Det rör sig här snarare om kortprosa än om poesi, en prosa där man endast antydningsvis kan läsa ut en berättelse om en flicka i en sönderfallande familj på 60-70-talet. Flickan är med om en olycka, hamnar på sjukhus. Det handlar också om en sjuk farmor och om en pappa som diktjaget både ser upp till och skräms av. Men kronologin bryts upp och läsaren får veta väldigt lite, vilket ibland fungerar på ett suggestivt sätt och ibland bara blir frustrerande. Det tycks vara någon sorts drömmens logik som styr berättelsen.
Det är en visuellt väldigt snygg liten bok, delvis tryckt på genomskinligt papper där texten på nästa sida på ett finurligt sätt lyser igenom och samsas med den text man just läser. Här och var blir meningarna upplösta och bildar cirklar och fraktaler. Det märks att Anna Hultenheim har ett förflutet som konstnär. Snyggt är det, som sagt. Själv tycker jag dock inte att idén tillför särskilt mycket till själva texten.
Det är något lite småtrist och blodfattigt över den här diktsamlingen, och den förblir ganska anonym. Språket är avskalat, skrivarskoleduktigt. Liknar i tematik och estetik många andra svenska lyrikdebutanter på de stora förlagen de senaste åren. Jag längtar efter att bli överraskad av lyriker som verkligen vågar bryta mönstret och göra något alldeles eget.