Det blev ett alldeles utmärkt musikår. Det gjordes många fina skivor, både här hemma och annorstädes. Att välja ut ett par enstaka brukar vara svårt. Men trots den hårda konkurrensen hade jag inga problem med att plocka fram de allra bästa. De är ändå i en klass för sig.

Själv är jag oerhört förvånad över att Pinks platta finns med på min topplista. Men även om den låter sådär Max Martin-producerad och radioanpassad är det faktiskt ett skickligt ihopsnickrat skilsmässoalbum av en kaxig och uttrycksfull sångerska.

Annars är det kanske inte så många överraskningar. Årets debutant är äldre än de vanligtvis är - Stina Berge har gjort en snygg svensk skiva, liksom Markus Krunegård och Pernilla Andersson, när hon för första gången sjunger på svenska. Hello Saferide lyckas lika bra på engelska.

I det instrumentala facket lämnar Esbjörn Svensson trio en ytterst vemodig eftersmak när de för tidigt avslutar sin karriär på ett vackert vis.

ÅRETS PLATTA
Ett brus
ARTIST Pelle Ossler
BOLAG St4t/Warner

Ska man försäkra sig om att få en helt fantastisk ljudbild som bas för sin musik ska man samarbeta med Pelle Ossler. Åtminstone om man samtidigt vill ha det lite ödesmättat och skevt. Det låter magiskt.

Det gjorde det när Ossler följde med Thåström på turné efter hans förra skiva och det gör det här på Osslers femte soloalbum, inspelat i legendariska Hansa Tonstudio i Berlin, dit Ossler rest tillsammans med musikerna Christian Gabel, Ulf ”Rockis” Ivarsson och Conny Nimmersjö, samt ljudteknikern Michael Ilbert för att skapa den första svenska produktionen därifrån.

Och vilken produktion det har blivit. Sanslöst svår att överträffa. Ljudbilden är fulländad, allting låter som i den vackraste fantasin.

Låtmaterialet håller också högsta klass nästan hela vägen. I tungt malande Ett slutet rum går Ossler till botten med att lokalisera rummet på bottenplan som försvunnit från byggnadsritningarna 1903 och konstaterar att han lever i ett rum som inte finns.

Suggestiva Ner i säcken handlar om en besökare som kommer till Ossler från djupet och möter honom i trappan – ”den var murken, svart och skör – leder ändå uppåt såsom vissa trappor gör” – för att överlämna en gåva – ”den var ful, den var fel och den var nedärvd i många led”.

Visst frågar man sig, med en lätt oro, varifrån Ossler hämtar inspiration till sina texter. Men så länge resultatet blir så snyggt som här vågar man inte uppehålla sig för länge vid sådana tankar.

Vackert på ett mer klassiskt vis blir det i titelspårets ballad – om kvinnan som inte gärna talar om sitt förflutna och har ett brus i sitt hjärta som inte hittar ut.

Mörkt är det, det mesta, och Ett brus är väl ingen skiva för partajet precis. Men inget annat album har det här året påverkat mig så grundligt. Det upphör inte att växa och jag vill återvända till det igen och igen.

En optimistisk upptempolåt bjuder han faktiskt ändå på mot slutet av plattan. Kärlekssången Hela mitt liv bidrar till gott humör och lyckorus. ”Du är min medicin, du är en livsnödvändig dos av Cipramil”, sjunger Ossler på skånska med desperation i rösten. Själv livsnödvändig i och med sin musik.

ÅRETS UTLÄNDSKA
Three flights from Alto Nido
ARTIST Greg Laswell
BOLAG Vanguard/Playground

Den här Kalifornienkillen är ruggigt begåvad. Spelar alla instrument på skivan själv, sjunger fantastiskt fint med mörk stämma, som stundtals påminner om Eddie Vedders och som han ibland låter gå upp i falsett, och skriver riktigt bra sånger. I en anda som för tankarna till Beck, Coldplay, David Gray – där någonstans. Det är singer/songwriter-musik i grunden, men utklädd i en större kostym så att den då och då promenerar bort mot storvulna arenaanslag à la Coldplay. ”With this album I wanted to do something really big sounding – a little bit bigger than I am, really”, som han själv säger.

Han lyckas ju så väl. Med allting. De deprimerade, sömndruckna och lågmälda sakerna – med And then you som kronan på verket – och de riktigt fartiga sakerna som That it moves.

Laswells musik har kunnat höras i alla de hippa tv-serierna där alla musiker vill höras. I Grey’s Anatomy spelades den här skivans Comes and goes (in waves) till exempel. Han spelar både piano och akustisk gitarr på ett föredömligt och uttrycksfullt vis som har fått honom att liknas vid Jeff Buckley, Ron Sexsmith och Radiohead.

Årets video har han också lyckats få till genom att ta med Elijah Wood till speceriaffären. Kolla själva in How the day sounds på: www.youtube.com/watch?v=WjK6wNIWzts.

ÅRETS LIVEPLATTA
Where the light is
ARTIST John Mayer
BOLAG Columbia/Sony

En riktig helkväll med John Mayer i Los Angeles bandades dessbättre. Mayer spelar tre set: först ett akustiskt, därefter ett med sin bluestrio och slutligen ett med hela sjumannabandet.

Man blir golvad redan av öppningsspåret, där Mayer ensam med sin akustiska gitarr framför Neon och hanterar sitt instrument så speciellt och med så flinka fingrar att man blir grön av avund.

Lika förvånad som man blir över att en enda person kan få så mycket ljud ur bara ett instrument blir man över att bara tre personer kan låta och röja så mycket, när han får sällskap av Pino Palladino och Steve Jordan. Egna låtarna Who did you think I was och Good love is on the way låter suveränt, precis som Jimi Hendrix-covern Wait until tomorrow.

De båda avdelningarna är faktiskt mer imponerande än den avslutande, även om den också låter alldeles fantastiskt bra.

Efter att ha tagit sig igenom hela kvällens framträdande står det bevisat bortom allt tvivel att 30-årige Mayer är ett geni och en gudabenådat begåvad gitarrist, sångare och låtmakare. En perfekt julklapp till alla musiker. Helst i dvd-versionen – man överväldigas än mer när man får en chans att se hur han bär sig åt.