SVT sätter ord på tystnaden | Fria.Nu
Fria Tidningen

SVT sätter ord på tystnaden

SVT:s dokusåpa Konstkuppen och dess programledare Lena Philipsson har sågats av kritikerna. Niels Hebert tycker att programmet är ett exempel på genial folkbildning.

KRÖNIKA

Det är absurt att Lena Philipsson är programledare i en dokusåpa om konst. Men det absurda kan ibland öppna verkligheten – som Konstkuppen i SVT.

Usch och fy, vad dåligt, felfelfel, utbrister delar av kultureliten. ”Lekprogram och flörtkuleverkstad”, skriver Erica Treijs i Svenska Dagbladet och ”Grandiost självmord av SVT”, tycker Anders Olofsson på sajten Konsten.net.

I Konstkuppen gör en konstnär ett verk på en vecka. Fyra avsnitt har sänts med konstnärerna Elisabeth Ohlson Wallin, Peter Apelgren, Marianne Lindberg De Geer och Carolina Falkholt (Blue).

Kanske tänkte SVT undersöka vad det är med konsten som gör att den kan ställa till skandal. Så med Konstkuppen brakar tv in i småstaden, för så ska det vara, eftersom ”det inte händer så mycket på en liten ort, och då blir allt spännande”, som Lena Ph råkade säga i avsnittet med Blue. Så kritikerna har rätt?

Nej, för de förstår inte att Konstkuppen inte är gjord för dem. De ser inte att detta är folkbildning om varför konsten är viktig och att ”skandaler” ofta beror på att konstnärer väcker outredda frågor och dolda konflikter, ungefär som djurrättsaktivister, kärnkraftsmotståndare och fredsrörelsens olydiga.

Alla gillar Lena Ph. Hon är så käck, Som kändis är hon trovärdig både för folket i såpan och för tv-cheferna. Det är Konstkuppens sämsta sida. Vi möter yrkesfolk som kastar allt de har för händer för att hjälpa till. Lena Ph går alltid till frisören för att bli fin till ”invigningen på lördag” och pratar med vanliga människor. Hon skapar god stämning och frågar alla människor om det inte finns några i stan som inte gillar vad konstnären håller på med. Nej, det tror vi inte, ler folket hos frisören.

Men hon kan också ställa riktigt bra frågor, även om konst.

Jag trodde att kritikerna skulle ligga lågt eftersom Elisabeth Ohlson Wallins altarfotografi med hbtq-personer i paradiset kom i retur från kyrkorådet i Skara. Med hälsningen att ”den typen av politisk handling hör hemma på en annan arena än som altartavla i Skara domkyrka”. Och att det ”är kyrkans idé att alla oavsett ras, kön, sexuell läggning, ålder etc skall kunna tillbedja samma Gud inför samma trons bilder”, skrev kyrkorådet, och låtsades inte om att det var en portabel tavla som de som önskade kunde rulla fram. Tolerans som vapen mot hbtq-personer alltså! Det är lite hårdare än flörtkulor.

Marianne Lindberg De Geers verk om sin fars självmord 1959 i lägenheten i Köping är också starkt. Sedan det året har 243 personer i Köping tagit livet av sig, hade hon räknat ut. Vad betydde det för deras anhöriga? En del kom till torget i Köping och berättade. De fotograferades i en gruppbild bland anonyma personer som inte hörde till de anhöriga. ”Vi är ett särskilt folk”, sa konstnären. Jag tror många förstod vad hon menade.

Hennes verk gav det nedtystade ord. På psykakuten avböjde man, men hennes gamla skola tog gärna emot fotot.

Och det var fint att få se graffitikonstnären Blue, Carolina Falkholt, måla en 250 kvadratmeter stor vägg vid sin gamla skola i Bengtsfors. Hon berättade om graffitin som en väg till en annan värld, om väggar som ropade att de ville målas och hur hennes drömmar flätades samman med färgerna och väggen. Däremot funkade inte avsnittet med Peter Apelgren i Osby.

Kvar i serien är två intressanta konstnärer: Juan Pedro Fabra Guemberena och Johan Zetterquist. Bänka er med Lena Ph! Om ni inte hör till kultureliten vill säga.

Del 5 av 6 handlar om vapenfetischisten och konstnären Juan-Pedro Fabra Guemberena och sänds nu på onsdag, den 6 februari. Sista delen sänds den 13 februari.

Annons

Rekommenderade artiklar

Munch målade själens källarskrubb

I år firas konstnären Edvard Munchs 150-årsjubileum. Niels Hebert påminner om några centrala verk och tecknar en skiss av konstnärens bakgrund, som lär ha varit ett rent helvete.

Fria Tidningen

Leatherface – ett offer för kapitalismen

Ännu en film om den kannibalistiske mördaren Leatherface har just haft premiär. Martin Holmström påminner om Toby Hoopers kultförklarade original, som har vad efterföljarna kanske saknar: en inneboende samhällskritik.

Fria Tidningen

Attackerna mot vänstern är en väckarklocka

I Storbritannien: en brandattack mot en anarkistisk bokhandel. I Finland: ett knivattentat under en bokpresentation om högerextremism. Och Finlands utrikeshandelsminister undrar vad skillnaden mellan Europas höger- och vänsterextrema är.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu