En kall försommarkväll stod 150 personer på en parkeringsplats utanför Galleri Signal på Södra Skolgatan i Malmö och tittade på skuggspel i galleriets fönster. På sitt sätt var det befriande. Efter världens alla perfekta datoranimationer mötte publiken ett verk som formas och ses i samma ögonblick – och som aldrig kan återskapas.

Skuggspel räknas troligen till de utdöda konstformerna. Frågan är om skuggspelet någonsin varit särskilt levande i vår del av världen.

En OH-apparat inne i galleriet var basen i skuggspelets teknik. En ljus duk på fönstret var projektionsyta. Utanför stod publiken – och mellan verken sänktes persiennen som ridå.

Trygve Luktvasslimo öppnade medryckande genom att klippa sitt långa hår kort. Saxen arbetade snabbt och bestämt och håret föll i stora slingor över duken. Susanne Rönnertz Sparkling shadows kom med poesi – nästan som en ballad – ur glas med vatten som reflekterades i ljuset.

Återigen kom en kontrast: Peder Alexis Olssons Mehr licht, som kombinerade bild och ljud. På duken syntes två händer i färd med att konstruera ett namn ur ett ritverktyg med schabloner. Samtidigt kom en tysk ordström om det mödosamma men omöjliga arbetet att ur resonemang förstå vem man är.

Så fortsatte kvällen med verk som David Krantz Cortex V5, som projicerade ett sakta roterande kranium på en drömskt belyst flaska och Matteo Rosas barr som flockades av blåsten på fint grafiskt vis.

Långsamt byggde Lucia Gustavsson kvadrater, så kom en ram och vi såg plötsligt ett mörkt fönster – och sedan började ljudet av en motorgräsklippare vandra mellan trottoarens högtalare. Enerverande, sant, frustrerande…

Vi kunde sedan föras bort i smått geniala Krymplingen och sjöstjärnan av Lisa och Stina Nyberg, ett multiverk med tecknade vattenorganismer, en stackars krympling (till själen) som med ord och dans uttryckte sin förtvivlan att inte duga till någonting, allra minst till kärlek. Verket var delvis färgsatt och det var vackert, roligt och sorgligt.

Åter bekräftades Signals förmåga att träffa rätt. Publiken gillade skuggspelet. Kanske mest för att man såg in i det mysterium som den framväxande bilden är.