Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Den handlar om tre kvinnor, spelade av Elmira Arikan, Viktoria Folkesson och Annika Nordin, Zura, Tamara och Olga. De representerar lika många olika grupper som av skilda anledningar befunnit sig på teatern i Moskva under det gisslandrama, som avbröt föreställningen Nordost. Flera hundra människor avled av den gas som ryska säkerhetstjänsten lät släppa in för att oskadliggöra tjetjenska rebeller.

Det verkligt betydelsefulla i denna föreställning är inte bara skådespelarnas förmåga att konstlöst gestalta dessa kvinnors vardag. Dessutom tror jag att det beror på en ovanligt samfälld spelrytm att föreställningen så till den grad lyckas genomsyra sin publik med närhet. Utan vidare kan jag identifiera mig med var och en av dem. Deras förväntan, livfulla vardagsberättelser, förluster och deras rädsla, sorg och förtvivlan, blir lika mycket min.

Birte Niederhaus regi fokuserar på rytm i både repliker och i skådespelarnas fysiskt uttrycksfulla rörelser över scenen. Under ett par ytterligt långa pauser avbryts spelet. Vi ser de tre i olika vilopositioner sittande i publikgradängen belysta av varsin spot. Mina inre bilder av situationen på teatern väller fram och uppfyller salongens totala tystnad med vapenhot och oväsen. Niklas Erikssons musik verkar i samma riktning; klanger och basgångar förstärker dramats allt starkare anspänning.

Jämfört med alla overkliga nyhetsflashar i teverutan, vars traumatiska händelser jag sällan ges en chans att identifiera mig, med framstår detta, blott drygt timslånga dramatiska skeende som en vidöppen port till ett annat slags närvaro. Dramat är på det viset, men ytterst vagt, besläktat med Niklas Rådströms De Onda, som just nu spelas på Stadsteaterns Nya Studion. Styckena har det gemensamt, att de önskar förmå oss att betrakta vår omgivning med klarare blick.

Det stora är, att båda lyckats genomföra vad de föresatt sig.

Fakta: 

Nordost
Scen: Folkteatern, Lilla scenen
Av: Torsten Buchsteiner
Översättning: Marc C Mathiesen
Regi: Birte Niederhaus
Scenografi, kostym: Karin Dahlström
Musik: Niklas Eriksson
Ljus: Anna Wemmert Clausen
Mask: Lars Carlsson, Linda Bill
I rollerna: Elmira Arikan, Viktoria Folkesson, Annika Nordin

Nordost
Scen: Folkteatern, Lilla scenen
Av: Torsten Buchsteiner
Översättning: Marc C Mathiesen
Regi: Birte Niederhaus
Scenografi, kostym: Karin Dahlström
Musik: Niklas Eriksson
Ljus: Anna Wemmert Clausen
Mask: Lars Carlsson, Linda Bill
I rollerna: Elmira Arikan, Viktoria Folkesson, Annika Nordin

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

En riktig fullträff för Stadsteatern

Oj vilken pjäs, vilken iscensättning, vilken musik! Howard Korders lätta koncisa drama om storstadens puls får skimrande poetiskt liv av schweiziske regissören Stefan Metz, scenografen Alex Tarragüel Rubio och Max Mitles magnifika ljussättning. Anna Ternheims sång i bitterljuvt skevande arrangemang av Frank Sinatras platsbestämmande evergreens gör inte det hela sämre. Skådespelarna lyser ikapp med varandra under ett magiskt gestaltande strålkastarljus.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu