Kvasireligiösa sånger direkt från köksbordet
ALBUM Let’s Change The World With Music ARTIST Prefab Sprout ETIKETT Kitchenware/Border
MUSIK
Samma dag som skivan dimper ner i brevlådan hemma läser jag på Per Sinding-Larsens blogg att ”Svenska Prefab Sprout-sällskapet” kallar till möte. Bara på skoj såklart, men nämnde kritiker är knappast ensam om att hålla Prefab Sprout och bandets kreativa motor Paddy McAloon synnerligen högt.
Let’s Change The World With Music var den försvunna skivan, den bortglömda juvelen, en samling sånger skrivna under början av 90-talet, tänkta som en uppföljare till konceptskivan Jordan: the Comeback. Parallellerna till Smile, den likaledes försvunna Beach Boys-plattan, bekräftas av McAloons lilla bekännelse i skivkonvolutet.
Men där Brian Wilsons uppstyckade popsymfoni uppenbarligen mådde bra av att sättas samman och se dagens ljus en sisådär 30-40 år efter inspelningen kan jag inte med den godaste av viljor säga detsamma om Let’s Change The World With Music.
I all väsentlighet bjuds vi här på en rad demoinspelningar som känns ganska ofärdiga. Av någon anledning blev det aldrig någon inspelning med resten av bandet, istället låter det som om herr McAloon suttit hemma i köket och rattat ihop en samling kvasireligiösa hyllningar till musiken i alla dess former.
Ljudbilden känns syntetisk och hopplöst daterad till det tidiga 90-talets stilidiom. Intressant i sammanhanget är att många andra skivor i bandets katalog inte bär samma tydliga spår av den tid de kom till i. Tidigare nämnda Jordan: the Comeback är en sådan skiva, men framförallt kommer man här att tänka på briljanta andraskivan Steve McQueen, som visserligen bär spår av 80-talet och producenten Thomas Dolby, men där det starka låtmaterialet väger upp och gör skivan tidlös.
Sådana låtar hittar vi dessvärre inte på detta senaste släpp. Undantaget är möjligtvis inledande Let there be music, som trots introduktionens rap (!) planar ut i en kanske inte fantastisk, men åtminstone bra låt.
Den McAloonska finessen i texterna upplevs också som ganska långt borta. Här ägnar han sig mer åt religiösa grubblerier som kanske hade passat bättre i dagboken, samt namedroppar både Miles Davis och Debussy på ett relativt krystat vis. Vi får hoppas att de andra försvunna Prefab Sprout-albumen det ryktas om funkar bättre.
