Utställningarna kretsar kring tid och långsamhet, nya möjligheter och ovanliga resor – och av samtidens mörka skuggor. Det finns dessutom mycket färg i parken: röda bollar, ett svart träd i stål, en blå stallport och en knallgul cirkel.

Det mest anslående verket är Anne Thulins röda jättebollar fastkilade i nio träd i parken. Verkets titel Double dribble anspelar på både basket och snedstuds. Bollarna signalerar lek, oväntade kast och nya lägen, glädje över att röra sig i en vacker park och känna stundens sorglöshet, och det är lätt att tänka sig att bollarna studsat genom parken för att till sist hamna där de är i träden.

Men allt är kanske inte sorglöst. Om man instämmer med Aristoteles tanke att alla ting har sin naturliga plats, kan bollarna kännas borttappade av dem som lekt, att människan glömt något i sin iver att behärska allting – likt barn som tappat bort bollen i gräset, så att den blir kvar där tills den vittrat sönder.

Den kritiska granskningen av vår tids vårdslösa vilja att kontrollera jorden är New York-konstnären Roxy Paines utgångspunkt. I Façade/Billboard har han monterat ett 14 meter högt träd i svart stålplåt på en stålställning. På håll kan det se ut som ett träd, men det är en kuliss. I det gamla Ryssland lurades kejsarinnan Katarina den stora av Potemkin, som gjorde kulisser som föreställde välmående byar; nu luras vi av reklamtavlornas amoraliska budskap om oändlig konsumtion: Kör på som vanligt! Vi fixar nya skogar om det behövs!

Trädets prekära situation betonas av att det verkar ha kastats mot affischställningen som en fågel som krossats mot ett fönster eller en insekt som träffats av flugsmällan – och blir på så sätt en metafor för hur livet fastnar i den övermäktiga, kommersiella fällan.

Både Anne Thulins och Roxy Paines verk anknyter till verk de gjort för Wanås tidigare. Anne Thulin ställde ut 1994 och målade då bland annat de stora stallportarna från 1700-talet. Nu har en av portarna målats om och återuppstått med full kraft – en mäktig manifestation i blått och en kontrast till bollarnas röda.

Sedan 1999 står ett träd i aluminium av Roxy Paine i parken. Han har för övrigt nyligen utfört ett grenliknande verk på taket till Museum for modern art i New York.

Även en tredje konstnär som medverkar i år, Ann-Sofie Sidén, har ett permanent verk i parken: skulpturen av den kissande kvinnan vid dammen Fidecommissum (2000). I år har Sidén dubbla roller. Dels visar hon en filminstallation, dels har hon i egenskap av professor på Kungl. Konsthögskolan initierat sina studenter till projektet En annan väg, som nu sammanfattas i Wanås.

Hösten 2009 red Ann-Sofie Sidén och kollegan Annette Felleson från Stockholm till Wanås. Ritten tog 38 dagar och resulterade i Någonstans i Sverige. Filmen, som visas på fyra dukar, präglas av ett utsökt ljud- och bildflöde. Stillbilder färdas sakta över rörliga bilder från den ena duken till den andra, som markering av rittens lugna skritt.

Sakta formar verket en mångdimensionell bild av människor och deras vardag över de fyra dukarna: mannen med rollatorn, lantbrukaren som kommer ut på grusplanen i strumplästen för att titta, löparen i den nedåtgående solen, killen vid busshållplatsen, begravningsgästerna som plötsligt börjar vinka, herrgårdens slutenhet, städernas butiker, sädesfältens vidder… Filmen känns som ett växelspel mellan det Sverige vi ser inifrån varje dag, och antropologens utifrånblick.

2003 skildrade Ann-Sofie Sidén på liknande sätt en ritt genom Texas. Om det beror på igenkänningsfaktorn vet jag inte, men det här verket känns mer konsistent.

Konsthögskolestudenternas En annan väg handlar också om resan från Stockholm till Wanås, en resa som skulle göras till fots, per cykel eller på något annat resurssnålt sätt. Resorna har resulterat i film, musik, måleri, skulptur, teckning, installationer och performance. Jag hade väntat mig mer av deras resa, men två verk – som båda lämnar det praktiska kring själva resandets mödor – är klart intressanta.

Det ena är Malin Holmbergs I will stop loving you, en cirkel i starkt gul kalkfärg mellan en grupp träd i parken. Men det är inte enbart en yttre plats, för trädstammarna har delvis bemålats med gult som för att betona att detta också kan vara en rörelse, ett tidlöst skeende eller en inre plats.

Det andra verket är Filippa Barkmans Still south I went and west and south again – en naken barnkropp sedd bakifrån – från båda hållen. Gestalten kan ses som den anonyma människan man kan möta överallt och var som helst, och som man kanske funderar mer över när man på en resa ser människor leva sina okända liv, simultant men oåtkomliga för resenären och för varandra.

Jakob Ingemansson fokuserade på kommunikation under sin färd och med Epiphyte Telestrielle (E.T.) försöker han återge informationen som han sände och tog emot via mobiltelefonmaster och servrar. Hans verk liknar klor och de rör sig långsamt efter de ettor och nollor han i långsamt tempo förser det med under hela sommaren.

Mindre exakt är Klas Eriksson, som gjorde en uppdiktad resa till Wanås. På nätet berättade han om sina allt vådligare äventyr som sjöman, medan han gick sträckan till Wanås på ett löpband i sin ateljé i Stockholm.

För Magnus Dahl blev resans övernattningar och skydd en central fråga och hans ombonade cykelvagn har inspirerat honom till kokongliknande former som han hängt i ett av parkens träd, medan den arkeologiskt inriktade Mikael Lindahl i en film redovisar hur han funnit och blottlagt en gammal torpargrund under parkens växtlighet.