Expressiv show i kortformat | Fria.Nu
Göteborgs Fria

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Ta bara valet av skådespelare, Claudio Salgado, chilenare, som med vältränad kropp och säker fysisk utstrålning, alltifrån de första replikerna lägger på mycket språklig brytning. De ord han använder, är så vulgärt råa i karaktärens sexfixerade uttryck, att de också omedelbart och bisarrt speglas i hans ursprung. Att han har problem med att identifiera sig med svenska mansroller blir hastigt mer än uppenbart.

Men ovanstående exempel är bara det yttersta skalet i lökens komplikation, om uttrycket tillåts. Berättelsen balanserar irrande mellan ställningsbyggarjobb och en nyfunnen, genial utgång, från en mer människovänlig tillvaro i garderobsmörkret, till transvestismen. Den utgör en enda omöjlig möjlighet som, för denne man, till slut ändå framstår som problemets lösning.

Under monologens koreografiskt tryfferade utspel, ikläder han sig långsamt både argumentation och nödvändiga attribut för en storstilad sorti, i svart dekolleterad klänning, blond peruk och högklackade skor ut mot kvällskylan. Då har han också med ett mycket expressivt speluttryck hunnit gestalta mannens självgenererande utanförskap i Theorins komiska tragedi om genusidentitet. Queer, var väl ordet.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.

Fakta: 

Snackmupp i TV
Scen: Teater Pugilist i Blå huset på Konstepidemin
Manus, regi, koreografi: Martin Theorin
I rollen: Claudio Salgado

Snackmupp i TV
Scen: Teater Pugilist i Blå huset på Konstepidemin
Manus, regi, koreografi: Martin Theorin
I rollen: Claudio Salgado

Annons

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

En riktig fullträff för Stadsteatern

Oj vilken pjäs, vilken iscensättning, vilken musik! Howard Korders lätta koncisa drama om storstadens puls får skimrande poetiskt liv av schweiziske regissören Stefan Metz, scenografen Alex Tarragüel Rubio och Max Mitles magnifika ljussättning. Anna Ternheims sång i bitterljuvt skevande arrangemang av Frank Sinatras platsbestämmande evergreens gör inte det hela sämre. Skådespelarna lyser ikapp med varandra under ett magiskt gestaltande strålkastarljus.

Göteborgs Fria

© 2018 Fria.Nu