Regidebut som brister i spelrytm | Fria.Nu
Fria.Nu

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Skådespelaren Peter Harryson regidebuterar med en föreställning som brister i spelrytm, men då han valt att fokusera på aktörerna blir resultatet ändå inte alls så dumt. Bara Ulf Dohlstens briljanta komedispel är värt inträdesbiljetten. Så fort han är närvarande på scenen (vilken närvaro sedan!) rycker denne komiske ekvilibrist med sig allt och alla i en situationskomik så laddad att klockorna stannar. Att som Dohlsten gestalta den kvinnohatande Riddaren av Ripafratta, velande likt en åsna mellan flerfaldiga hötappar, med sinnesförvirringen fysiskt präntad i hela uttrycket, är inget annat än mästerligt. Samtidigt är det fruktansvärt roligt.

Det är förstås konflikten mellan denna roll och värdshusvärdinnan Mirandolinas pedagogiskt lustfyllda, genusorienterade utmaning mot männens trånande svaghet, som driver det hela. En snål markis utan pengar, en greve med fickorna fulla av gulddukater och värdshusets unge betjänt Fabrizio, sätter snurr på Goldonis komedi. Ja, komedi, förresten. Harrysons regi försöker driva upp föreställningen till farsens gapiga tempo, men lyckas inte särskilt bra. Ljudet spricker alltför ofta när replikerna skriks rakt in i kindmikrofonerna. Scenografin består endast av några stolar och tre enkla, taffligt målade dörrar på hjul. De används såväl listigt som lustigt i mer än en spetsfundig situation.

Men farstempot skorrar svårt mot Goldonis finstilta komeditext, en text som ändå med viss elegans hottats upp till modernt språkbruk. Det märks så väl i Dohlstens helt excellenta uppvisning av komedispelets mer subtilt drabbande udd. Johan Gry underhåller med solid teatral utstrålning som makalöst ädel markis, liksom Pia Edlund, som också lyckas gjuta sin fantastiska västgötska kvinnofigur i komedins form. Hon spelar en av två skådespelerskor, Suzanne Rangstedt gör den andra. Goldoni behöver dem för att tillfälligt locka bort de trånande ädlingarna från Mirandolina. Hon kan då ägna all sin kraft åt att alltmer metodiskt förföra den allt mindre stoiske riddaren. Men spelet präglas alltså av viss obalans, förhoppningsvis kan de reduceras till ojämnheter som kan slipas ned efter några föreställningar.

Caisa-Stina Forssberg, Uld Dohlsten och Johan Gry i Värdshusvärdinnan.

Foto: Hans Wretling.

Fakta: 

Teater

Värdshusvärdinnan Scen Gunnebo Slott och Trädgårdar i samarbete med Riksteatern Av Carlo Goldoni Regi Peter Harryson I rollerna Ulf Dohlsten, Leif Edlund, Pia Edlund, Caisa-Stina Forssberg, Johan Gry, Ola Hedén, Suzanne Rangstedt

Annons

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

En riktig fullträff för Stadsteatern

Oj vilken pjäs, vilken iscensättning, vilken musik! Howard Korders lätta koncisa drama om storstadens puls får skimrande poetiskt liv av schweiziske regissören Stefan Metz, scenografen Alex Tarragüel Rubio och Max Mitles magnifika ljussättning. Anna Ternheims sång i bitterljuvt skevande arrangemang av Frank Sinatras platsbestämmande evergreens gör inte det hela sämre. Skådespelarna lyser ikapp med varandra under ett magiskt gestaltande strålkastarljus.

Göteborgs Fria

© 2018 Fria.Nu