Johanna Nilsson står i vägen för sin egen berättelse
Den svenska missionsverksamheten i Kongo var en omfattande verksamhet, och missionärerna hade en dubbel roll: å ena sidan bidrog de till koloniseringen och vidmakthöll det vita styret, å andra sidan gjorde de en enorm praktisk nytta i form av till exempel modern sjukvård.
Detta är en historia som inte ofta berättas, men i Johanna Nilssons roman om sina farföräldrar får vi en, på gott och ont, oerhört personlig belysning av det här skeendet.
Johanna Nilssons farföräldrar var missionärer i Kongo, ett kall som var större än de själva och som fick dem att avstå från all bekvämlighet och till och med sina barn, som de lämnade hemma i Sverige under långa tider. Utifrån farföräldrarnas brev hem till Sverige, dagböcker och vad de berättat för henne pusslar Johanna Nilsson ihop en fängslande berättelse om vardagen för ett oerhört strävsamt missionärspar i Kongo i mitten av förra seklet.
Det mest intressanta med den här boken är också dess största svaghet, nämligen att Johanna Nilsson inte tycks veta riktigt vad det är hon skriver; är det en dagbok, roman, eller biografi, är det fiktion eller dokumentär och vem är huvudpersonen, är det författaren eller de släktingar hon porträtterar? Det bildas någon sorts spänning när hela romanbygget hela tiden knakar i fogarna och hotar att brista. Och brister gör det ofta, i meningar som 'Jag vet inte hur pappas sorg yttrade sig, men jag tror att han grät'. Sådana rena spekulationer är romanen proppfull av. Det blir både alltför intimt och alltför osäkert.
Problemet med den här romanen kan sammanfattas i titeln. 'Leopardpojkens dotter' är ingen annan än författaren Johanna Nilsson själv, som är den minst intressanta personen i sammanhanget, men ändå är det hon som hela tiden står i centrum och ställer sig i vägen för skildringen. På ett märkligt sätt jämställer hon sitt författarkall med sin farmors drivkrafter att tjäna Gud och sprida missionen till Afrikas 'hedningar'. Hon lägger också ett väldigt anakronistiskt filter över berättelsen; det var knappast lika självklart för föräldrar på 40-talet att det viktigaste i livet var att vara närvarande för sina barn. Och varför skulden för de övergivna barnen så genomgående faller på hennes farmor, när hennes farfar i minst lika hög grad är drivande i projektet, är svårt att förstå. Mot slutet av boken slår det över fullständigt och det blir nästan obehagligt att läsa om hennes avståndstagande från sin gamla, sjuka farmor. Är det meningen att läsaren ska dela hennes antipati?
Jag hade önskat att Johanna Nilsson i den här boken hade hållit sig till Kongo och till sina farföräldrars egna berättelser. För det finns en historia där som är riktigt angelägen och intressant.
Jag är leopardpojkens dotter
Författare: Johanna Nilsson
Förlag: W&W