Ett skogspolitiskt paradigmskifte
Tystnad har mött den nya skogsutredningen. På uppdrag av regeringen har Statens Lantbruksuniversitet utrett möjligheten till intensivodling av skog. Detta är den sista i en rad utredningar gällande hur det svenska skogsbruket ska kunna intensifieras. I slutet av januari presenterades så en skogsutredning som öppnar dörren för intensivodling av skog på 10–15 procent av den svenska skogsmarken. Till att börja med. I längden på upp till 40 procent av marken. Utredningen föreslår att genom en intensivare gödsling och en ökad användning av klonade plantor och främmande träslag ska produktionen kunna öka kraftigt.
Redan i dag är mer än 1 800 arter i den svenska skogen rödlistade. Nästan samtliga på grund av skogsbruket. Redan i dag är det i praktiken ekonomi som går före naturvård i skogspolitiken. Redan i dag är vi långt ifrån att uppnå målen för biologisk mångfald i skogen.
Med ekonomisk tillväxt för ögonen vill utredarna skapa stora monokulturer, utestängda för biologisk mångfald. Plantager med en omöjlig livsmiljö för de allra flesta av skogens naturligt förekommande djur- och växtarter. Så tät att det inte går att gå i den, att fåglar inte trivs (70 procent färre fågelarter i intensivodlade marker, enligt utredarna).
I utredningen föreslås inplantering av contortatall och hybridasp. Införandet av främmande arter är ett av de största hoten mot biologisk mångfald. Exemplen världen över på hur inplanterade arter sprider sig, tar över och rubbar ekosystem är oräkneliga. Just contortatallen är en art som klassas ”invasiv”, det vill säga den sprider sig av egen kraft, kan konkurrera ut andra arter och skada ekosystemet den introducerats till.
Den föreslagna gödslingen av den intensivodlade skogen kan, enligt utredarna, innebära att kväveläckaget från skogsbruket till havet ökar med mer än 30 procent. Bland annat till Östersjön.
Eftersom det finns så stor osäkerhet om konsekvenserna av intensivodling föreslår utredarna att utvecklingen i den intensivodlade skogen följs kontinuerligt till exempel genom riktade forskningsinsatser. Istället för att följa någon slags försiktighetsprincip ska vi alltså satsa på ökad produktion och se vad som händer. Och förhoppningsvis kunna rätta till misstag i efterhand. Som om skogen och ekosystemen finns i en park vi kan sköta och kontrollera. Det här handlar om ungefär fyra miljoner hektar mark. Till att börja med. Det är naturligtvis fullständigt omöjligt att kontrollera. Hoppas på det bästa går det ju förstås alltid att göra.
Utredningen har väckt starka reaktioner hos remissinstanserna. Till exempel Artdatabanken, som i sitt remissvar skriver: ”Vi bedömer det som en helt orimlig föreställning att begångna fel kommer att kunna återställas, när effekterna efter lång tid visar sig.” Samt Naturskyddsföreningen som ”med skärpa avvisar” utredningens förslag. För att nämna några.
En av författarna bakom utredningen säger: ”Det tar 60–70 år innan vinsten av ett intensifierat skogsbruk faller ut om vi börjar i dag. Därför är det bråttom med att fatta besluten.” Det är inte att undra på att det är bråttom. Insikten om vad som kan bli konsekvenserna om detta genomförs skulle kunna orsaka ett ramaskri.
Men än så länge är tystnaden kring det här i det närmaste total. Systemskiften och stora förändringar tenderar att bli så ogripbara och stora att de kan genomföras innan någon riktigt hinner förstå vad som hänt. Visserligen är svensk skog i ett skriande behov av en ny skogspolitik, en skogspolitik där biologisk mångfald är ledordet och där kalhyggesbruk inte är regel. Men skogen är inte i behov av en ny skogspolitik där följderna är svåröverblickbara och kan leda till ekologiska katastrofer. Utan att någon reagerar.
