Det var hit jag skulle! | Fria.Nu

Synpunkten


Kajsa Grytt • Artist och fristående krönikör för Fria Tidningar
Fria Tidningen

Det var hit jag skulle!

Nu är jag plötsligt mitt i det. En månad då vi spelar in min tionde skiva. Att ”vara i studio” är det absolut bästa jag vet. Sist var för två år sedan. Då betalade jag själv studiohyra, producent och arvode till musiker. Det kostade 13 000 kronor och var värt varje öre. En låt blev det, Allt Faller, för 13 000 kronor.

Det är den här jävla idén jag har haft sedan 2004. Jag hade kunnat välja någon av alla dessa avtagsvägar jag passerat istället. Det hade kanske inte blivit billigare men definitivt snabbare, men jag har traskat vidare och letat mig fram via små tecken i vardagen – små plastband jag funnit fastknutna på träden med mitt namn skrivet i svart.

När min vän och producent på skivan Är Vi På Väg Hem, Daniel Zqaty, försvann in i sitt och jag satte igång arbetet med materialet från kvinnor i fängelse började namnet Jari Haapalainen dyka upp i en massa musikproduktioner jag gillade. Han gjorde fina refränger som jag älskar men ändå trasslig och levande musik som jag kunde känna igen mig i. Hans grejer utstrålade nerv och energi. Men jag kände honom inte och har bestämt att jag vill ha en naturlig tråd med mina medarbetare.

En kväll 2004 blev jag meddragen på en konsert med Nicolai Dunger av en gemensam bekant. Efteråt på Kvarnen runt ett bord med mig satt en tyst liten man med stora betraktande ögon. Han presenterade sig som Jari. I gången mellan borden på väg till toaletten stannade vi upp när vi möttes. Det visade sig att han visste vem jag var och påstod sig vara ett fan så jag slängde ur mig frågan. ”Vill du producera en härlig refrängskiva med mig?” ”Först måste jag göra min fängelseplatta, men sen!”

”Visst”, sa Jari.

Jag vill ha samarbetspartners när jag spelar in. Jag gör låtarna, skriver texterna och har idéer och tankar om hur det ska låta men jag vill jobba med någon annan som kan ta musiken ytterligare ett steg. Det är den stora vinsten. Att se vad som händer när någon annan rör mitt material, naturligtvis någon jag anser vara en bra konstnär, men jag tycker om att låta det hända.

Vår process satte igång och vi började med fängelseskivan. Det visade sig att Jari helst ville arbeta i ”finstudio”, med fullt band. Han arbetar på det traditionella sättet med band som spelar tillsammans och tror på bra teknik – gamla fina mickar och rullbandspelare. Vi bearbetade flera skivbolag för att få en budget vilket tog tid men gick i hamn till slut. Året är 2006 när Brott & Straff – Historier från ett Kvinofängelse släpps. Mina skivor säljer aldrig stort och spelas aldrig i radio så jag har svårt att få ordentlig ekonomi för skivor, men det har nog alla i dessa tider av svaga skivbolag. Det är därför många gör det hemma, tar lån eller får musiker att gå med på egen risk.

Men jag har haft en annan omöjlig idé. Att som smal artist göra en ”finstudio” skiva på ett ”bra” skivbolag. Den här refrängskivan har haft sina låtar och varit färdig för inspelning i tre år nu. I augusti lyckades jag till slut, mot alla odds, övertyga skivbolaget Playground Music och nu är vi där.

Nu är nu och hälften av låtarna har bytts ut mot några som skrevs under denna höst. Två av Jari.

Nu är nu. Det hade blivit en annan skiva för två år sen.

Nu är nu och det här blir den bästa skivan jag gjort sen Tant Strul.

Jag visste inte hur viktig den här idén var för mig när jag slängde ur mig frågan mellan borden på Kvarnen, och jag visste inte att Jari är lika envis och målmedveten som jag.

Livet är underbart. Se den här krönikan som en uppmuntran. Gå på den där vägen och leta efter plastbanden.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2018 Fria.Nu