Jag grät inte när BLM och Artes la ner. Bland de etablerade kulturtidskrifterna har det alltid funnits en akademisk distans som stått i vägen. Men Serum var något annat. Serum har fört vidare en upprorisk och opretentiös tradition från åttiotalets Den Blinde Argus, och på samma vis fört fram det oborstade uttrycket i samtidens kulturella häxkittel. Det behövs verkligen.

Under de sju år som tidskriften funnits har den med små medel och oförtjänt lite uppmärksamhet sakta men säkert vuxit ut till att bli, i mitt tycke, Sveriges mest angelägna kulturtidskrift.

Serum har konsekvent haft en icke-akademisk, anarkistisk hållning, utan att göra avkall på det expressiva konstnärliga uttrycket i texter, bilder och serier. Nog har det varit ojämnt ibland, men alltid spännande. Och tidskriften har lockat till sig både debutanter och gamla rävar som serietecknaren Gunnar Lundkvist och skräckpoeten Iodine Jupiter. Redaktionen har hela tiden förnyat formen, tidskriften har getts ut i form av såväl seriealbum som cd-skiva.

Nu har vi alltså hunnit fram till det sista numret av Serum, och förutom de nostalgiska tillbakablickarna i början är innehållet precis lika oväntat som man kan vänta sig. En rolig och lite vemodig Halmstadsskildring av Magnus Ödmark samsas med ett litet temablock till cykelns ära. Men huvuddelen av numret ägnas åt en generös kavalkad av prosa och poesi. Serum har alltid varit en plantskola för unga talanger, och här fastnar jag för Viktor Johanssons poetiska bildfyrverkerier och Anneli Sundqvists som både humoristiskt och sorgligt berättar om ett kärleksförhållandes uppgång och fall. Det ska också bli spännande att se vad det blir av Johan Sjöholms och Veronica Härkönäns författarskap.

Serum har varit oerhört intressant att följa genom åren, och det är med vemod jag betraktar den fyraarmade roboten på innerfliken som tar farväl av läsarna: 'Nu får ni göra era egna tidningar. Ha det så bra!'

Jag hoppas att någon kan fylla tomrummet som Serum lämnar efter sig.