Popmusik är kul – och mer än så | Fria.Nu
  • Via studieförbund och kulturskolor finns stora möjligheter till musikutövande och det är där processen startar för de flesta. Men sedan tar det stopp. Infrastrukturen som tar musikern från fritidsgårdsscenen vidare upp i karriären finns inte längre. Det har uppstått ett tomrum mellan scener för amatörer och scener för professionella. 
  • Kalle Karlsson är en del av föreningen Kultur 414 och arrangerar spelningar, oftas utan att få ekonomiskt stöd för detta. Han är kritisk till det nuvarande stödsystemet till konsertarrangörer och efterlyser en enklare bidragsmodell.
  • Joppe Pihlgren, Livemusik i Sverige.
  • Linnéa Kant, ordförande Moks.
Fria Tidningen

Popmusik är kul – och mer än så

Den statliga kultursynen är förlegad och gynnar dem som redan har. Istället för att växa sig större riskerar det svenska musikundret att strypas.”Om vi fick tio miljoner spänn skulle vi kunna skapa tusen spelningar till i det här landet. Det motsvarar vad en symfoniorkester kostar under 40 dagar”, säger Joppe Pihlgren, verksamhetsansvarig hos Livemusik Sverige.

Rapporten Vi fortsätter spela pop (men vi håller på att dö) är framtagen för att ge mer plats åt ”musikaliska uttryck som tillkommit efter 1950”. Popmusik är i sammanhanget ett brett samlingsbegrepp för just dessa uttryck och rapportens initiativtagare är trötta på att för politiker och myndigheter påpeka att popmusiken borde betraktas som en kulturyttring lika värdefull som andra – och därmed vara berättigad till samma stöd från staten, regionerna och kommunerna.

Joppe Pihlgren, verksamhetsansvarig hos Livemusik Sverige och själv medlem i popbandet Docenterna, tror att popens underordnade ställning beror på en förlegad kultursyn hos politiker och de som genomför politiken.

– Deras kunskap om pop och den branschen är oerhört låg. Och jag tror att det beror på både förutfattade meningar och en kunskapslucka. Det verkar som om de tror att populär är lika med lönsam. All populärmusik är inte lönsam, men den kan vara djävligt bra ändå.

I rapporten beskrivs den svenska musikbranschen som en pyramid. Basen, som består av alla verksamheter med koppling till kulturskolor och studieförbund, är stark. Det är också toppen, med det etablerade näringslivets stora arrangemang och landets mest framgångsrika artister och låtskrivare.

Men pyramidens viktiga mellanskikt – där kreativa arrangörer och skickliga artister med mycket varierande idéer står för mängder av klart kvalitativa inslag – måste försöka överleva trots brist på stöd. Att bedriva någon långsiktig konsertverksamhet eller att skapa nya musikfestivaler blir därmed mycket svårt.

Problemen ser lite olika ut i och utanför storstadsregionerna. I storstäderna är det ofta svårt att hitta lokaler. Många gånger har ett levande kulturliv ökat attraktionskraften i olika områden – och inte alldeles sällan till den grad att de som skapar kulturen inte har råd att vara kvar.

På mindre orter är det svårt att få lika många betalande gäster till ett arrangemang som i storstäderna och där behövs stöd för att man ska kunna arrangera någonting över huvud taget.

Kalle Karlsson är en del av föreningen Kultur 414 och arrangerar spelningar. Företrädesvis i Majorna, men han har också – genom projektet Kultur 4ür Göteborg – skapat samarbeten mellan och scenutrymme i olika stadsdelar runtom i staden. Dessutom har han arrangerat spelningar i Mellerud i Dalsland och är flera av arrangörstyperna i en och samma person. Han välkomnar rapporten.

– Vårt största problem som förening är att vi har svårt att få bidrag. Bidragen är ofta villkorade – ibland ska man till och med bestämma vilka artister som ska spela hos oss, men oftast är det sådant som att banden ska vara ”professionella” och ha ”hög konstnärlig kvalitet”. Vad innebär det? Ett villkor för att få vissa bidrag är också att man redan har bidrag, från annat håll.

Detta moment 22-förhållande är ett av skälen till att Kultur 414 inte har gått med i Moks, Musik- och kulturföreningarnas samarbetsorganisation, som står bakom rapporten. Kravet för att få deras arrangörsbidrag är att det används till gager enligt Musikerförbundets tariffer och Moks kan då täcka max 40 procent av dessa gager. Det betyder att arrangören måste ha stöd från annat håll eller ordentliga biljettintäkter.

Kultur 414 låter så gott som alltid sina besökare betala vad de vill och lägga detta belopp i en hink.

– Jag vill naturligtvis dela ut så höga gager som möjligt, men jag tycker att det är viktigare att erbjuda människor en chans att lyfta och utvecklas genom att stå på en scen framför publik samtidigt som de får en ersättning de själva tycker är godtagbar, säger Kalle Karlsson.

MoKS styrs av de regler deras bidragsgivare, däribland Statens kulturråd, sätter upp. Och vill nu förändra det regelverk de själva omfattas av. Linnéa Kant, Moks ordförande, är nämligen helt överens med Karlsson.

– Nästan inga popmusiker kan försörja sig enbart på att spela musik – många stora artister har svårt att göra det. Vem kan då säga vem som är professionell och inte? Det vi önskar framför allt är ett stöd till arrangörer oavsett vad arrangörerna ställer på scen. Annars tröttnar de eller går i konkurs.

Både Linnéa Kant och Joppe Pihlgren tror att bidragsgivarna fortfarande förknippar popmusik med ungdomar.

– Det räcker ju med att titta på publiken på Sweden Rock för att se att konsumenterna inte bara är tonåringar, säger Linnéa.

Ändå måste en förening för att kunna ta emot deras föreningsbidrag ha en medlemsskara där minst 60 procent är mellan 6 och 25 år gamla.

– Sådana parametrar måste ju bort helt, även om de säkert är vällovliga. Hur många sexåringar är med och startar rockföreningar, frågar Kalle sig och tillägger:

– Ställ de kraven på operan!

Linnéa på Moks tror att man gärna åldras med föreningen och att det kanske inte är så lätt att få den att föryngras. Och hur mycket hon än tycker om föreningslivet och önskar att alla kunde engagera sig i det inser hon att det inte är så.

– Det krävs ju väldigt mycket kunskap bara för att starta en förening och vilka som gör det är lite av en klassfråga. I ekonomiskt utsatta områden organiserar man sig inte på det sättet.

Att Kalle Karlsson tar operan som exempel är ingen tillfällighet. I rapporten konstaterar man att de större stöden går till heltidsmusiker och stora produktioner – det vill säga de som redan befinner sig i toppen av pyramiden, etablerade institutioner som operan. Popmusiken berörs knappt alls. Detta trots att det är betydligt billigare att skapa sådana arrangemang. Som Joppe säger:

– Om vi fick tio miljoner spänn skulle vi kunna skapa tusen spelningar till i det här landet. Det motsvarar vad en symfoniorkester kostar under 40 dagar. Inte för att göra 40 spelningar, utan för att bara existera i 40 dagar.

När Kalle får höra det utbrister han:

– Fatta vad det skulle göra. Inte bara för artister och dem som får ta del av deras musik. Det blir ju massa spinoffeffekter också. Det behövs teknik från någon ljudfirma, en lokal, affischer ska göras, någon journalist kanske skriver, det köps nya strängar, kanske till och med nya scenkläder.

Också det här är en detalj som tas upp i rapporten: att popmusik, och annan kultur, både genererar pengar till – och är beroende av – kringliggande näringar som ljud- och ljusteknik, marknadsföring, hotell, restaurang och resebolag, men utan att kunna styra över dem eller få någon större del av dessa intäkter.

När Myndigheten för kulturanalys konstaterar att de som tar del av den så kallade professionella kulturen (opera och klassiska konserter ingår här tillsammans med balett och konstutställningar med mera) främst bor i storstaden och är högutbildade är analysen att ”insatser för att bredda deltagandet företrädesvis bör inriktas mot möjligheten att ta del av professionell scenkonst” menar de här rapportförfattarna att den inte alls tänker på popmusiken, som många gånger är professionell – om än inte i denna myndighets ögon.

Till Rapport sade kulturminister Alice Bah-Kuhnke nyligen, apropå rapporten om popmusik:

– De stöd som finns och som går via Statens kulturråd är öppna för alla. Det är inte specifikt för olika genrer, majoriteten av dem. Men det finns ju all anledning att se över dem: Hur faller de faktiskt ut? Hur tillämpas de? Det ser jag, att vi har anledning att föra en sådan diskussion och se till att de faktiskt når olika genrer.

Något som Joppe Pihlgren ser som mycket hoppfullt.

– Det är ju precis vad vi säger. Det finns en tradition och ett synsätt som gör att det blir så här. Och det kan man ju ganska enkelt förändra. De skulle ju kunna öronmärka pengar och säga: ”minst x procent ska gå till popmusiken som vi ser har blivit styvmoderligt behandlad och vi vill säkerställa att så inte sker”, eller hur man nu säger på byråkratiska.

Kalle Karlsson önskar sig en bidragstrappa av ett mycket enkelt snitt, där man första gången man söker pengar för ett arrangemang får ett förhållandevis litet belopp. Om arrangemanget sedan lyckas, som man måste säga att utomhuskonserterna som Kultur 414 arrangerar under några sommarveckor i Göteborg har gjort, kanske man kan få mer så småningom.

Joppe tycks tycka likadant:

– Om man har en idé om att man vill göra en konsert ska man kunna söka pengar för det. Efter två månader ska man kunna ta dit bandet och redovisningen skulle kunna vara att man skickar en bild från konserten, ungefär så skulle jag vilja ha det. En enkelhet i allt.

Kalle skulle välkomna modellen.

– Jag är säker på att det skulle hända hur mycket som helst med ett samhälle om man bombade det med kultur. Med små medel kan man bilda en känsla av samhörighet som är medicin för folksjälen.

Annons

Rekommenderade artiklar

”Jag har blivit Yes-man som hoppar på allt”

När Uje Brandelius diagnostiserades med Parkinson sa han upp sig från sitt jobb för att satsa allt på musiken. Fria träffar honom för att prata om att ha bråttom och om showen Spring Uje, spring.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu