Musik

Efter förra årets utsträckta femdagarsvariant av jazzfestivalen på Skeppsholmen tycks de ansvariga bakom arrangemanget ha bestämt sig för att korta ner såväl benämningen på tillställningen som längden på densamma. Fem dagars festival blev tre, och man kan väl förmoda att programmet som sådant även det skulle bli tajtare och mer fokuserat kring riktigt bra bokningar. Under lördagen, den avslutande festivaldagen, märktes främst tre akter bland de som turades om att framträda på de tre scener som ställts upp på den tyvärr vindpinade holmen: Chucho Valdés, John Scofield och Wayne Shorter.

Pianisten Chucho Valdés kanske stannade några extra dagar i huvudstaden – pappa Bebo Valdés, legendarisk kubansk bandledare och kompositör, bor nämligen enligt uppgift i Haninge. Och visst förvaltar Chucho arvet efter den fortfarande aktive Bebo på ett alldeles förnämligt sätt. Showen stjäls dock till största delen av trumslagaren och slagverkarna – det är ju trots allt afro-kubansk jazz det handlar om. En latindoftande version av klassiska Birdland ger upphov till igenkännande utrop hos publiken, och efter den därpå följande slagverksorgien intar sångerskan Mayra Caridad Valdés scenen och imponerar med scatsång under likaledes klassiska Bésame mucho. Regnet må falla och vinden må blåsa, men för en stund spelar det ingen roll när publiken leds i en rätt lyckad allsång av den karismatiska sångerskan.

För inte så länge sedan besökta John Scofield Sverige och Uppsalas konserthus med sitt senaste projekt, The Piety Street Band. Under lördagen var han alltså tillbaka på svensk mark med samma besättning. Tillsammans med välrenommerade musiker från New Orleans tolkar Scofield låtar ur den amerikanska musikskatten – framförallt olika typer av religiös musik. Och visst svänger det, precis som väntat. Jämfört med konserten i Uppsala verkar bandet nu redo att ta ut svängarna något mer än tidigare. Framför allt imponerar sångaren och pianisten Jon Cleary, men även Scofield själv känns mer hemmastadd i låtarna än vid det senaste besöket. Han har hittat hem till sina loopar och effektpedaler och när han spelar solo så är det samma krumbukter och experimentlusta som alltid.

Wayne Shorter är 77 år gammal och även om han kanske inte upplevs lika vital som konferencieren gärna vill låta påskina så har saxlegenden mycket kvar att ge. Vid första anblick oroar jag mig för att herrarna på scenen ska frysa – basisten John Patitucci ser fruset vilsen ut under de inledande momenten, fantastiske trumslagaren Brian Blade likaså. Shorter själv är endast iklädd skjorta men låter inte kylan störa honom. Musiken – ett enda långt stycke som pendlar mellan olika känsloyttringar, tematik och soloinsatser, påminner om det likaledes växlande framträdande som Wayne Shorter och samma kvartett bjöd på under spelningen på Stockholms konserthus för några år sedan. Shorter själv fungerar som lika delar häxmästare och dirigent – med små, små gester styr han sina medmusiker framåt. Brian Blade förtjänas att nämnas ytterligare en gång: hans ganska yxiga men ändå smidiga spel gör att han känns förtjänt av de många soloutrymmen han tilldelas. Det klingande resultatet påminner en hel del om Miles Davis elektriska period där ju Wayne Shorter mycket riktigt spelade en viktig roll. Efter ett kortare extranummer försvinner så kvartetten från scenen och förmodligen iväg till någon riktigt varm hotellsvit. De gjorde de i sådana fall helt rätt i.