Krönika: Måttfullhet en grogrund till censur | Fria.Nu
Fria Tidningen

Krönika: Måttfullhet en grogrund till censur

Vad handlade revolutionen i Egypten om, på ett allmänmänskligt plan? Hur såg Egypten ut innan den 25 januari 2011? Niels Hebert reflekterar kring ett möte med filmaren Amal Ramsis, vars dokumentär Forbidden hade Sverigepremiär i förra veckan.

Man censurerar sig själv, sedan censurerar man andra… till slut bryr man sig inte om sanningen.

Den egyptiska feministiska filmaren Amal Ramsis ord hänger kvar i salen i den före detta Missionskyrkan i Mehedeby. Hennes dokumentärfilm Forbidden har på måndagskvällen haft Sverigepremiär i kyrkan som numera är bibliotek skapat av Arne Ruth, tidigare kulturchef på Dagens Nyheter, och hans hustru Haideh Daragahi.

Hur kunde så mycket vara förbjudet? Inte här, utan i Egypten. Och inte nu, men strax före revolutionen som hade sitt centrum på Tahirtorget i Kairo och nådde sin kulmen för mindre än ett år sedan.

I filmen intervjuas människor om vad som är förbjudet. Man får inte uppträda opassande på gatan (som att kyssa någon, ibland inte ens hålla om varandra; det beror på polisens humör för dagen), inte filma på gatan, inte köpa en mp3-spelare, inte vara ute sent utan skriftligt tillstånd om man bor på universitetens elevhem. En kvinna berättar att hon inte kan besöka sina väninnor hur som helst, en annan att barn över en viss ålder inte får leka på gatan.

– Jag bryter mot tio-femton förbud varje dag, säger en man.

– Jag kan inte ta av mig min schal, säger en kvinna, den har inte med religion att göra, mina kläder är en uniform.

Visningen av filmen i Stockholm hade strulat, så Arne Ruth tog Amal Ramsis och filmen till Missionskyrkan där han bor ibland. Folk kom från alla håll – som för att bevisa Arne Ruths påståenden att allt intressant inte händer i Stockholm och att det är lätt att ta sig till Mehedeby.

Att försöka förstå meningen och orsakerna till alla förbud är som att titta rakt in i en betongmur. Det är obegripligt, ovärdigt och förnedrande. Och absurt, grymt och begränsande.

Varför är det så hotfullt att kyssas på gatan? Är det att hota säkerheten, polischefens fördomar, tron att andra (högre makter) tar illa vid sig? Varför är alternativ hotfulla, går världen i spillror av ett tvivel? Vad är det för psykologiskt svart hål som skapar sådana idéer? Publiken grubblar.

– Men har det inte blivit annorlunda nu? undrar publiken tyst.

– Ledarna är nya, men systemet detsamma, säger Amal Ramsis.

Ändå är hon optimistisk. Om ett par år måste Muslimska brödraskapet utlysa val, vilket de kommer att förlora. Om tio år, då är det gamla systemet borta. Vi kan andas ut. Åtminstone om Egypten. Men det finns många andra länder.

– Glöm inte er själva, säger Amal Ramsis och ser ut över salen. Hur mycket har skrivits om Ship to Gaza i år. Inte så mycket, och jag är säker på att det är av hänsyn till Israel.

Ingen protesterar.

– Har ni läst om de senaste demonstrationerna på Tahrirtorget? undrar hon.

Det har väl inte många.

– Det beror på det amerikanska presidentvalet. Att skriva och prata så mycket om USA har betytt censur av mycket annat som händer i världen.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu