Den globala matkrisen åter en aktuell fråga | Fria.Nu
Per Björklund

Fördjupning


Per Björklund
Fria Tidningen

Den globala matkrisen åter en aktuell fråga

Två år efter den globala matkrisens kulmen gör sig matfrågan återigen påmind. FRIA tittar närmare på vad Walden Bello, en ledande röst i den globaliseringskritiska rörelsen, har att säga om den globala matförsörjningens kris och framtid.

De snabba prisstegringarna efter den svåra torkan i Ryssland, som ledde till att regeringen stoppade all export av vete, är bara en av flera orsaker till att matfrågan återigen hamnat på dagordningen. En annan är den fortsatta jakten på jordbruksmark av företag från Kina, Qatar och andra länder. Enligt vissa bedömningar har högkvalitativ mark motsvarande Kaliforniens yta köpts upp de senare åren, vilket vittnar om en växande oro för den framtida matförsörjningen.

 

Världen minns ännu med bävan den senaste matkrisen, som inom loppet av ett år ledde till en tredubbling av notan för de fattigaste ländernas matimport och pressade ned 125 miljoner människor i extrem fattigdom. Hungerupplopp och oroligheter drabbade ett trettiotal länder, från Haiti till Bangladesh, och först när den globala finanskrisen bröt ut hösten 2008 bröts trenden.

Matpriserna sjönk snabbt, men inte till de nivåer som rådde före den senaste toppen. Enligt en prognos från FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation som släpptes i juni kommer den situationen inte heller att förändras de kommande tio åren. Istället beräknas priset på många viktiga råvaror ligga 15 till 40 procent över snittet mellan 1997 och 2006. Samtidigt beräknar FN att världens totala efterfrågan på mat kommer att öka med 50 procent fram till år 2050.

Med det i åtanke framstår de senaste årens turbulens som en varningsklocka. Men vilka lärdomar bör världen egentligen dra av den dramatiska utvecklingen under våren och sommaren 2008?

 

Under matkrisen fördes en lång rad förklaringar fram till de stigande priserna – från den ökade användningen av jordbruksmark för produktion av biobränsle till kineser och indiers växande köttkonsumtion. I dag råder stor enighet om att de extrema prisstegringarna till stor del berodde på en spekulationsbubbla. När bolånekrisen inleddes i USA under hösten 2007 började hedgefonder och andra stora aktörer att flytta sina pengar till råvarumarknaderna – de spekulerade i en fortsatt uppgång samtidigt som de bidrog till att driva priserna uppåt.

 

Men den fillippinske sociologen Walden Bello, som länge varit en framträdande röst i den globaliseringskritiska rörelsen, menar att ingen av de sedvanliga förklaringarna räcker för att till fullo förklara den globala matkrisens dynamik. I boken The Food Wars påpekar han att det i början av 80-talet var allmänt vedertaget att världen hade tillräckligt med mat för att försörja 7 till 8 miljarder människor. Drygt 20 år senare syntes redan tecken på tilltagande matbrist och växande hunger. Vad var det som hade hänt?

Enligt Bello berodde utvecklingen på en massiv omläggning av jordbrukspolitiken under 80- och 90-talen. Grunden i skiftet var de så kallade ”strukturanpassningsprogram” som drevs igenom i skuldtyngda länder av Internationella valutafonden och Världsbanken. Frigjorda marknadskrafter skulle öka produktiviteten i ekonomin och exportledd tillväxt förse länderna med de dollar som behövdes för att betala av den enorma utlandsskulden.

Men de utlovade resultaten uteblev. Utan statliga krediter vågade eller kunde småbönderna inte satsa på de investeringstunga exportgrödor som världsbankens ekonomer såg som framtiden. När statliga institutioner och företag som distribuerat utsäde och andra insatser privatiserades blev bönderna istället utlämnade åt företag med monopolliknande kontroll över marknaden. Resultatet var att produktiviteten inom jordbruket stagnerade, och 2008 konstaterade en utvärderingsgrupp inom Världsbanken att den förespråkade politiken i många avseenden misslyckats: den fria marknaden hade helt enkelt inte fungerat som det var tänkt.

 

Parallellt med statens reträtt från sin roll som utvecklare av jordbruket avskaffades skyddstullar och andra handelshinder när EU och USA inom ramen för Världshandelsorganisationen, WTO, såväl som bilaterala frihandsavtal med olika länder, drev på för att öppna utvecklingsländernas jordbruksmarknader – samtidigt som man med näbbar och klor försvarade sina egna enorma jordbrukssubventioner.

Konsekvenserna har på många håll varit förödande. Tio år efter att det nordamerikanska frihandelsavtalet Nafta trädde i kraft 1994 hade Mexikos lilla överskott i handeln med jordbruksprodukter förvandlats till ett gapande underskott på nästan 3 miljarder dollar, och 1,3 miljoner bönder hade förlorat sin försörjning. När matkrisen slog till importerade landet 40 procent av sin mat och var därmed extremt sårbart för de stigande matpriserna. Samtidigt innebar storföretagens dominans på den inhemska marknaden, en följd av 80-talets avregleringar, att stigande matpriser sällan kom landets småskaliga producenter och familjejordbruk till del.

 

Liknande scenarion har upprepats i en lång rad länder i Afrika och Asien. Efter att ha varit mer eller mindre självförsörjande är Walden Bellos hemland Filipinerna i dag en av världens största importörer av ris, och drabbades därför hårt när priset nästan tredubblades inom loppet av fyra månader i början av 2008.

Ett annat land som granskas närmare av Walden Bello är Kina, som ofta pekas ut som ansvarigt för de stigande matpriserna. Med tanke på dess storlek är det oundvikligt att strukturella förändringar inom landet påverkar världsekonomin, men medelklassens växande köttkonsumtion är långtifrån den viktigaste aspekten.

 

Bello påpekar att det kinesiska kommunistpartiet, trots att det kom till makten med hjälp av landets bönder, länge prioriterat industrins tillväxt på bekostnad av landsbygden. Den politiken intensifierades efter partiets tolfte kongress 1984, då man antog ett program för snabb industrialisering baserad på långtgående integration i den kapitalistiska världsekonomin. Den nya färdriktningen har applåderats av Världsbankens ekonomer, men Kinas ekonomiska under har i många avseenden byggts ”på böndernas axlar”.

 

Sedan 80-talet har statliga satsningar på utveckling av jordbruket konstant minskat, samtidigt som landsbygden har beskattats allt hårdare för att finansiera investeringar i industrin och tiotals miljoner bönder tvångsförflyttats för att bereda plats åt vägar, flygplatser, dammar och fabriker.

Pressen på bondebefolkningen ökade ytterligare med Kinas medlemskap i världshandelsorganisationen WTO år 2001, som ledde till att de genomsnittliga jordbrukstullarna minskade från 54 till 15,3 procent – en snabbare minskning än något annat WTO-land genomfört.

Kinas WTO-medlemskap var en logisk konsekvens av kommunistpartiets nya inriktning. Genom att öppna sin marknad för jordbruksprodukter ville man säkra tillgången till andra länders marknader för kinesisk industriprodukter. Men för de inhemska bönderna var konsekvenserna förödande: 2004 registrerade Kina för första gången på många år ett underskott i handeln mot jordbruksprodukter. Enligt en rapport från Oxfam förlorade 720000 bomullsbönder sin försörjning på grund av billig import från USA.

 

Snarare än medelklassens ändrade matvanor är det enligt Bello det medvetna övergivandet av principen om självförsörjning som är huvudorsaken bakom Kinas växande jordbruksimport. Och svaret på frågan om den globala matförsörjningens framtid måste enligt honom också bygga på principen om ”matsuveränitet” – ett begrepp som lanserades av bonderörelsen Via Campesina i början av 90-talet och i många avseenden är motsatsen till den export- och marknadsorienterade politik som förespråkats av globala institutioner sedan slutet av 70-talet. Huvudtanken är att länders jordbruk i första hand ska vara inriktat på att försörja den egna befolkningen och först i andra hand på export, och att konsumenternas och odlarnas behov ska gå före företagens vinstintressen.

Enligt Walden Bello finns i dag ett gyllene tillfälle att påverka det globala jordbrukets framtid. Matkrisen och finanskrisen har avslöjat det rådande systemets sårbarhet, samtidigt som klimathotet fäster uppmärksamheten på det ohållbara i en livsmedelsförsörjning där komponenterna i en genomsnittlig måltid har transporterats hundratals mil innan de når middagsbordet.

Vissa tecken kan skönjas på att det enkelspåriga marknadstänkandet förlorar mark även i maktens kretsar. Redan i april 2008 förklarade Frankrikes jordbruksminister Michel Barnier att matkrisen var konsekvensen av ”för mycket frihandelsliberalism” och att utvecklingsländerna borde ta inspiration av EU och gå samman i regionalt självförsörjande block. I januari i år konstaterade Gideon Rachman i Financial Times att frågan om självförsörjning åter hamnat på agendan i takt med att tilliten till det globala marknadsmaskineriet avtagit.

 

För Rachman är det en hotfull utveckling: ”Vad som i slutändan står på spel är det system för globaliserad handel och öppna marknader som världen vant sig vid de senaste 30 åren”.

Utan tvekan ett mardrömsscenario för liberala ekonomer – men för globaliseringskritiker som Walden Bello och miljontals hårt pressade bönder i länder som Mexiko, Kina och Filipinerna innebär det en strimma av hopp efter 30 år i ett förtvivlat mörker.

Annons

Rekommenderade artiklar

Robotrevolutionen – verklighet eller myt?

Vissa varnar för massarbetslöshet medan andra ser det som en möjlighet att dela på jobben. Men hur kommer det sig att jobb som borde kunna utföras av maskiner redan i dag, inte gör det?

Fria Tidningen

Därför är vi fångar i skuldberget

I dag lånar bankerna ut pengar som aldrig förr till bostadsköp. Svenska hushålls skulder är nu över 90 procent av BNP. Men vad händer då om bostadsbubblan spricker och priserna rasar?

© 2017 Fria.Nu