När det gäller det förstnämnda har den amerikanska fotografen Jamel Shabazz mutat in ett eget territorium med sina två fantastiska böcker Back in the days (2001) och Once upon a time before crack (2005) – båda med ett fokus på personer inom New Yorks hiphop under åttiotalet.

Joe Conzo och Martha Cooper är två andra fotografer vars bilder bara tycks växa med tiden och som på senare tid har gett ut böcker och gjort utställningar utifrån vad som vanligtvis skulle uppfattas som arkivmaterial.

Fotografen Camilla Cherry är den första svensken som ger sig in i leken och på Nacka konsthall visar hon just nu utställningen Av kärlek, med bilder från Stockholms hiphopscen i skiftet mellan åttio- och nittiotal.

I likhet med Shabazz ligger bildernas styrka i förmågan att få de avbildade att posera och på ett självmedvetet och kaxigt sätt fylla ut sig själva. När det är som bäst så lyckas de avporträtterade verkligen förkroppsliga sin identitet genom just olika poser och gester. Här skiljer sig Shabazz och Cherry från Coopers och Conzos mer dokumentära grepp.

Nu blir det lite orättvist att jämföra Cherry med den internationellt kände Shabazz. Cherry har inte haft tillgång till samma fantastiska motivkrets som Shabazz – sannolikt oundvikligt i en kultur där Brooklyn per definition framstår som mer intressant än Botkyrka. Hennes bilder har inte heller samma fotografiska tyngd och skärpa. Och som konstutställning, med bilden i egen rätt, hade Av kärlek tjänat på ett mer återhållet och stringent bildurval.

Men nu var det ju ögonblicksbilder ur svensk hiphop det handlade om och där framstår fotografierna som ett unikt och spännande tidsdokument, särskilt för den som liksom jag själv var med på den tid då det begav sig och känner igen många av personerna på fotografierna. Allra bäst blir det när Cherrys bilder möter rapparna Blues och Eye-n-I:s kommentarer, då känns den som ett måste för varje person med intresse för en av de senaste två decenniernas största subkulturer.

Av kärlek ger en bild av hiphop som en svensk ungdomskultur i mediaskugga, en kultur som samtidigt också befinner sig i den globala hiphopens utkant – och som under kaxigheten och poserna sneglar lite ängsligt mot den stora staden i väster. Några år senare hade den konstnärliga och kommersiella explosionen av svenskspråkig rap skapat både ett annat självförtroende och en annan medial exponering. Samma dag som jag besöker Nacka konsthall så har DN:s söndagsbilaga ett stort surfreportage med rapparen Petter – också det ett tecken i tiden.