Pugilist infriar förväntningar | Fria.Nu
  • Rovdjurskvinnan och Kycklingmannen är ett nyskrivet drama av Martin Theorin.
Göteborgs Fria

Pugilist infriar förväntningar

Pugilists ständigt lika samhällskritiska käftsmällar går för det mesta in när de ger föreställningen Rovdjurskvinnan och Kycklingmannen.

Långt innan jag satt mig vid Pugilists enkla arenascen i Konstepidemins Blå huset kittlar förväntningarna inför vad den vilt rundpallande Martin Theorin nu kan ha hittat på. Bara titeln Rovdjurskvinnan och Kycklingmannen sätter igång tankarna om hur hans avancerade genusteorier eventuellt lyckats hittat sin sceniska praktik. Och, just det, det har de gjort.
Förra gången förmedlades pjäsens idédiskussion genom en parafras på klassikern Lång dags färd mot natt. I den nya föreställningen ekar den genom ett betydligt mer genomskinligt Glasmenageri än vad Tennessee Williams någonsin kan ha avsett.
I originalet lever pjäsens moder kvar i svunna tiders verklighet, och försöker fösa ihop sonens arbetskompis med sin handikappade dotter. Men Theorin har bytt ut modern mot en fader i Conny Hobergs skruvade gestalt; helt kongenialt med syftet att låta karaktären dröja kvar med ena foten i ett stendött svenskt folkhem, med den andra osäkert vacklande i nutidens undflyende trottoarkänsla.
Dottern är, i Theorins pjäsversion, påkörd av en truck utanför Coop och sitter i rullstol. Men det underliggande dramat fungerar överraskande bra. Anders Sanzén gör något alldeles extra av sonens roll, Christin Maroun som dottern är rörande vek i all sin blyga längtan efter kärlek, medan Mikael Lundgren ger den, över glödande kol, balanserande kompisens nördiga osäkerhet ett träffsäkert ansikte.
Pugilists ständigt lika samhällskritiska käftsmällar går för det mesta in när de bakas in i detta dramatiska sammanhang. Bara Conny Hobergs ljuvligt felaktiga uttal av centrala begrepp, eller hans hasande över scengolvet i blekvita långkalsonger med ett Gällivarehäng som halkat på tok för långt ned över rumpan, är värt biljetten. Men föreställningens kritiska blick hämtar mycket av sin styrka ur pjäsens alltmer vidgade glapp mellan skilda tiders syn på hur begreppet demokrati egentligen skall uppfattas.

Arikeln är tidigare publicerad i Bohusläningen.

Fakta: 

Rovdjurskvinnan och Kycklingmannen
Scen: Teater Pugilist på Konstepidemin, Blå huset Pjäs:Manus, regi: Martin Theorin
I rollerna: Conny Hoberg, Christin Maroun, Mikael Lundgren, Anders Sanzén

Annons

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2017 Fria.Nu