Arbetslösheten anses allmänt vara ett av de största samhällsproblemen. De som drabbas brukar ses som lidande av osysselsättning. Samtidigt får de tämligen frikostiga bidrag. De förväntas inte göra något, mer än att söka jobb. Viss rundgång mellan kurser och ibland någon annan aktivitet ingår efter viss tid. Kritiken mot AMS är ofta förödande.
En utomstående betraktare skulle förmodligen finna detta svårbegripligt. Än mera obegripligt är att de som bestämmer tycks betrakta denna arbetsfördelning som mer eller mindre självklar. Hela området är i starkt behov av nytänkande.
Ekonomisk tillväxt motiveras också ofta just av sysselsättningsskäl. I världens rikaste samhällen kan väl ingen på allvar hävda att vi generellt behöver öka vår materiella välfärd och konsumtion. Förr arbetade man för att kunna konsumera. Nu är den ökande konsumtionen snarare motiverad av att den möjliggör arbete.
I viss mening kan man säga att de flesta av våra (av överflödssamhället präglade) behov numera kan tillfredsställas av ett ganska litet antal människor; jordbruk och industri samt service kräver bara en bråkdel av det antal arbetstimmar som fordrades för några decennier sedan.
I detta perspektiv blir det oundvikligt att 'full sysselsättning' inte kan uppnås, trots krympningen av den tid under vilken folk förväntas vara yrkesverksamma till mellan 25 och 60 års ålder. Även om det är vällovligt att försöka få de arbetslösa att bli lönearbetare och få ett 'riktigt' arbete, bör man vara realistisk om möjligheterna. Särskilt dystert ser det ut för invandrare, liksom för äldre, ungdomar och lågutbildade.
I en mening kan arbetslösheten inte undvikas. Det är svårt att tänka sig att alla ungdomar, personer med lättare handikapp, äldre arbetslösa eller invandrare med språksvårigheter ska kunna få fast tjänst med alla åtföljande rättigheter och privilegier. Genom att arbete beskattas så hårt, minimilönerna är ganska höga och bidragsnivån så hög blir det dyrt att anställa folk och arbetsgivare undviker de som bedöms vara osäkra kort.
Men i en annan mening kan arbetslösheten ses som lätt att åtgärda. Och då tänker jag inte på parkerande av folk på skolbänkar och i olika projekt som ligger vid sidan av vad folk på arbetsmarknaden sysslar med. Utan jag föreställer mig att (nästan) alla erbjuds arbete, dock ej lönearbete i konventionell mening - full och fast anställning.
En möjlighet vore att utgå från att alla arbetsföra personer som via bidrag eller ersättning avlönas av samhället kan och bör göra en insats. Alla de medel som utdelas till 'arbetslösa' skulle väl motivera att skattebetalarna avkrävde en motprestation och att de arbetslösa fick rätt och möjlighet att arbeta.
Det finns ju en mängd angelägna arbetsuppgifter: äldreomsorg, renhållning, stöd till handikappade, ensamstående föräldrar och föräldrar med krävande barn, insatser mot mobbning, vandalism, svaga skolresultat och bråk i klassrummen, våld på gator och torg, kvinnoförtryck, stöd till ideella föreningar är bara några exempel. Enkla projekt som besöksvän till ensamma gamla, vuxna på stan som tar hand om fulla ungdomar, extra rastvakter på skola kräver bara bedömning av lämplighet, kort kurs, viss arbetsledning och lite kontroll över att det fungerar.
Till och med tröga samhällsinstitutioner borde kunna klara av att få detta att fungera.
Mitt förslag är att arbetslösa erbjuds dessa uppgifter i form av kompletteringstjänster. Kraven på arbetsinsats står i proportion till 'avlöningen'. Detta skulle innebära till exempel 25 timmars arbete per vecka. Detta relativt låga timkrav är rimligt eftersom normala anställningsförmåner som pensionsmeritering med mera ej utgår och att de arbetsuppgifter som erbjuds inte alla gånger helt motsvarar de kompletteringsanställdas kompetens och önskemål.
De arbetslösa som accepterar detta skulle då kunna erbjudas en högre ersättningsnivå, säg 85 procent av tidigare lön, upp till en viss nivå. De arbetslösa som inte accepterar kunde lämpligen få en lägre nivå, säg 65 procent. De som genomgår någon utbildning kunde kanske placeras i en mellannivå, till exempel 75 procent. Kostnaderna skulle således totalt sett inte överstiga nuvarande ersättningsnivå.
Förslaget innebär att man bildar en särskild arbetsmarknad som utgörs av de socialt angelägna arbetsuppgifter som ligger utanför vad den offentliga sektorn för närvarande rymmer. Denna 'kompletterande arbetsmarknad' motsvarar omfånget på arbetslösheten och varierar följaktligen över tid, bland annat med konjunktursvängningar.
En möjlighet är konkurrens om de inrättade deltidsprojekttjänsterna, varvid bedömningar av lämplighet blir avgörande. Önskvärt är en matchning mellan de arbetslösas kompetens/önskemål och kompletteringstjänsternas innehåll.
Men givetvis måste sociala behov ges prioritet. Människors utbildning eller preferenser kan inte vara avgörande för hur arbetslivet inrättas och motiverar inte att man kan undandra sig krav på att bidra till att fullgöra viktiga arbeten.
Även om de som erhåller 'kompletteringstjänster' knappast kan ersätta ordinarie personal kan säkert rimligt effektiva arbetsuppgifter under handledning av de senare göras inom ett stort antal områden. Man kan tänka sig att till exempel långtidsutbildade arbetslösa typiskt kan göra arbetsinsatser i skolväsendet, som assistenter till lärare, varvid till exempel de svagare och/eller stökigare eleverna kan ges särskild hjälp och uppmärksamhet utifrån den ordinarie lärarens anvisningar. Arbetslösa med kort utbildning, invandrare med språksvårigheter med flera, kan bidra som medhjälpare till ordinarie hemtjänstpersonal.
Det föreslagna systemet har vissa likheter med nuvarande plusjobb, där individer som varit arbetslösa i två år kan få av arbeten som i huvudsak är subventionerade av Arbetsförmedlingen. En viktig skillnad är att vad som här skisseras skulle innefatta alla och inte kräva särskilda resurser. Idén är inte heller att man ska vänta i två år innan jobbet startar. Systemet skulle understryka en norm att man som fullt arbetsför faktiskt har rätt till arbete och att man som motprestation till bidrag bör utföra ett arbete i rimligt omfattning. Detta skulle motverka den bidrags- och passiviseringsmentalitet som i dag dominerar samhället.
Förslaget skulle innebära en radikal förändring av arbetslöshetsproblemet. I princip skulle det kunna avskaffas, men troligen är en del personer inte särskilt villiga att acceptera uppgifter som de ej uppfattar som så attraktiva. En del personer är det kanske klokt att hålla utanför arbetslivet. Detta bör accepteras men då resultera i en lägre ersättningsnivå.
Om någon vid tillfälle ej 'kommer in på' eller 'faller ur' den reguljära arbetsmarknaden är det väl rimligt att tänka sig att en - längre eller kortare - period med arbete med viktiga sociala behov kunde ses som lika naturlig eller självklar som en variation i vanlig anställning.
Problemen är naturligtvis också av organisatorisk karaktär. En betydande svårighet är alla de intressen som finns kring upprätthållandet av en stark gräns mellan arbetslösa och de som har lönearbete. Fackföreningarna vill förstås värna om att inte försvagade gränser leder till att ordinarie anställningar reduceras. Men inrättandet av den kompletteringsarbetsmarknad som jag skisserar kunde ske i samarbete med fackföreningar. Man kan tänka sig att facken får garantier för att nedskärningar ej följer av den resursförstärkning på många områden som jag föreslår.
Ett annat problem är att dylika arbeten kan besättas av personer med måttligt intresse för uppgifterna. Enligt min mening bör de som kompletteringsanställs underkastas rimliga krav på prestation. Vid missnöje med arbetsinsatserna följer rimligen snabbt avsked och nytt jobb eller nedgång till lägre ersättningsnivå. Jag utgår dock från att flertalet arbetslösa gärna vill och kan göra ett bra jobb.
Svårigheter finns naturligtvis, men fördelarna med förslaget är betydande. För många arbetslösa skulle detta möjliggöra ett meningsfullt arbete. Arbetslöshetens elände i form av socialt utanförskap, passivisering och brist på stimulans skulle effektivt kunna motverkas.
Arbetsuppgifterna skulle kunna kvalificera de (före detta) arbetslösa och - genom kontakter, erfarenhet och stärkt självförtroende - förbättra chansen att få ordinarie anställning. Inte minst för många invandrare skulle detta kunna vara en mekanism till ökad integration i samhället.
I förlängningen skulle åtskilliga av de problem som följer med invandrarnas exkludering ur arbetslivet motverkas. Det här skisserade skulle kunna vara ett alternativ till den strutspolitik som kännetecknar invandrarnas situation - med ofta stora sociala problem som man inte söker göra så mycket åt.
Skulle förslaget medföra ökad eller minskad social skiktning? Troligen finns inslag i båda riktningarna. De som är ovilliga eller oförmögna att sköta sig skulle kanske få svårare att få kompletteringsjobb och komma upp i en hög ersättningsnivå. Och det är klart att de som har mindre resurser skulle få mindre kvalificerade jobb än de som är högutbildade och som kan bidra i till exempel skolan som lärarförstärkning. Men i huvudsak skulle förslaget medföra en förstärkning av förmåga och situation för de som hamnar i arbetslöshet.
Åtskilliga tunga sociala problem inom till exempel äldre- och barnomsorgen, kriminalvården och utbildningen skulle kunna minskas. Givetvis skulle volymen på förstärkningen variera med konjunkturer och fluktuationer i utbudet av vanliga arbeten. Detta är inget problem då variationerna i resursförstärkningen är på plussidan.