Bild:

BILD: Tigran Feiler

Teaser:

”Fattigdomen är en tidsinställd bomb” — gatumålning från Mexico City. Den växande fattigdomen under 20 år av nyliberal politik var en avgörande orsak till vänstervågen i Latinamerika.

Vänstervågen — tio år senare

20 år av nyliberal politik löste inte Latinamerikas problem utan fördjupade istället den sociala krisen. Men när Latinamerika firar tio år av vänsterpolitik står kontinenten inför en lång rad svåra utmaningar, skriver Latinamerikavetaren och skribenten Tigran Feiler.

1999 gjorde jag min första längre resa i Latinamerika. Det var då svårt att föreställa sig att de flesta av Latinamerikas länder årtiondet senare skulle komma att styras av någon form av vänsterregeringar. Hugo Chávez kom visserligen till makten i Venezuela redan 1998 men i övrigt styrdes de flesta av regionens länder då av USA-trogna högerregeringar som pliktskyldigt implementerade de nyliberala ekonomiska program som de ordinerats av ekonomiska institutioner i Nord. Då var den politiska hopplösheten utbredd och den latinamerikanska vänstern befann sig i identitetskris. I dag, ett decennium senare, går det knappt att känna igen sig i Latinamerikas politiska landskap.

Efter Venezuela blev det regimskifte i Brasilien, Chile och Argentina; sedan Bolivia, Ecuador och Nicaragua; och nyligen Paraguay. Och kanske står El Salvador på tur om någon månad. Så vad är det egentligen som hänt? Att försöka hitta startpunkten för ett historiskt händelseförlopp inbegriper alltid någon form av förenkling. Men om man vill söka en början på den latinamerikanska vänstervåg som sköljt över kontinenten under de senaste tio åren bör man rulla tillbaka den historiska klockan ytterligare fem år — till den 1 januari 1994.

När zapatistarmén EZLN dök upp ur ingenstans, proklamerade ”Ya basta” och tog över sju städer i den mexikanska delstaten Chiapas på nyårsdagen 1994 var det en påminnelse till världen att historien inte var slut. Fem år efter Berlinmurens fall och östblockets kollaps sågs Francis Fukuyamas tes om historiens slut och den liberala demokratins överlägsenhet som sanning. EZLN gjorde uppror mot femhundra års förtryck av Amerikas ursprungsfolk på dagen för införandet av det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA. Men framför allt visade man att det fanns alternativ till det politiska system och den ekonomiska (o)ordning som var förhärskande. Det som då sågs som ett uppror ur tiden, en rest från de latinamerikanska gerillarörelsernas epok, visade sig istället vara början på 15 års omvälvningar. EZLN kopplade sin lokala kamp för ursprungsbefolkningens rättigheter till kampen mot den nyliberala ekonomiska politiken. Ursprungsfolkens inträde på den politiska arenan och motståndet mot den ekonomiska politik som kommit att kallas ”the Washington Consensus” är två aspekter som kanske mer än något annat präglat den latinamerikanska politiken under 2000-talets första decennium.

20 år av nyliberal politik löste inte Latinamerikas problem utan fördjupade istället den sociala krisen. 120 miljoner människor eller 41 procent av Latinamerikas befolkning levde 1980 i fattigdom, enligt FN. År 2000 hade antalet ökat till 220 miljoner eller 45 procent av befolkningen. Latinamerika befäste samtidigt positionen som den mest ojämlika regionen i världen där de tio rikaste procenten av befolkningen har 84 gånger större inkomst än de tio fattigaste. Det var med andra ord inte särskilt konstigt att motståndet mot den ekonomiska politiken exploderade runt millennieskiftet. Ordet ”neoliberal” blev på kort tid ett skällsord från Tijuana till Eldslandet. Den perfekta symbolen för den nyliberala modellens sammanbrott var när ekonomin hos mästereleven Argentina i december 2001 rasade samman. Under några turbulenta veckor med stora gatumanifestationer som möttes med polisbrutalitet tving ades inte mindre än fyra presidenter avgå. Om man vill finna gemensamma nämnare för Latinamerikas olika vänsterregeringar så är det just motståndet mot nyliberalismen tillsammans med kritik av USA:s interventioner och sökandet efter regional integration som framträder tydligast. Den stora utmaningen har varit att ta steget från kritik till förslag, från protest till proposition — att omsätta det sociala missnöjet i konkret politik.

Bolivia röstade i söndags ja till den nya konstitution som drivits fram av president Evo Morales och hans allierade och blev därigenom det tredje landet efter Venezuela och Ecuador som under 2000-talet antar en ny konstitution. Och det är i just dessa länder som de politiska systemen genomgått de mest radikala förändringarna. De traditionella partierna har i princip utplånats från den politiska kartan. Situationen är helt annorlunda i länder som Argentina, Brasilien och Mexiko, där de gamla partistrukturerna lever kvar och alltjämt åtnjuter stort inflytande. När man följer medias rapportering från Latinamerika är det lätt att få bilden att det är på Kuba eller i Venezuela som människorättssituationen är som värst. Men sanningen är att de två länder där situationen är allvarligast är högerstyrda Colombia och Mexiko. Mord på journalister, förföljelser av oppositionella och polisiärt övervåld är här vardagsmat.

Kritiken mot USA:s historiska roll i Latinamerika och sökande efter en ny regional maktordning har fungerat som ett enande kitt för vänsterregeringarna under det gångna decenniet. George W Bushs åtta år vid makten gav paradoxalt nog vänstervågen ytterligare en skjuts framåt. Bush fungerade som den perfekta fienden att enas emot, även om strategierna varit olika och inte alla latinamerikanska ledare valt att använda sig av Chavez konfrontativa basebollretorik.

När Bush kom till makten 2001 lovade han att satsa på relationerna till Latinamerika och valde att förlägga sitt första statsbesök som president till Mexiko. Men kom 11 september 2001 och USA kom i och med krigen i Afghanistan och Irak att lägga nästan all sin utrikespolitiska kapacitet på Mellanöstern och Centralasien.

Latinamerika hamnade i skymundan och USA misslyckades med att bromsa den politiska utvecklingen som hotade landets strategiska intressen på det som man historiskt betraktat som sin bakgård. De försök som gjorts — kuppen mot Chavez i Venezuela 2002, stödet till separatistiska krafter i Bolivia, Ecuador och Venezuela samt användandet av Álvro Uribes Colombia som en provokativ militärmakt — har som bäst gett blandade resultat.

Detta har gjort att USA har allt mindre legitimitet som hemisfärens ledare. Latinamerikas relation till USA kommer att sättas på nya prov efter Barack Obamas makttillträde. Obamas regering har antytt en mer aktiv utrikespolitik gentemot Latinamerika. Det kommer dessutom bli betydligt svårare att utmåla Obama som ondskan själv på samma sätt som gjorts med Bush.

I den inflytelserika boken Utopia Unarmed från 1995 beskriver den mexikanske författaren och före detta utrikesministern Jorge Castañeda den latinamerikanska vänstern efter kalla kriget. Hans tes är att Latinamerika i och med kalla krigets slut lämnat perioden av gerillor och väpnade konflikter bakom sig. På många håll har tesen visat sig riktig, men det finns undantag. I Colombia fortsätter den väpnade konflikten mellan stat och gerilla — Farc och ELN. 2008 blev framgångsrikt för president Uribes krigspolitik eftersom man lyckades döda två medlemmar i Farcs högsta ledning, sekretariatet. Men inbördekriget är långt ifrån över. Samtidigt har de senaste åren avslöjat en jätteskandal, kallad parapolítica, där det framkommit hur de högerextrema paramilitära grupperna som stötts av militär, politiker och godsägare infiltrerat hela statsapparaten och kommit att skaffa sig inflytande över parlamentariker, ministrar och underrättelsetjänst.

Även i Mexiko och Peru fortsätter de väpnade konflikterna, om än med betydligt lägre intensitet. Mexiko drabbas nu också av en process liknande den i Colombia där knark- relaterat våld exploderar och maffiagrupper skaffar sig inflytande och kontroll över statsapparaten. Intressant att notera är att dessa tre länder är de enda större länder i Latinamerika där USA-lojala högerregeringar sitter kvar vid makten. Är det så att fortsatt väpnad kamp från vänstergrupper gjort vägen till makten mer svårframkomlig för den civila vänstern?

Får vänstern svårt att hävda sig i valrörelser som domineras av våld- och säkerhetsfrågor istället för paradgrenarna arbetslöshet, social ojämlikhet och jordreform? Det är frågor som är värda att fundera över för den latinamerikanska vänstern nu när brottslighet och säkerhet tycks bli avgörande politiska frågor även i länder som Venezuela, Argentina och Chile.

I januari 2009 är jag tillbaka i Argentina för första gången på nio år. Trots alla kriser och presidenter som passerat sedan dess är förvånansvärt mycket sig likt — politikerförakt, uppgivenhet och nostalgi. Taxichaufförer, studenter och försäljare talar om korruption, svågerpolitik och president Cristinas två tusen klänningar och dyra shoppingresor till Paris. Väldigt få verkar uppleva att någon verklig förändring egentligen har ägt rum. Man blir på resande fot ständigt påmind om vänstervågens bräcklighet. I Chile har presidentvalskampanjen inför valet i december inletts och där leder landets egen Berlusconi - företagsmogulen och högermannen Sebastián Piñera, i opinionsundersökningarna. Är då Latinamerikas vänstersväng bara en chimär? En övergående trend som blåser bort lika fort som den kom när historiens pendel svänger tillbaka? Nej, riktigt så enkelt är det inte, fastän regeringarna mycket väl kan komma att skifta färg i en rad länder framöver.

Vissa av de förändringar som trots allt har ägt rum är så djupgående att de inte är lätta att rulla tillbaka. De marginaliserade grupper som under de gångna 15 åren på allvar gjort entré på den politiska arenan - kvinnor, ursprungsfolk, jordlösa, afroamerikaner - kommer inte frivilligt att återgå till en åskådarplats i storpolitikens skugga. En annan utveckling som är här för att stanna är den latinamerikanska integrationen, som på bara ett decennium kommit längre än på hela den tidigare efterkrigstiden.

Faktum är att ingen annan region i världen har lika goda förutsättningar för integration som Latinamerika. Trots de olikheter som finns länderna emellan delar man språk, historia och sociala problem.
När regionens länder nu vänt blicken från USA och upptäckt varandra har man påbörjat ett nytt kapitel i Latinamerikas historia. Senaste stegen var konstituerandet av unionen Unasur i maj 2008 och toppmötena i Brasilien i december.

När integrationsverktygen Mercosur, Unasur, Rio-gruppen och den latinamerikanska gemenskapen CALC samlades i Salvador var det historiskt av två anledningar — Kuba deltog åter som fullvärdig medlem i den latinamerikanska gemenskapen och det var första gången som Latinamerikas länder samlades till toppmöte utan de forna kolonialmakterna Spanien och Portugal eller supermakten USA. Integrationen har också följts av allt tätare Syd-Syd relationer mellan Latinamerika och länder i Asien och Afrika.

Latinamerika står inför en lång rad svåra utmaningar nu när vi skriver tio år av vänsterpolitik. Delvis handlar det om att bekämpa de egna demonerna — moralkonservatismen inom vänstern, dyrkandet av den starka ledaren och oheliga allianser med regeringar i länder som Iran och Vitryssland.

Sedan måste man förhålla sig till att de sociala rörelser som genom sin mobilisering lagt grunden till vänstervågen blivit allt mer passiviserade sedan vänsterregeringar kommit till makten. Den uruguayanske analytikern Raúl Zibechi menar i en artikel publicerad i mexikanska vänstertidningen La Jornada i juli att ”hur obehagligt det än må vara så måste man erkänna att de sociala och folkliga rörelsernas aktivitet mattats betydligt sedan Lula, Tabaré Vázquez, Néstor Kirchner, men även Evo Morales, Hugo Chávez och Rafael Correa kom till makten”.

Bolivias vicepresident Álvaro García Linera reflekterar över samma problem i senaste numret av den argentinska utgåvan av Le Monde Diplomatique. Han frågar sig vad som händer när mobiliseringen övergår i delegation och folk säger ”Okej, här är min röst och nu får du compañero fortsätta det som jag påbörjat”.

Dessutom finns utmaningar från globala fenomen som knarkkorruption, klimatförändring och migration. Miljontals latinamerikaner lämnar varje år sina hem för en osäker framtid i Nord på jakt efter de arbetstillfällen och möjligheter som inte finns i hemlandet. Eller som García Linera uttrycker det: vicepresident Álvaro García Linera uttrycker det i en kommentar i senaste numret av den argentinska utgåvan av Le Monde Diplomatique: ”/…/ vi har sett en fördjupning av den här migrationsprocessen, som inte bara handlar om enkla arbeten - bönder eller småproducenter - utan också omfattar utbildad medelklass. På så sätt /…/ kan Bolivia spendera nära 60 000 dollar på att utbilda en akademiker som sedan arbetar som klädtvättare, gatsopare eller äldrevårdare i Europa eller USA”.

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration