Jag jobbade i reklambranschen under några år runt millenniumskiftet. Det var då alla villa skapa nätbutiker men inte riktigt fick till det. Reklamkampanjer skulle också alltid fortsätta på nätet. Arla ville lansera en ny hållbar mjölk 1998 och gjorde en kampanj på mjölkpaketens baksida.

Dagböcker. Jag skrev dagböcker som sen fortsatte på internet. Jag ville att folk skulle skriva sina egna dagböcker på Arlas hemsida och vinna nåt. Bloggen var ännu inte född men jag trodde faktiskt folk skulle gilla det. Att visa sig på nätet. Men… varför skulle någon över huvud taget gå in på Arlas hemsida? Man visste inte hur man skulle använda internet. Hur affärerna skulle göras.

En massa IT-byråer gjorde hemsidor, tjänade miljarder, alldeles för mycket pengar. Idéerna var inte så värdefulla. Inte de idéerna. Det hade inte kommit igång.

Nu är allt förändrat. Eftersom människor använder sina datorer hela tiden och vi träffas på portaler där faktiskt i stort sett alla är. Vi handlar, hämtar och kommunicerar där. Det har gjort att marknaden har fått in en butik, en handelsplats, en reklamplats, en säljkanal i varje människas hem. Pengarna har flödat fritt. Enorma vinster är tjänade. Pengar som inte kommit många till del och som nu helt gått upp i rök… eller?

Men vem skulle använda denna säljmaskin, detta skyltfönster i vardagsrummet, om det inte gav något tillbaka? Det var när nedladdningarna började funka som näthandeln exploderade.

Musik och film blev likt flashannonserna ettor och nollor och gick att plocka hem. De unga är alltid snabbast med nya beteenden. Använder denna vinstmaskin. Får en fördel. Nåt bra tillbaka.

Då kriminaliserar man. Lägger skuld och ansvar på konsumenten för att hon inte frivilligt betalar. Upphovsrätten, javisst, men de som gnäller har inte ägnat tankar och tid till att utveckla ett sätt att till exempel ”beskatta” informationen på nätet, som en sorts stim-avgift. Jo, någon har nog gjort de,t men inte är det de som de senaste decennierna suttit på sina rövar och håvat in, krattat in, skopat in.

De har bara gnällt och höjt priserna.

Skivor har blivit för dyrt. Skivbranschen, som jag också haft nära kontakt med, har varit extremt lat. De har höjt priserna för att kompensera nedgången men de har inte satsat någon del av sina storvinster till att utveckla och undersöka möjligheterna att själva använda sig av den nya tekniken. Sälj digitala låtar billigare, konkurrera med gratis. De har bara gnällt hela tiden. Här är ett fint exempel: Jag gav ut min skiva Brott & Straff – Historier från ett kvinnofängelse på skivbolaget EMI 2006. När jag frågade vad de gjorde på nätet berättade de att de skickade ut ett e-card till alla sin mejlkontakter. Vilka var då dessa, undrade jag och tänkte att de hade en mejllista med konsumenter. Nej, det var i huvudsak journalister och kompisar. Det var EMI:s aktiviteter på nätet 2006. De skapar inte det de säljer och de skapar inga nya idéer. De har bara håvat in.

Ok. Jag skiter i Pirate bay, jag behöver inte gratis musik om det är förbjudet. Jag kan gränsa mig själv. Men om man kriminaliserar ungar för att man är lat, då får man äta upp det.