Han spelar i en tusenårig tradition | Fria.Nu
  • Bernt Lindström tillverkar sina instrument själv, från kohorn och bockhorn.
Fria Tidningen

Han spelar i en tusenårig tradition

En av de mest särpräglade traditionerna inom svensk folkmusik tillhör vallhornet. Bernt Lindström är riksspelman på vallhorn, som han tillverkar själv av kohorn. Niels Hebert har träffat honom.

Kanske har någon en stilla natt i Lingbo hört vallhornet ljuda, närmare bestämt från fäboden i Kättan några kilometer in i skogen. Där i gränslandet mellan Gästrikland och Hälsingland har Bernt Lindström, som bor i Ockelbo, spelat in en cd med 24 vallåtar, polskor och folkliga koralmelodier.

Bernt Lindström spelade in skivan på nätterna, för då är det tyst. Då får han också med skogsklangen, som han säger.

Logiskt nog släppte han sin skiva på Kättan, en lördag då solen sken. Kanske hade han då på sig sitt silvermärke som visar att han är riksspelman på vallhorn, men det är inget han talar vitt och brett om.

Bernt Lindström har spelat kohorn och bockhorn i närmare 40 år. Han har provat alla möjliga instrument, men när det gäller horn handlar det om passion, erkänner han. Han säger att han kan jobba många timmar för att göra i ordning ett horn medan han tänker att det här kan bli det perfekta hornet.

Hornet ska kokas och rensas från innanmätet och sedan ska de mellan tre och fem hålen borras som på en flöjt. Tonen kan också ändras genom att man använder handen som sordin. Det behövs alltså inga rör, klaffar eller munstycken som på andra blåsinstrument. Fast det börjar bli ont om horn. Kalvarna avhornas, som det heter.

Det var längesen passionen drabbade Bernt Lindström. Då hade han gått ett år på gymnasieutbildningen vid Musikkonservatoriet i Falun och bodde hos farmor och farfar i Lingbo på sommarlovet. På gården hittade han ett gammalt kruthorn, som han tyckte påminde om vallhorn han sett på Dalarnas museum i Falun, där det finns ett horn som är omkring 2 000 år gammalt.

Han lyckades till slut få ljud i kruthornet. Snart hittade han också ett kohorn som han rensade ur och sedan satt han på vagnen på väg till och från skogen när han hjälpte farfar med veden – och blåste.

– Traktorn brummade, farfar hörde ingenting på grund av dålig hörsel och jag satt på vagnen och blåste för fullt. En enda ton, men jag tyckte att det var fantastiskt. Jag blev salig. Och jag är fortfarande fascinerad.

Så småningom blev Bernt Lindström musiklärare i Bollnäs. Han är född och uppvuxen i Valbo utanför Gävle och har bott i Lingbo och i Stjärnsund, där han hade djur. 2011 flyttade han till Ockelbo.

Passionen har hållit i sig.

– Jag grävde bland slaktavfall på Bollnäs slakteri för att hitta kohorn medan stora råttor sprang efter väggarna. Jag letade efter det perfekta hornet, det optimala hornet.

Vallhorn är en smal genre. Bernt Lindström uppskattar att det finns omkring 50 personer i landet som spelar horn. Men vallhornets historia är lång. Vid 1500-talets början började gårdarna bygga fäbodar för djurens sommarbete. Djuren vaktades av äldre flickor och unga kvinnor som bodde på fäboden under sommaren.

Livet på fäboden var ingen idyll. Det var inte att sitta i nystruket förkläde, blåsa i hornet och titta på nöjda kor och getter. Det var slit, inte bara att valla djuren runt till olika betesmarker efter ett schema, det var också att mjölka, kärna smör och göra ost. Det var noga med rengöring och disk, eftersom det var mjölkprodukter man hanterade. Och så skulle man sticka, ibland medan man vallade djuren, och när kvällen kom ta fram näver och vidjor och göra korgar, dosor och askar och andra ting till hushållet.

Med sina röster, lurar och horn kunde kvinnorna driva eller samla ihop djuren. Det fanns kolåtar, getlåtar och fårlåtar.

– Det blev kvinnornas musik, på fäboden slapp kvinnorna husbonden och drängarna, säger Bernt Lindström.

När han lyfter på hornet och spelar denna blåsiga junidag i Ockelbo svarar korna som betar en bra bit bort. Det är normalt. Det finns något i vallhornets ton som lockar djuren.

– Kvinnorna kunde också skrämma bort varg och björn med hornet. De kunde uttrycka sin glädje när de hittat ett djur som kommit bort och de kunde ha kontakt med andra fäbodar och varna för varg och björn.

– Det fanns varken telefon eller vägar. Hornet kan man se som ett av kvinnornas arbetsredskap.

Men också magi var inblandad. Hornet fick absolut inte läggas på marken. Då kunde det tappa sin kraft.

Bernt Lindström säger också att det fanns de som sa att kvinnorna inte skulle spela med alltför många krusiduller. Det kunde locka både varg och björn. Det låter som en tidlös manlig synpunkt.

I dag vill många ha det ursprungliga, det äkta. När folkmusiken upptecknades i början av 1900-talet var det förstås av avgörande betydelse vad de som samlade in spelmännens låtar ansåg vara folkets musik.

Men när Bernt Lindströms vallhorn ropar ut sin starka, höga ton och håller den där, då fylls världen av en stämma som betyder: Kom, här är jag! När de första starka tonerna söker sig ut i världen, över berget, in bland träden slår det mig hur nära musik kan ligga tystnaden. När tonerna klingade mot skogstystnaden då fanns här djur som höjde på huvudet och lystrade, som fångade in de borttonade klangerna.

Vad är äkta? I det här fallet tycks mig sanningen skriven med stora bokstäver: musiken var inte bara arbetets redskap, det var också känslornas. Förutom hornets starka rop finns berättelser i vallåtarna. En kolåt börjar som ett välstämt skri som nog kan nå miltals, men bakom skriet talar känslorna och drömmarna. Möjligen romantiserar jag, men i Bernt Lindströms spel finns utrymme för att uttrycka tankar och känslor som jag tänker aldrig hann formas under långa dagar med djuren, mjölkningen, slöjdandet.

Annons

Rekommenderade artiklar

Hocines musik tar sig upp på scen

Amina Hocine har levt och andats musik så länge hon kan minnas. Hon är nu aktuell som teaterkompositör vid Folkteatern och USA-turné med Olof Dreijer.

Göteborgs Fria

Närområdet utforskas med nya ögon

UngaTur gräver där de står. Den nya föreställningen utspelar sig i Kärrtorp och försöker få oss att upptäcka vår omgivning på nytt.

Stockholms Fria

© 2019 Fria.Nu