Fria Tidningen

Barnmusik som den var förr – bättre

Barnmusik. Vad är det? Musik vars målgrupp i första hand är barn kanske.

När jag var barn lyssnade jag bland annat på Jojje Wadenius, James och Karin, Magnus, Brasse och Eva och Trazan & Banarne.

Kvalitativa grejer. Kultur för barn hade en annan status då. Togs på ett annat allvar. Det var självklart att skivor för barn också skulle spelas in i riktiga studios, med riktiga instrument, få ta sin tid och kosta sina pengar att göra.

Fem myror spelades in i stor SVT-studio med levande orkester och specialkomponerad musik – som de största pratshowerna för vuxna i dag.

Sedan hände något. Syntarna och trummaskinerna tågade in. Klasse Möllberg blev korkad och började göra smurfsånger istället för att spela banjo och ukulele och sjunga med riktig röst.

Och det där har liksom levt kvar. Anders (Lundin) och Putte (Lars in de Betou) gör utmärkta låtar för barn, men produktionen motsvarar inte kompositionernas kvalitet – och det låter lite plastigt. På låtsas.

Därför är det så skönt att i år få lyssna till flera skivor som minner om barndomens. Just i det att de är gjorda på riktigt.

Peter Pop skulle med ”vuxnare” texter kunna spelas på vilken radiokanal som helst. Han har dessutom haft den goda smaken att samarbeta med elever från Språnget på Öjersjö Brunn Skola – de medverkar på skivan och FUB (föreningen för barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning) ger ut den. Hans teman går väl ihop med föreningens målsättningar.

Jag är den jag är kan ses som plattans programförklaring – alla, oavsett hudfärg, handikapp och annat – har rätt att finnas till och göra vad de vill.

Men han hinner med allt möjligt i de tolv sångerna. Kamratskap i Min polare, sol, bad och strandliv i Hi five på stranden, rättvisemärkt kost från ursprungsländerna i Bananerna i Congo, cykelhjälmspropaganda i mitt personliga favoritspår Melon (”Ditt huvud är mjukt som en melon, kan inte köpa ett nytt för en miljon”), klimatförändringar i El Niño och behovet av ensamhet och en morfar i Kojan.

Alltsammans är proffsigt producerat i Pops egen studio i Jonsered och han spelar i stort sett allting själv. En riktig begåvning. Inte minst som låtmakare.

Begåvade är också göteborgska duon Sockiplast – Jonas Slättung och Tommy Svensson. De gör till skillnad från Pop övervägande akustisk musik som påminner starkt om nämnda Wadenius – akustisk och trallvänlig med finfina texter. Skivan har lite mer känsla av hemmabygge än Peter Pops fullblodsproduktion, men utan att för den skull vara sämre.

En trend man kan notera på dagens barnplattor är låtar om att leva med skilda föräldrar. En sådan finns på både de nämnda skivorna. Älskar er båda ändå heter Peter Pops variant och Jag har två rum kallar Sockiplast sin (”Jag har två rum – ett hos pappa och ett hos mamma, jag har två rum och jag önskar att de var samma”.) Det är den sistnämnda som drar det längsta strået i mina öron.

Också Sockiplast hinner med många väsentliga ämnen i sina 15 sånger. Att kärlek är för barn såväl som för vuxna i 3 850 grader, allergikerns husdjursbekymmer i Djur, döden i Gammelfarmor, mörkrädsla i Varulvsvisan, vänskap i Snälla, tama killar + Vi hör ihop, matglädje i Åh, vad det är gott med mat + Pannkakssmet, om sökandet efter identifikation i jämförelser med andra – liksom insikten att alla är olika – i min favorit Likadan som jag.

Gemensamt för båda skivorna är att de – mitt i all påtaglig lekfullhet – tar lyssnarna, barnen, på allra största allvar.

Lekfullheten är kanske inte lika påtaglig på Dugas skiva, som är mer allvarsam till sin natur och tänkt för en något äldre publik. Duga är ursprungligen en ung teatergrupp inom Annedals församling som nu ger ut en skiva med tio sånger på tio viktiga teman. David Oest har skrivit så gott som allt material, men plattan är gjord i en mycket kollektiv anda. Olika vokalister på olika spår – alla får vara med. Simon Ljungman och Håkan Hellström har producerat och spelar flera instrument.

Titlarna säger det mesta om innehållet: Vänskap, Tro, Kärlek, Glädje, Sorg, Försoning och så vidare.

Somliga av sångerna har en lite för religiös klang för min smak men det allra mesta är riktigt bra. Skivans största svaghet är, sorgligt nog, den solidariska. Alla vokalisterna håller inte samma höga klass och en del låtar hade mått bättre av att solosången tagits över av någon annan.

Det är en glädje att lyssna till de här välgjorda och genomtänkta skivorna, som min åttaåring är mycket förtjust i men som jag lika gärna kan spela när jag är ensam hemma.

Eller som Peter Pop sjunger i sin rocklåt Vi har startat ett band: ”Det här e’ på riktigt, så här låter vi, det här e’ på riktigt.”

Fakta: 

Musik

Peter Pop: Unik (FUB Records)

Sockiplast: Vi hör ihop (Vi lyssnar tillsammans) (Rutmuffin/Raj raj Records)

Duga: Tio (Annedals församling)

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

”Jag har blivit Yes-man som hoppar på allt”

När Uje Brandelius diagnostiserades med Parkinson sa han upp sig från sitt jobb för att satsa allt på musiken. Fria träffar honom för att prata om att ha bråttom och om showen Spring Uje, spring.

Fria Tidningen

Popmusik är kul – och mer än så

I 184 av landets 290 kommuner finns det inga satsningar på popmusik, säger Linnea Kant, ordförande för Musik- och kulturföreningarnas samarbetsorganisation.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu