Janne Schaffer har spelat med Abba. Med Toto. Med Ted Gärdestad och Cornelis Vreeswijk. Med en mängd storheter. Och gjort tolv album som soloartist. Sannerligen inte illa för en gitarrist som aldrig klippte sig. Men som skaffade sig ett jobb.

Nu samlar Schaffer sina soloskivor i en box, Music story, som han ger ut på eget bolag. När han ändå är i Göteborg för att spela för Dentalbolaget (”Vi kör eventuellt Love me tender”) passar vi på att ta en morgonkaffe och prata om alla skivorna, alla år som gått.

Han har fyllt pensionär, men det är inte därför han nu summerar solokarriären.

– Det var flera parametrar som gjorde att jag bestämde mig för det. Förra året gjorde vi fyra konserter på Södra teatern som hette Musical story och som byggde på det jag gjort under de här 40 åren. Många kom fram och frågade var man får tag i de gamla skivorna och jag visste inte själv, så jag satte mig ner och raggade upp dem.

Janne Schaffer har fått köpa loss sina egna skivor från storbolag som Sony, som inte ens visste att de ägde inspelningarna men som skulle ha bra betalt för dem när de väl fått kännedom om saken.

– Den första plattan gjorde jag mest på skoj, berättar han.

När den var inspelad drog han till Israel på turné med Leif Strands kör. Och när han kom hem låg skivan etta på alla topplistor.

– Shit! tänkte jag. Bäst att starta upp någonting, kanske.

Det gjorde han. Efter en finfin recension av tredje skivan, Katharsis (1976), i ansedda amerikanska musiktidningen Rolling Stone fick han åka till USA och spela in. CBS:s studiotrummis (från Steve Miller Band) spelade för tungt, tyckte Schaffer. Han fick välja någon annan och tyckte att killen som lirade på en skiva med Les Dudek lät bra. Det var Jeff Porcaro, så både han och brorsan och farsan fick vara med och kompa på plattan. Året efter släppte bröderna, under det Abba-influerade namnet Toto, Hold the line.

Vi snackar om nya Cornelisfilmen. Schaffer har sett den och jag undrar om den ger en rättvis bild av Mäster Cees.

– Jag gjorde fyra plattor med honom. Men jag kan inte säga att jag kände honom. Jag tror inte att någon kan det, om jag ska vara ärlig.

Andra textförfattare han har arbetat med – och vars utmärkta kvaliteter han gärna framhåller – är Barbro Hörberg och Lasse Åberg. Och Kenneth Gärdestad. Hans bror Ted och Janne kände varandra. Väl.

– Vi var jättenära kompisar. Vi hade samma intressen både musikaliskt och idrottsligt och jag hjälpte honom väldigt mycket.

Vi talar en stund om Ted Gärdestads död. Men Schaffer vill helst inte säga så mycket om den offentligt.

– Det var naturligtvis väldigt sorgligt men jag kan inte säga att jag blev förvånad.

Stipendiet till Gärdestads minne finns kvar, men det hänger i luften.

– Sami administrerar det men organisationen måste dra ner. Men jag ska slåss med näbbar och klor för att det ska finnas kvar.

Håkan Hellström sökte det men fick det inte, berättar Schaffer som tycker att det är viktigt att dela med sig. Därför tar han också emot pryoelever som följer med honom i allt han gör.

När vi ändå är inne på solidaritet samtalar vi en stund om striderna mellan proggrörelsen och Abba-falangen.

– Ja, det var roligt. Vi fick ju inte spela på Sprängkullen och sådär… Samtidigt gjorde vi en första maj-platta med Zetterholm, Theodorakis och Wolf Biermann. Och 1976 spelade vi in Victor Jara med Cornelis...

– Det är som Ica-Stig från Nationalteatern, som nu inte får vara med i På spåret. Fast omvänt. När Svensk progg-samlingen släpptes stod J:son och jag med som nån sorts ikoner för svensk proggmusik. Och skivan fick jättebra kritik i Dagens industri. Kanske också i någon av mediatidningarna som Peppe Engberg – den gamle KFML(r)-medlemmen – gav ut, ler Schaffer.

Men till skillnad från Engberg är Schaffer trogen sina ideal, hävdar han.

– Jag har inte vänt kappan efter vinden. Jag spelar musik som jag står för.

– Jag skulle nog inte backa upp något politiskt parti men jag står ju klart på vänstersidan om man utgår från mitten. Grundvärderingen är att man måste stötta de svaga. I går var jag med och delade ut ett pris för vård och omsorg. Jag har sysslat en del med förståndshandikappade, jobbat mot mobbning, för Silvias barnsjukhus och så där. Inom formatet där Electric Banana Band verkar kan man göra en hel del sådana grejer. Sedan är det inte det som syns mest i media.

När han nu gått igenom hela sin produktion, från Björn Skifs första platta och 40 år framåt, borde han nästan ha upptäckt eventuella snedsteg.

– Det har varit kul att höra mina egna låtar igen. Det var så länge sedan jag lyssnade på dem. Jag märker att det är väldigt noggranna kompositioner, inget slarv, och det gör att jag känner mig lite stolt. Jag kan inte påminna mig att jag har gjort någonting jag ångrar.