvillkor, gratisarbetande praktikanter på konstens institutioner intervjuas och på seminarierna har det diskuterats hur konst kan bidra till sociala och politiska rörelser.

Vid mitt besök på utställningarna slås jag av skillnaderna i uttryck mellan de äldre verk som inkluderats av historiskt kontextualiserande skäl och de nyare verken. Ungerske Tamas St. Aubys svartvita film Centaur från tidigt 70-tal lyckas både skildra alienationen och formmässigt gå i opposition mot den genom att förse dokumentära scener från fabriker och lunchmatsalar med talade repliker som lästs in av skådespelare. Replikerna håller en situationistisk ton, och blir ibland ren punk: ”Ursäkta mig, är detta eufori?” undrar en gammal dam försynt.

Men när de samtida produktionsförhållandena ska behandlas kommer man inte mycket längre än till att försöka definiera och förstå dem – prekariatet, som samlar servicearbetare med osäkra anställningsförhållanden, oavlönade kulturarbetare och outsourcad industritillverkning förklaras dokumentärt i video och foto, men ges till exempel inte symbolisk form. Och frågan är såklart om de förhållanden under vilka de dokumentära bilderna producerats speglar eller går i opposition mot den samtid de vill kritisera.

Jag träffar Michele Masucci, konstnär, styrelsemedlem i Xpo och en av de två angivna kuratorerna för projektet, för att få hans svar på de frågor som utställningskonceptet väcker.

– Som konstnär är jag mer intresserad av att befinna mig i processer än att generera slutprodukter, säger han. En konstnärligt utformad produkt kan alltid assimileras av det system den vill kritisera och förvandlas till en vara som bär upp eller reproducerar systemet. Därför vill jag hellre jobba processuellt när det kommer till utställningssammanhang, till exempel jobba med olika grupper för aktioner i det offentliga rummet, och använda de mer avskilda utställningsrummen till kunskapsproduktion, som seminarier och samtal. För Xposeptember står jag bara för seminariedelen på Iaspis och är själv kritisk till några av de verk som ingår i utställningen.
 
Vilka arbetsformer skulle vara lämpade för konstnärer som ger sig i kast med att skildra prekariatet då?

– Konstnärer kan gå från en skildring av andras arbetsförhållanden i bild, där de blir ägare till bilden av arbetaren, till att aktivt engagera sig i och bidra till en specifik grupp arbetares kamp. Konstnären måste då ge avkall på konstnärsrollens individuella subjektsposition och erkänna att man är del i ett kollektiv. Bilderna produceras ändå alltid tillsammans; oavsett hur man jobbar som konstnär är man beroende av andra, på så grundläggande nivåer som var idéer och arbetsmaterial kommer ifrån och vilka samhällsfunktioner som över huvud taget gör det möjligt för en konstnär att arbeta.

Så vad kan konstnären bidra med? Hur har du själv jobbat, och i vilka grupper?

– Jag har ingått allianser med andra konstnärer, nätpirater, anarkister och syndikalister; Ingen människa är illegal; polska städerskor och byggarbetare. Jag bidrar med ideellt arbete i olika former. Det kan vara militanta undersökningar, kollektivt arbete med video där gruppen skildrar en pågående konflikt på en arbetsplats; det kan också vara att spela in och översätta föreläsningar och texter och göra dem tillgängliga. Man bidrar med alla kunskaper och resurser man har.

– Allmänt tycker jag att om man får en plats på Moderna-utställningen ska man utnyttja den till max för att ge utrymme åt de grupper som engagerar en, och inte bekymra sig om utställningen som ett karriärssteg. Om man får ett sexmånaders ateljéstipendium på Iaspis, gör då om det till ett militant universitet. Utnyttja utrymmet som finns till läsecirklar och föreläsningar, organisera demonstrationer, en studio för militanta undersökningar och så vidare.

Konstnärssubjektet verkar upplöst och odefinierat?

– Att konstnärsrollen är så amorf gör också att konstnären kan gå in naturligt i flera olika sammanhang och grupper. Konstnärer kan försöka sig på den omöjliga uppgiften att visa, eller leta efter, sambanden, vad som sammanlänkar oss, vad som gör att vi är beroende av varandra.

Konstnärskollektiv medverkar allt oftare i olika utställningssammanhang (i Xposeptember finns till exempel gruppen Claire Fontaine), men dessa kollektiv består oftast av en mindre grupp konstnärer, ibland ingår någon sakkunnig från ett annat kunskapsfält. Dessa kollektiv får likaväl en individuell signatur eller ett varumärke inom konstfältet.

För ett aktivistiskt kollektiv däremot, med ett större antal medlemmar – där konstnärer kan ingå på samma villkor som andra för att driva en social och politisk kamp kring exempelvis arbetet vad gäller rättigheter, löner, ägandeförhållanden, organisering, välfärd, miljö – återstår frågor om vad som är lämpliga former för att kommunicera med eller berätta om verksamheten för utomstående.

Hur låter den kollektiva rösten?

Fakta: 

<h2>Läs mer om utställningen på <a href="http://www.xposeptember.se" target="_blank">www.xposeptember.se</a>.</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

Social konst bygger gemenskap

I Houston har konstnärer och boende tillsammans upprustat det eftersatta Third Ward utan att det lett till gentrifiering. Kalle Brolin har träffat en av de medverkande i konstprojektet Project Row Houses, som pågått oavbrutet sedan 20 år tillbaka.

Fria Tidningen

© 2017 Fria.Nu